ningar mot någon Rådgifvarenas åtgärd, så har oppositionen visserligen alltid utmärkt. dessa, och ej kunnat göra aonat, enligt Regeringsformens tydliga stadgande. Men i alla audra fall, då debatten föranledts af en Kongl. propositioa eller en Styrelsemaktens åtgärd, har man benämt dessa för hvad de voro: Konungens proposuron, Konungens beslut m. m., och om oppositionens Ledamöter dervid någon gång nyttjat ordet Regering eller hästydt på Rådgifvarepersonalem, såsom anledning till den klandrade åtgärden, kan man åtminstone vara säker, att dessa Rådgifvare sjelfva, i fall de deltagit i debatten, eller deras vänner och anhängare, aldrig underlåtit a!t omtala densamma som Kgl. Maj:ts beslut, som utgående från Kgl. Maj:ts vilja och åsigter, samt att, så mycket som möjligt varit, skyla sig bakom den Konvgliga individualiteten. Jurvalförfattaren torde kanbända medgifva, att, i fall en omtvistad åtgärd är Konungens, när hon berömmes och försvaras; är hon åtven Konungens, när hon klandras, ehuru ingen är nog okurnig om Grundlageo, att, i fall fråga blir om juridiskt ansvar, vilja rigta ett sådant emot Konungens person, eller att ens, vid det allmänna tadle: ötser åtvärden, med ordet Konung mena något annat, än hvad konstitutionen menar: Konungamakten, handlande efter bestämda former. Det är elj;st ett bedröfligt tidens tecken, och vittnande om en särdeles förvillelse i förståndet, eller en särdeles oberägenhet i viljan, att man ännu år 19834 skall nödgas disputera med Embetsmän och Publicister om de första elementerna af en Grunulag, som red:n i mer än ett fjerdedels sekel varit gällande, alt man emot deras olagliga tydning skall behöfva försvara denna grundlag, hvilken uttryckligen föreskrifver, att hon bör tolkas efter bokstafven; att man skall nödgas erinra dem om sielfva denna bokstaf, som förekommer på hvarje sida af Regeringsformen, att man sålunda skall behöfva påminna om den enkla sanningen, att våra grundjagar icke känna någon annan styrande aukioritet än Konungen, och att man skall nödgas göra denna påminnelse åt en författare, som i samma rad han vill göra ord:t Regering till en grundlagsenlig term, som den ej är, anför, huru man till och med i dagligt tal söger: Konungen har dömt så så och -å, ehuru hvar och en vet, att Konungen sjelf icke sitter i högsta domstolen, samti att ordet Konung i I.gstil icke sällan betyder detsamma som Staten, Kronan m. m. Och den som vet detta, som : vet alt denna benamning nyttjzs jemväl om saker, på hvilka den icke inträffar, Jåtsar sig vilja bestrida, att den får användas så som grundlagen alltid och endast använder den, för att beteckna den mak:, hvari Konungen utgör själen och den enda handlande principen, Regeringen. Hvad kan en sådan författare verkligen ha för afsigt?