tillkomst ban hvarken medverkat, bifallit eller kun-
nat hindra, än om han sjelf utgifvit ett skuldebref
och derföre lagsökes. — Lagen påbjuder ej ovilkor-
ligt erkännande af ett slikt skuldebref; den stadgar
endast ansvar för dess oskäliga förnekande. Ja
anser således att denna 4. bör helt och hållet ut-
gå, helst den i 4 . utsatte korta betalningstiden
icke sällan torde motverka det åsyftade erkännan-
det. Jag anser den i sistnämde 54. föreslagnaftid
vara allt för kort, serdeles i handel, och i hvad
den kan referera sig till borgade varor. Såsom ex-
empel torde böra betraktas följande möjliga kasus ,
A utborgar till B ena dagen varor för 160 rdr:
andra dagen utgifver han på samma summa invis-
ning till CC; tredje dagen kommer denne sednare
och presenterar invisningen för A, hvilken erkän-
ner den, och måste således fjerde dagen vara be-
redd betala samma invisning. Det torde lätt fat-
. tas, huru litet A varit betjenad med den korta kre-
diten, äfvensom att han aktar sig för vidare affä-
rer med A. Att detta är och kan blifva en gifven
följd af 4 S:s stadgande, lärer ej motsägas, äfven-
som att möjligheten af dylika surpriser och farhå-
gan för dem icke befordrar, snarare minskar liflig-
heten af-det slags handel och rörelse, som måste,
för en fermare afsältning af varer, taga kredit el-
ler utborgning till hjelp.
Af lika skal, som flöglofl. Utskottet i 1 f. före-
slagit buru iovisning bör för att vara gällande, in-
rättas, nemligen, i öfverens ämmelse med hed I .
af Kongl. förordningen dena 29 Junii 1799 stadgar
angående skuld-bref och löftecskrifter, af enzhanda
skäl hade bort i 3 S. uttryckas, hura det deri om-
nämde bevis, öfver en uppvisad invisving, bir vara
inrättadt och bestyrkt, till undnrödjante af allt
tvifvelsmål om rigt:gheten af ett så beskaff.di be-
vis. Invisning kan vara stäld å person, som sjelf ej
kan skrifva. Af vigt för denne, så väl som för ia-
visningens innehafvare, (Assignatarien) är säledes att
beviset är lagligen inrättadt och bestyrkt. Jag fö-
reslår derföre, att till slutet af namnade 35 f. må
läggas följande: på sätt t 1 SN. om invisnings utgif-
vande stadgadt är.
8 f. synes mig böra erhålla följarde lydelse, i
stället för den föreslagne :
Hvar, som invisning fått, vare skyld:gi att, å deri
utsatt tid, dea uppvisa och beta! ning fordra, År in-
visning ställd att betalas vid snfordran, vise innsehaf-
varen den upp och fordre be! alning, innan två må-
nader från den deg, invisningen ugafs Är dena
ställd att betalas på viss ud efter tilsigese, då
skall tillsägelsen ske izom den tid, on sagd är, och
beta!ning sedan å förfallodagen ford ras.
Härigesom torde de vid 3 ech 4 y. anmärkte o-
lägenheter betydiigen afhbjelpas,
Uti Borgare-Ståndet yttrade sig:
Hr BEherman: Då motionerne wm växelrätt för
assignationer emellan enskilde bos Ståre re-
miss föredrogos, yttrade jag beiävkligheter i afse-
ende deiå för den allmepna och enskilta krediten,
äfvensom jag au:åg följden blifva, att Sverges sti-
der skulle förvandlas till växe! tplatser, till betydlig
skada för landet.) Utskottet har visserligen fastat
afseende på mitt yttrande; men så ofullständigt, at
deråt blifvit gifven annan mening, än den jag åsyf-
tade; med fägnad har jag förnummit, stt Utskottet
afstyrkt växelrätt för assignarioner.) Jag sillar äf-
ven, att Utskottet icke föreslagit förändring uti
Kovgl. förordningen den 13 Juni 1818. Deremot
har Lag-Utskottet projekterat en särskild författning
i ämnet, Mig förekommer det så, att något annat,
stadgande bärvid icke behöfves sn det, att enjas-
sigeations-utgifvare, då assignations-ingebafrare styr-
ker, att den antingen icke inlöses genast a! den,
uppå hvilken den är ställd, när den lyder a vista,
elier icke accepteras, när den är ställd på tid, är
skyldig att ansvara för assignationens belopp, så-
som för annan löpande skuld med vräuta. Äf-
ven den, uppå hvilken assignationen utställes,
är, efter tecknad accept, ansvarig derföre, Zli-
kasom för andra utelöpande förskrifniogar. Uti
afseende på sjelfya Lagförslaget, torde jag jemval
få göra några anmärkningar. Uti I f. säges, att
invisniogar böra vara så inrättade, som i I S. af
Kongl. Förordvingen den 28 Juni 17938, angående
stuldebref och löftesskrifter bestämmes. De böra
således vara, antiogen af utgifvaren egenhböindigt
ockafne eller med vittnen styrkte. Man bör likväl