af ed inbillad reguta di tri mellaänstatsmakterna.
(N:o 838) Det närvårandes karakter ligger alldra
tydligast uttryckt i det härskri, som upphäfves af
dem , hvilka å dess vägnar och i dess namn göra
anfallet på det förflutna : detta härskri lyder —
Reformer ! :
Refor mernas behof har likväl blott bevisats med
det skälet, att det maste reformeras.
Hela reformväsendet äv intet arnat än en ut-
ländsk imitation.
Det första felsteg , som betecknar detta härm-
ningssystens införa de var, att i Riksdagförhkand-
lingarna betragta Statsrådets Ledamöter såsom
Ministrar, at sufta en oppositton för att debsit-
tera med dem vå Riddarhuset och sålunda åstad-
komna cen fiiction emellan kraf er och viljor, som
man på god tro förest:llde sig våra hela väsendet
af allt kovstiiutiovelt statsskick. .
Statsrådets Ledamöter och Konungens öfrige
Rådgifvare borde hi fva u: dandragit sig att före-
stalla Ministrar ch blott deitagiti förhendlinga: ne
som Riksdagsiwän.
?De oppositiohselementer, som samlade sig inom
ofrelse Ståndes? (hvaribland Minerva påstår, att
det nva eller Brukspatronernas, hade inte! ange-
lägnare än att låta höra af sig) vttrade sjelfve
en dragningskraft uppå hvad der Jikte efter popu-
laritet, anseende och stigande, — Ec.
Sakerna hafva decföre tagit den rigtoinz de
togo.
(N:o 39) och denua obehindrade rvigiming har
uppvått det mål, som den tll en början hade före-
satt sig, man bar ådagalagt sig känna sin rättig
het att bevilja, ehuruväl man denna gång hade si-
nanorsaker, att ecentiigen utöf.arätticheten att afslå.
N3 95 g6.) I Representat onsfrågan visade
Adel.s plaralitet, att den begripit sin bestämmeise.
Mo gången som eljest plågar utveckla själ krafter
der några fionas, 2jorde rörelsepartict icke finti-
gare eller rikare på utvigar, än det var i med-
gårgen. Det hade ingenting annat att föreslå sina
mednållare, än peiitioner , och att anlita Ko-
nunzamakten.
Hvilka bafva väl för kocvusgamakten följderna
varit af de koncessioner den hittills gjort ? — —
Sådana äro, ibland en mängd andra, de föremål
som Minerva haft en stor möda ospard a:t hedra med
sitt tunga ogillande. Och hvilka äro de? Ja! Frihets-
nitet, som är hvarje tänkande medborgares utmärkel-
se så länge det ej går till öfverdrift, hv Iket d-n san-
sade allmänheten lär medge här ej var:t falet: Riks-
dagens afslag till ökade statsanslag, som nationen så
allmänt visar sig gillaz den politik ; som ej föredra-
ger närväga interessen, de tre statsmåkternas? in-
bördes cberoende af allt godtycke och deras sam-
band medelst l-garnez reformen, söm är revolu-
tiontrnas valdigaste fiende; ministeransvarigheten
och ministerverksamheten , som äro vilkor för de
Europeiska konstitutionella rmonarkiernas Jagenliga
säkerhet och industriella framgång ; den naturliga
känsla, som drifver medborgaren att önska offent-
ligt bifall, (Minervas popularite!,) aänseende och
aktning hos medborgare; din förändring af national-
representationen , hvars behof inses af de fleste
täckande vänrer af fosterlandet, och på ett nega-
tivt sätt bevisas af alla Riksdagars längd; det lag-
liga medlet devtill, petitionerra , som ar ett mot-
gilt emotcoalla såldsamma åtgärder; och slutligen
de koncessioner , som Konungen gjort åt natio-
nens billiga fordringar, lagligt yrkade af hennes
ombud. — Desse äro de föremål, som dev Objud-
ne och för pluraliteten af Svenska allmänheten
motbjudande Gästen Svenska Minerva sedan flere
år tillbaka försöker att bespotta, då hon ej kan veder-
lägra deras vigt inför en nation, som dock länge deri
funnit och säkert alltid skall i deras utveckling
återfinna åtskilliga bland sina mest älskade, dyr-
baraste sympaier.
Ken man då ei på coda skäl fr ga: hvad vill
Hon? Vil! bon beldre revolution ån reform, heldre
missnöje än belåtenhet; heldre våld än lugn och sä-
kerhet? Och är det icke nödvändigt, att i handelse
denna fråga ej öppet och ärligt besvaras, åtminstone
visa herne hvad hon lätt borde kunna inse om hon
sjelft sökte besvara den enkla frågan: -hvad kan jag?
Att förmå nationen att med likgiltighet låta bort-
pladdra sådane begrepp, som heit och hållit inför-
fifva! sig med dess behof, dess seder och önsknin-
gar, matite väl Svenska Minersas redaktör icke kun-
na inbilla sig tillbör dess krafter. Han kan omöj-