Ett gapskratt af den vittra kritiken blefve troligen den enda vederläggningen af detta påstående, och om domaren icke rent af gapskrattade, så skulle han åtminstone icke kunna undgå att draga på munnen, och förelägga aktor att göra laga åtal emot den angifae brottslingen. För:attaren 1 joarnalen anser med åtal ej kunna menas den juridiska aktionen. Just detta är lik väl hvad som både menas och måste menas. Regeriogsformen ålägger nemligen Konstitutionsutskottet att läsa Stats-Rådets protokoller, och i häadelse nåsra olagliga handlingar der upptäckas, ställa de felaktige under tilltal vid Riks:ätt. Här skulle Ministrarne, SiatsRåderne och föredragarnderve med skäl kunna undstylla sig med Konungens viija, ifall icke Regeringsformen uttryckeligen föreskrifvit, att Konungen, som iog det olagliga beslutet, likväl ej kan ställas under ätsl, men att de bli ansvarize för det olagliga rådslaget. Det är denna skillnad i det lagliga ansvarets föremål, som utgör det konstiiutionella samhällsskickets princin. Ifall Konungens fritagande från åtalet äfven fritog konom från klandret, så låtom oss se hvad deraf skulle uppkomma. Om en Konung någon gng ville öfverträda konstitutionen, så behöfde han blott öfverskrida dess former, utfärda författningar i eget namn utan kontrasignation. I händelse någon Embetsman vägrade åt yda dessa författningar, sägande, att han ansåg dem olagliga, eller en publicist vågade yitra, att konungen genom en såda.: författnings utgifvande hade brutit konstitu!ioren cch sin ed, så hade dessa begått ett Mujestäts-broti när de klandrat Konvangens gerningar, och alla konstitutonens former och föreskrifter, bela det bålwer: af friheter och rättigheter, hv2rmed vår samhällsbyggnad säges vara omgifven, vore då bortblåst af den Konsliga viljans fligt, emedan all olaglighet, all möjlig brottslighet, allt iyranni och förtryck sanktionerades genom den Kongliga individualitetens fridlysning för sjelfva klandret. En Konung kunde då låta afrätta eller inspärra hvilken -som helst, som vore hans personliga fiende, utskrifva skatter till hvad belopp som helst o. s. v. Lät detta beqväma lagtyduingssätt få etableras; lät Sverge sedan en gång få en Konuog, som wille begagna sig deraf, och man miste erkänna, att en väg är banad för tyranniet, som sjelfva Kejsaren i Marccko ej kan önska sig bredare ech jemnare. En bom på denna väg ligger deri, att Konungen icke är fritagen från klandret, d. v. s., att folket äger en yttrande rätt öfver alla tillåtliga ämnen, bland hvilka Konungamaktens handlingar icke äro undantagee. Om således en Konurvg ville öfverskrida dessa former, sj: If eller genom andra, så kan det både enskilta och offentliga klandret i tid hejda honom; och ten sådan sanningens och det allmänna tänkesättets väg till tronen måste vara ändamålet med tryckfrihetslagens tillåtelse att yttra sig öfver styrelseåtgärder. Ibland Jurnalförfattarens många bevis, som alla hafva den olyckan, att antingen vara falska, elier bevisa raka motsatsen af hvad som skulle styrkas, äro följande: Sålunda anför Författaren, för att bevisa, det våra Grurdlagar antaga någon Auktoritet, atom Konungen, som u!gör hvad man annorstädes kallar Regering eller Minister, vissa Grundl-gsparagrafer som berättiga Stats-Rådet, att föra Regeriagen när Konungen är omyndig, sjuk eller frånvarande. Nu förhåller det sig likväl så, att nämde paragrafer för dessa tillfallen öfverlemna åt Stats-Bådet, utom den Rådgifvande rättigheten, som de alltid äga, äfven den beslutande, som de aldrig öga, när Konungen är frisk, myndig och hemmavarande. De utöfva sålunda för dessa fall, men blott för dessa, Konungens prerogatif, som är: Regeringen. WVid alla andra tillfällen tillhör detta prerogauf, såsom förut är pämdt, Konungen allepa, hvarföre ordet Konung i våra Grundlagar är alldeles liktydigt med Regering. Om någon, åsom Jurnalförfatiaren säger, kallar Konungens Regevingsåtgärder för hans enskilta handlivgar, så gör ban visserligen orätt. Men har då någon gjort det? Vi ha åtminstone aldrig hört talas derom, och om det skett, så bevisar det ingenting, ty det är då endast ett yttrande af rågon, så okunnig om våra Grundlagars både bokstaf och anda, som Författaren i Jurnalen är eller vill symas vara. Vidare trotsar Författaren Aftonbledet, att visa rågon offentlig skrift, något enda tal inom våra Riksstånd sedan 1909, i hvilka verkställande maktens åtgärder göras till föremål för anmärkninsar eller blandar der man heagagaase hon