HM MI ÖÖM
Red har icke ansett sig böra vägra en plats åt
nedanstående uppsats, åsyftande att bereda en an-
pan öfvertygelse om det till Rikets Ständer nyligen
aflemnade Kungliga förslaget om äcdring i 5 Kap.
1 S Missgerningsbalken, än den, som blifvit utta-
lad på Riddarhuset af alla de Ledamöter, som der
yttrade sig vid remissen. Vi kunna deck, enligt
det förbehåll, som gjordes vid artikens intagande,
icke undgå att yttra vår enskilta tarka, att argu-
mentalionen i denna uppsats är ganska sjuk och
svag, och att det väl torde behöfvas att bedja för
den i kyrkorna, likasom för andra patienter, för att
bereda den någon framgång i allmänna tänkesät:et.
Ämnet hag reden så fullständigt blifvit afbandladt
under debatter på Riddarhuset, som förut ståttatt
läsa i detta blad, att det föga erfordras dertill! läg-
ga någontirg mera, och vi hafve således endast fo-
gat noter vid ett par ställen, hvilka synts Red, ic-
ke kunna passera utan all anmärkning.
De anmärkningar, hvarmed talare inom national-
representationen och författare af tidningsariiklar
b:mött Kongl. Majsts proposition om ändring af 5
Kap. I S missgerningsbalken, visa huruledes man,
för att nå sitt mål, goåst förbise en del af hvad i
frågan passerat, och på haltande förutsättningar le-
ua sig till oviktiga slutsatser, samt, hvad som dock
lärer varit något påktostande, helt och hållet från-
träda principer, dem man förr ytirat, så väl i det-
ta ämne, som i fråge om tillvägabringande af lag-
förändringar i allmänhet.
Man synes hafva förbisett ait då, enligt det:
förslag till proposition, hvaröfver Högsta Domstolen
biifvit hörd, 2 Sef nämde kap. ansetts böra upp-
häfvas på den enda anförda grund, att Riks-Råds-
embeliet ru mera icke existerade och ärerörige
tillvitelser i och för detta erabete följaktligen ej
kunde emot någon göras; bafva Högsta Domstolen;
alia ledamöter, med undartag af en, (Hr Grefve
Hård) icke gjort någon anmärkning emot denna å-
sigt, men trott, att ett sålunda motiveradt upphäf-
vande ej borde ske annorlunda, än i sammanhang
med ärdring af de flera Sf i lagen, der rikets råd
omnämnas, och hvilka lagrum ej kunde, liia med
det ifiågavarande, helt enkelt upphäfvas, enär an-
dra stadganden korde sältas i deras ställe; Att här-
af bör kunna slutas, det högsta Domstolen, lika
med Kongl. Maj:t ansett berörde 2:dra S hafva de
facto till all krafi och verkan förfallit; ) Ait Hög-
sta Domstolen, hvilken det, enligt 37 4 regerings-
formen tillkommer att yttra sig öfver lagförslag,
som Konungen vill förelägga Riksens Ständer, eller
dermed Riksenms Ständer till Konungen inkomma,
men icke äger att sjelf uppgöra lagförslag, ej bordt
föreslå den omarbetning af en del lagrum, hvilken,
efter Högsta Demstolens ofvan anförde omdöme,
borde vidtagas sarstidigt med upphäfvandet af 2 f
i 5 kap. Missgernings-balken. os i
Med förbiseende häraf har det blifvit möjligt att
anmärka disproportionen emellan den föreslagna
be traffningen för lasteligt tal emot Konungen och
den svårare, som man bibehållit för Stats-Rå-
dets och Högsta Domstolens betryggandes; ty uti
ifvern att klandra och prisa märker man ej, att det
endast är den prisade domstols ledamoten, som yttrat,
att denna svårare bestraffning verkligen qvarstod
och borde bibehållas. Vidare har man, förbiseen-
ge eller missförstående olikheterne emellan de brott,
hvarå 18 kap. 3 4 Missgernings-balken och 30 kap.
20 I Rattegångs-balkten utsätta straff, cch det, hvar-
om 5 kap. I S Missgernings-balken handlar, gjort
jemförelse der jemförlighet icke finnes. — Sistnämde
legrum bestraffar; endast ord och det allenast för
det att de äro lastelige: 18 kap. 8 Y Missgernings-
balken deremot utsätter det svårare straffet för
handling: för hugg och slag å domare eller annan
Konungensi Embetsman i Embetsärender. För
smädelse emot dem stadgas endast böter och afbönp,
samt derjemte ärans förlust, i händelse smädel-
sen å heder och ära går. Uti 30 Kap. 20 5 Rät-
tezångsbalken är ansvar bestämdt för en emot Öf-
verdomstol riktad beskyllning af svåraste art, den
angifvaren sökt, men ej kunnat bevisa, och deris
från han icke, efier erhållen varning, velat afstå.
Det för denna förbryteise stadgade ansvar är dess-
utom icke, såsora man påstått, svårare, ulan tvert-
om lindrigare, än det i Propositionen föreslagna,
eftersom, vid jemförelse af denna 4 med 5 Kap. 5
f Straffbalien, det förra komme att stanna vid 23
dagars fängelse vid vatten och bröd, för hvar och
en ej förut till sin heder lederad person, och straff
Pr oo 8 dam kunde åläogac den hvilken rer