tillkomst ban hvarken medverkat, bifallit eller kunnat hindra, än om han sjelf utgifvit ett skuldebref och derföre lagsökes. — Lagen påbjuder ej ovilkorligt erkännande af ett slikt skuldebref; den stadgar endast ansvar för dess oskäliga förnekande. Ja anser således att denna 4. bör helt och hållet utgå, helst den i 4 . utsatte korta betalningstiden icke sällan torde motverka det åsyftade erkännandet. Jag anser den i sistnämde 54. föreslagnaftid vara allt för kort, serdeles i handel, och i hvad den kan referera sig till borgade varor. Såsom exempel torde böra betraktas följande möjliga kasus , A utborgar till B ena dagen varor för 160 rdr: andra dagen utgifver han på samma summa invisning till CC; tredje dagen kommer denne sednare och presenterar invisningen för A, hvilken erkänner den, och måste således fjerde dagen vara beredd betala samma invisning. Det torde lätt fat. tas, huru litet A varit betjenad med den korta krediten, äfvensom att han aktar sig för vidare affärer med A. Att detta är och kan blifva en gifven följd af 4 S:s stadgande, lärer ej motsägas, äfvensom att möjligheten af dylika surpriser och farhågan för dem icke befordrar, snarare minskar lifligheten af-det slags handel och rörelse, som måste, för en fermare afsältning af varer, taga kredit eller utborgning till hjelp. Af lika skal, som flöglofl. Utskottet i 1 f. föreslagit buru iovisning bör för att vara gällande, inrättas, nemligen, i öfverens ämmelse med hed I . af Kongl. förordningen dena 29 Junii 1799 stadgar angående skuld-bref och löftecskrifter, af enzhanda skäl hade bort i 3 S. uttryckas, hura det deri omnämde bevis, öfver en uppvisad invisving, bir vara inrättadt och bestyrkt, till undnrödjante af allt tvifvelsmål om rigt:gheten af ett så beskaff.di bevis. Invisning kan vara stäld å person, som sjelf ej kan skrifva. Af vigt för denne, så väl som för iavisningens innehafvare, (Assignatarien) är säledes att beviset är lagligen inrättadt och bestyrkt. Jag föreslår derföre, att till slutet af namnade 35 f. må läggas följande: på sätt t 1 SN. om invisnings utgifvande stadgadt är. 8 f. synes mig böra erhålla följarde lydelse, i stället för den föreslagne : Hvar, som invisning fått, vare skyld:gi att, å deri utsatt tid, dea uppvisa och beta! ning fordra, År invisning ställd att betalas vid snfordran, vise innsehafvaren den upp och fordre be! alning, innan två månader från den deg, invisningen ugafs Är dena ställd att betalas på viss ud efter tilsigese, då skall tillsägelsen ske izom den tid, on sagd är, och beta!ning sedan å förfallodagen ford ras. Härigesom torde de vid 3 ech 4 y. anmärkte olägenheter betydiigen afhbjelpas, Uti Borgare-Ståndet yttrade sig: Hr BEherman: Då motionerne wm växelrätt för assignationer emellan enskilde bos Ståre remiss föredrogos, yttrade jag beiävkligheter i afseende deiå för den allmepna och enskilta krediten, äfvensom jag au:åg följden blifva, att Sverges stider skulle förvandlas till växe! tplatser, till betydlig skada för landet.) Utskottet har visserligen fastat afseende på mitt yttrande; men så ofullständigt, at deråt blifvit gifven annan mening, än den jag åsyftade; med fägnad har jag förnummit, stt Utskottet afstyrkt växelrätt för assignarioner.) Jag sillar äfven, att Utskottet icke föreslagit förändring uti Kovgl. förordningen den 13 Juni 1818. Deremot har Lag-Utskottet projekterat en särskild författning i ämnet, Mig förekommer det så, att något annat, stadgande bärvid icke behöfves sn det, att enjassigeations-utgifvare, då assignations-ingebafrare styrker, att den antingen icke inlöses genast a! den, uppå hvilken den är ställd, när den lyder a vista, elier icke accepteras, när den är ställd på tid, är skyldig att ansvara för assignationens belopp, såsom för annan löpande skuld med vräuta. Äfven den, uppå hvilken assignationen utställes, är, efter tecknad accept, ansvarig derföre, Zlikasom för andra utelöpande förskrifniogar. Uti afseende på sjelfya Lagförslaget, torde jag jemval få göra några anmärkningar. Uti I f. säges, att invisniogar böra vara så inrättade, som i I S. af Kongl. Förordvingen den 28 Juni 17938, angående stuldebref och löftesskrifter bestämmes. De böra således vara, antiogen af utgifvaren egenhböindigt ockafne eller med vittnen styrkte. Man bör likväl