lokaliteter och dagens händeliser. Man vet dock huru mägtigt det pikanta i allusioner stundom förmår att göra produkterua äfven af en mindre lysande talang begärliga och omtyckta. Hvilken ypperlig landtjunkare kunde t. ex. ej göras af Hr Cederborgs mästerliga Uno von Trasenberg? Mot piesens uppsättning är hufvudsaklig gast att anmärka att den bifvit uppsatt. — Hela tjugutvå stycken spelande uppträda deri, och vi tro oss med lika liten fara kunna hoppa öfver dem allesamman som Hr de Bach hoppade öfver ett korpralskap med påskrufvade bajonetter. Af rolerne har ingenting varit att göra; ej underligt derföre om ingenting af dem blifvit gjordt. Hr landtjunkarn är säkert redan färdig att packa in sina fem akter och resa till en annan marknad. Vi önske honom hjertligen en lycklig resa, och hoppas a att han, då han lemnar oss, ej vid tullporten skall bli uppehållen g genom sådance olägenheter somde hvilka mötte honom vid infarten. Vi öfvergå med nöje ull ett af Kotzebues bättre stycken, Brodertvisten, i hvilken i synnerhet Herr L. Kinmanson och Mamsell Högqvist hade tillfälle att utmärka sig. Den förre hade succedederat Hr L. Hjortsberg i hans roll såsom den ene af bröderne, och tvifvelsutan kunde Hr fHjortsberg af ingen annan bli så lyckligt suppleerad. Hr LD. Kinmanson är verklig artist; han går sin egen bana och äger en vidsträckt användbarhet. Mamsell Högqvist spelte Lottas roll rätt intagande. Också passar denna roll just såsom om den varit skrifven för henne. Den är full af känsla, enkel och flärdlös. Den belefvade ton och den lätta eleganta tournure, hvarigenom Fru Erikson ägde en sådan öfverlägsenhet, har Mamsell H. väl ännu icke. Salongernes språk studeras ej med framgång utom i salongerna. Med naturens språk är det helt annat; det lär man sig utan att tänka derpå, och tänker man derpå, så fär man sig det icke. Naturens språk är ett modersmål, salongernes ett främmande språk, i hvars många idiotismer man icke utan mycken öfning kan instudgera sig. Men om Mamsell Högqvist ej ännu är fullt tillfredsställande i roller, som äro hämtade ur det finare societetslifvet, och om man 1 sådana roller ännu hos henne förmärker en viss räddhåga eller osäkerhet, som aldrig existerade hos t. ex. fru Erikson, så är dock detta sådant som med tiden kan öfvervinnas. I roller devemot, af mera okomstfad natur är hon redan fullkomligt hemmastadd, och Lottas roll i Brodertvisten celler Maria Milfords i Qväkarne kunde tilläfventyrs aldrig falla i bättre händer. En god förespråkare äger hon också i uttrycket af silt vackra ansigte; och mången Adams son torde med Qväkaren nödgas anropa Ben Jonson och hans grundsatser, för att ej derigenom låta förföra sig all se igenom fingrarne med ett och annat fel i sjelfva spelet, som eljest skulle strängare aumärkas. Ryno, eller den vandrande Riddaren, har också redan lemnat sitt sommarqvarter, och börjat sina vandringar. Han är sig fulikomligt lik, och icke, såsem man i våras hoppades skulle ske, förändrad. Detta är så mycket förunderligare, som förändringen icke allenast är lätt verkställd, utan äfven är nödvändig, om stycket på större utländska teatrar skall kunna göra den lycka, hvartill den högst intressanta och i många fall förträffliga musiken berättigar detsamma. Sista gången gafs denna pjes för knappt ett tredjedels hus, hvartill dock måhända den fula väderleken var närmast förvållande. MR ARA ERSUNSBETTRRENT RT NES