mait, hvar m bär vore fråga, och den represer-
tation:n erhöll sig uppdragen af folket, kunde Ta:
laren först och främst icke tänka sig hvilinde i
annat, än de: egentligen förnuftisa hos minv:skan,
det väsend:liga hfvet och dess ytrivgar. Af be-
grepost om Staten och dess andamål!, beror sedan
den form, under bvyilken denna folkets makt, som
skulle representeras, fr Ingå I Satsörfattsinsen.
Om man fatzar Siaten så-om ett blott agsregat at
iudivider, st nödgas man medzgif-a representa-
tionsrätt åt bvar och en bland dessa, såvida de
alla, genom individuel raedserkan till Statens lifs-
yltringar, omed-ibrt uaötvaie en del af foliets
makt. Men så suvde icke Talaren tänka sig Sta-
tens idd: han föreställde sig den såsom ett orga-
niskt beit, i hvilset individernve icke hafva bety
delse genom deras enskilta hfsvtiringar, utan ge-
nom deras samverkan 1 någon af hela orgacism ns
Nisfanktioner. Eu mängd af dem sarsmanilyta i
den a föreställning ill persosiigbeter af högre ord-
nivg, hvilka iö St:..eos lifsfunationer blifva de e-
ecotliga erganano. Blott i denca egenskap kunna
de då hafva aneprök stt utgöra en Statsmekt; och
rättigheten att representeras i Statens författoror,
ken eodast tillkomna dessa bögre prersonhgheter,
hvilsa äro redskap för utvecklingen af 5 atstrop-
pens väsendtiisa I Men desa orgaver sro jet i
det närmaste hvad man kallar Stånd. Hvad Dr
Nibelius avlört om dexas beyiele sberopede Ta-
laren. Ur sjelfva begreppet om Stat, såsom en let-
vande orgartm, vppstod altså för Talaren den
föreställningen, att edast cv representation ge-
rom Stånd ar den, som kan sammanstå med det-
ta begrepp. Dea motsatta opinion om ena än
damålseniig representation, som i närvarande tid
vill göra sig gäll nde, kunde Talaren icke an-
norlunda betrakta, an såsom en förvillelse — ett
återfall till det outvecklade, lägre begreppet om
Stat, såsom en blott styddsans allt för deu högsta
möjbga utöjining af menuiskans såkallade naturhga
rattigheier. Man må säga hvad man vill — antin-
gen man yrkar fri. val, eller inom samma vråd-
slående Församling vill förena de serssilda Stån-
dens medlemwar, är det dock de materiella intres-
sena som sträfva att uteslutande vllvälla sig den
represen:ativa Statsmakten, liksom vore de de en-
da väsendtliga I:fsfuvktionerna inom Statskroppen,
ty de öfrigas organer, bortblandade i massan af
de förias representanter, skola förlamas och förlo-
ra sin betydelse inom representationeu. Detta straf-
varde att bereda all möjlig inflytelse åt den enskil-
da personligheten, röjer att man aldrig fattat eller
ef lättsinnigt materialistiskt öfverdåd förkastar den
organiska enheten i Statens constituerande elemen-
ter, och ytligt tänker sig dem endast nödtorttigt
sammanlänkade af en numerisk enhet. Emedon
hvar och en individu för detta abstrakta begrepp,
har lika vigt och betydelse, följer ock då ganska
konscquent, att hvarje individuel vilja bör 1iepre-
senteras. I utöfningen har man väl aldrig sett den
abstrakta föreställningen verkliggjord; ty ingen Sat
har uppstått i den abstrakta verlden — under hvar-
je Samhälles historiska utveckling utkräfver dess
organiska natuilag sin rätt; de naturliga rättighe-
terra undanträngas från sna föregifna uteslutar de
anspråk af några så kallade aristokratiska elemen-
ter, antingen materiella eller intellektuela. - Blott
i denra lägre åsigt kan fråga uppstå om rätt att
ri presentera såsom en den enskilda medborgaren
tillhörig naturlig rättighet och hans uteslutande
derifrån såsom en orättvisa. Slutsatser, hemtade
från nya Stater, hvilka man förmevar hafva upp-
vuxit helt och hållet på den abstrakta grunden,
torde med skäl anses foerhastad-. Så lärge utrymmet
för de matewvella intressena är stort och desse icke
biehöfva försöka hvasandras krafter i a!görande strid,
kunna invertes skakningar uteblifva. - Men förrån
dessa staters lif varat e t och annat sekel, kan e-
farenheten ej fälla något utslag deröfver.
Då vidare Talaren icke skattade individuens vigt
inom Sarmhället efter bans enskildta personlighet,
utan blott efter hans plats inom Statsorganismen;
kunde hen icke tillerkänra horom vågon naturlig rält
att, såsom individu, deltisga i den tepresentativa
Statsmakten. Endast i egenskap af integrerande
lem i organen lör den vasendtliga lifsfunktionen,
hvårati han deltager genom sin medborgerliga veik-
samhet eger han anspråk på deuna rätt. Då alle-
na sker orättvisa, om detta deltagande honom för-
vägras.
Utskottet har i hufvudsaken velat bibehålla den organi-
ska grundvalen för representatienen. Men mången påstådd
i, ot I 4 ant Mm f I). It Pr 4