Ett gapskratt af den vittra kritiken blefve troligen
den enda vederläggningen af detta påstående, och
om domaren icke rent af gapskrattade, så skulle
han åtminstone icke kunna undgå att draga på
munnen, och förelägga aktor att göra laga åtal e-
mot den angifae brottslingen.
För:attaren 1 joarnalen anser med åtal ej kunna
menas den juridiska aktionen. Just detta är lik väl hvad
som både menas och måste menas. Regeriogsfor-
men ålägger nemligen Konstitutionsutskottet att lä-
sa Stats-Rådets protokoller, och i häadelse nåsra
olagliga handlingar der upptäckas, ställa de felakti-
ge under tilltal vid Riks:ätt. Här skulle Ministrar-
ne, SiatsRåderne och föredragarnderve med skäl
kunna undstylla sig med Konungens viija, ifall icke
Regeringsformen uttryckeligen föreskrifvit, att Ko-
nungen, som iog det olagliga beslutet, likväl ej kan
ställas under ätsl, men att de bli ansvarize för det
olagliga rådslaget. Det är denna skillnad i det lag-
liga ansvarets föremål, som utgör det konstiiutio-
nella samhällsskickets princin.
Ifall Konungens fritagande från åtalet äfven fri-
tog konom från klandret, så låtom oss se hvad der-
af skulle uppkomma. Om en Konung någon gng
ville öfverträda konstitutionen, så behöfde han blott
öfverskrida dess former, utfärda författningar i eget
namn utan kontrasignation. I händelse någon Em-
betsman vägrade åt yda dessa författningar, sägan-
de, att han ansåg dem olagliga, eller en publicist
vågade yitra, att konungen genom en såda.: författ-
nings utgifvande hade brutit konstitu!ioren cch sin
ed, så hade dessa begått ett Mujestäts-broti
när de klandrat Konvangens gerningar, och alla kon-
stitutonens former och föreskrifter, bela det bål-
wer: af friheter och rättigheter, hv2rmed vår sam-
hällsbyggnad säges vara omgifven, vore då bort-
blåst af den Konsliga viljans fligt, emedan all o-
laglighet, all möjlig brottslighet, allt iyranni och
förtryck sanktionerades genom den Kongliga indi-
vidualitetens fridlysning för sjelfva klandret. En
Konung kunde då låta afrätta eller inspärra hvil-
ken -som helst, som vore hans personliga fiende,
utskrifva skatter till hvad belopp som helst o. s. v.
Lät detta beqväma lagtyduingssätt få etableras; lät
Sverge sedan en gång få en Konuog, som wille
begagna sig deraf, och man miste erkänna, att en
väg är banad för tyranniet, som sjelfva Kejsaren i
Marccko ej kan önska sig bredare ech jemnare.
En bom på denna väg ligger deri, att Konungen
icke är fritagen från klandret, d. v. s., att folket
äger en yttrande rätt öfver alla tillåtliga ämnen,
bland hvilka Konungamaktens handlingar icke äro
undantagee. Om således en Konurvg ville öfverskri-
da dessa former, sj: If eller genom andra, så kan
det både enskilta och offentliga klandret i tid hej-
da honom; och ten sådan sanningens och det all-
männa tänkesättets väg till tronen måste vara än-
damålet med tryckfrihetslagens tillåtelse att yttra
sig öfver styrelseåtgärder.
Ibland Jurnalförfattarens många bevis, som alla
hafva den olyckan, att antingen vara falska, elier
bevisa raka motsatsen af hvad som skulle styrkas,
äro följande: Sålunda anför Författaren, för att
bevisa, det våra Grurdlagar antaga någon Aukto-
ritet, atom Konungen, som u!gör hvad man an-
norstädes kallar Regering eller Minister, vissa
Grundl-gsparagrafer som berättiga Stats-Rådet, att
föra Regeriagen när Konungen är omyndig, sjuk
eller frånvarande. Nu förhåller det sig likväl så,
att nämde paragrafer för dessa tillfallen öfverlemna
åt Stats-Bådet, utom den Rådgifvande rättigheten,
som de alltid äga, äfven den beslutande, som de
aldrig öga, när Konungen är frisk, myndig och
hemmavarande. De utöfva sålunda för dessa fall,
men blott för dessa, Konungens prerogatif, som är:
Regeringen. WVid alla andra tillfällen tillhör detta
prerogauf, såsom förut är pämdt, Konungen alle-
pa, hvarföre ordet Konung i våra Grundlagar är
alldeles liktydigt med Regering.
Om någon, åsom Jurnalförfatiaren säger, kallar
Konungens Regevingsåtgärder för hans enskilta
handlivgar, så gör ban visserligen orätt. Men har
då någon gjort det? Vi ha åtminstone aldrig hört
talas derom, och om det skett, så bevisar det in-
genting, ty det är då endast ett yttrande af rågon,
så okunnig om våra Grundlagars både bokstaf och
anda, som Författaren i Jurnalen är eller vill sy-
mas vara. Vidare trotsar Författaren Aftonbledet,
att visa rågon offentlig skrift, något enda tal in-
om våra Riksstånd sedan 1909, i hvilka verkstäl-
lande maktens åtgärder göras till föremål för an-
märkninsar eller blandar der man heagagaase hon