lokaliteter och dagens händeliser. Man vet dock hu-
ru mägtigt det pikanta i allusioner stundom förmår
att göra produkterua äfven af en mindre lysande
talang begärliga och omtyckta. Hvilken ypperlig
landtjunkare kunde t. ex. ej göras af Hr Ceder-
borgs mästerliga Uno von Trasenberg?
Mot piesens uppsättning är hufvudsaklig gast att
anmärka att den bifvit uppsatt. — Hela tjugutvå
stycken spelande uppträda deri, och vi tro oss
med lika liten fara kunna hoppa öfver dem alle-
samman som Hr de Bach hoppade öfver ett kor-
pralskap med påskrufvade bajonetter. Af rolerne
har ingenting varit att göra; ej underligt derföre
om ingenting af dem blifvit gjordt. Hr landtjun-
karn är säkert redan färdig att packa in sina fem
akter och resa till en annan marknad. Vi önske
honom hjertligen en lycklig resa, och hoppas a att
han, då han lemnar oss, ej vid tullporten skall bli
uppehållen g genom sådance olägenheter somde hvil-
ka mötte honom vid infarten.
Vi öfvergå med nöje ull ett af Kotzebues bättre
stycken, Brodertvisten, i hvilken i synnerhet Herr
L. Kinmanson och Mamsell Högqvist hade till-
fälle att utmärka sig. Den förre hade succede-
derat Hr L. Hjortsberg i hans roll såsom den ene
af bröderne, och tvifvelsutan kunde Hr fHjortsberg
af ingen annan bli så lyckligt suppleerad. Hr LD.
Kinmanson är verklig artist; han går sin egen ba-
na och äger en vidsträckt användbarhet. Mamsell
Högqvist spelte Lottas roll rätt intagande. Också
passar denna roll just såsom om den varit skrifven
för henne. Den är full af känsla, enkel och flärd-
lös. Den belefvade ton och den lätta eleganta
tournure, hvarigenom Fru Erikson ägde en sådan
öfverlägsenhet, har Mamsell H. väl ännu icke. Sa-
longernes språk studeras ej med framgång utom i
salongerna. Med naturens språk är det helt annat;
det lär man sig utan att tänka derpå, och tänker
man derpå, så fär man sig det icke. Naturens språk
är ett modersmål, salongernes ett främmande språk, i
hvars många idiotismer man icke utan mycken öfning
kan instudgera sig. Men om Mamsell Högqvist ej
ännu är fullt tillfredsställande i roller, som äro
hämtade ur det finare societetslifvet, och om man
1 sådana roller ännu hos henne förmärker en viss
räddhåga eller osäkerhet, som aldrig existerade hos
t. ex. fru Erikson, så är dock detta sådant som
med tiden kan öfvervinnas. I roller devemot, af
mera okomstfad natur är hon redan fullkomligt hem-
mastadd, och Lottas roll i Brodertvisten celler Ma-
ria Milfords i Qväkarne kunde tilläfventyrs aldrig
falla i bättre händer. En god förespråkare äger
hon också i uttrycket af silt vackra ansigte; och
mången Adams son torde med Qväkaren nödgas
anropa Ben Jonson och hans grundsatser, för att
ej derigenom låta förföra sig all se igenom fingrar-
ne med ett och annat fel i sjelfva spelet, som el-
jest skulle strängare aumärkas.
Ryno, eller den vandrande Riddaren, har också
redan lemnat sitt sommarqvarter, och börjat sina
vandringar. Han är sig fulikomligt lik, och icke,
såsem man i våras hoppades skulle ske, förändrad.
Detta är så mycket förunderligare, som förändringen
icke allenast är lätt verkställd, utan äfven är nödvän-
dig, om stycket på större utländska teatrar skall kunna
göra den lycka, hvartill den högst intressanta och
i många fall förträffliga musiken berättigar detsam-
ma. Sista gången gafs denna pjes för knappt ett
tredjedels hus, hvartill dock måhända den fula vä-
derleken var närmast förvållande.
MR ARA ERSUNSBETTRRENT RT NES