ev
OM FTIR TEE ESD AR OK sr ORTER
DEBATTEN PÅ RIDDARHUSET ANGÅENDE
MINISTRARNAS ANSVARIGHET.
(Slut fr. gårdagsbl.y
Fribk Ehrenborgh UC. IV erin:ade, att Hr Dalmans
patbetiska tal snarare syntes åsyfta anmärkningar
emot 106 och 107 45. än mot 9. Regeringsformen.
Det vore synd, att han nu användt sin eld, hvil-
ken han väl behöfde bafva qvar, för att hänföra
Huset, då frågan om nämnde SS. förekom. Fii-
herrn betviflade lik väl, att den värde Talaren upp-
fattat andan af den nuvarande Gruzdlagen Kon-
stitutions-Utskottet hade trott sig göra detta, då
det uti g Y. inflyttat det ansvar ef:er 107 Y. , som
hittills ej ålegat Konungens Rådgifvare, för den hän-
delse att de underlåtit att till Protokollet anföra
särskild mening. Längre hade Utskottet ej kunnat
gå, och längre ville Friherrn aldrig gå. Friherrn
hade sjelf varit närvarande vid 1809 års Riksmöte.
Han var då i Hr: Dalmans varma ålder , och han
hade med mycken liflighet omfattat det ifrågava-
rarde ämnet, men han hade funnit Lagstiftaren haf-
va väl betänkt följderna af ett Regeriogssätt , der
Konungen betydde intet. Denna tid hade funnits.
Friherrn önskade, att den aldrig måtte återkomma.
Friherrno skulle aldrig tillstyrta en Ministerstyrelse
i ett Land, som ej hade råd underhålla en så dyr
institution och der beständiga Ministerombyten skulle
vara ganska olyckliga. Lagstiftarens mening hade
varit eller vore att genom Psotokollen och deras
offeutliggörande tvinga Regenten att lyssna till Råd-
gifrvarne, icke att sätta honom under deras förmya-
derskap. Det vore nog, att den föredragande vore
skyldig att vägra sin kontrasignation , då beslutet
kränkte Lagarne. Längre ginge det ej an att gå,
med bibehållande af värt Regeringssätt. Ty hvat
skule det blifva af, om en föredragande skulle
kenna vägra att understiifva en fullmakt för den
e!ler den Emb-tsmannen m m.d Konungens Råd-
gifvare skulle vara ansvarige för sina rådslag, ehvad
de följdes eller icke. .
Att gå längre vore blott ett travesteradt sätt
at omstörta Regeringssättet i dess grundvalar. Frih.
förnyade det yttrande, att det låg i Representatio-
nens kraft, att genom anmärkningar i ett värdigt,
starkt, men sahsadt språk, tvinga Rådgifvarne att
lemna sina platser, och han trodde det då ej vara
möjligt, att de, som drabbats faf detta klander,
kusde sitla qvar,
Hr v. Hartmansdorfs RBidd. och Adeln torde
måhända cnse att jag, såsom en af Konungens nu:
varande Rådgifvare, är allt för partisk at deltaga
i denna debatt. Men då detta förelag synes åsyfta,
mindre att utvidga Rådgifvarnes ansvar, än attgif-
va dem större makt och sålunda inskränka Konun-
gens, så torde det ej ans?s såsom egennytta, attjag
talar deremot. Talaren ansåg Grundlagens nu gäl-
lande stadganden i g och 338 samt 106 och 107 55.
bestämma Konungens Rådaifvares pligt att göra
föreställnicg:r, ej blott vid hvad som stridde emo:
Lag , utan ä!ven vid hvad sem stridde emot Ri-
kets sannskyldiga vytta, nen att endast i förra
fallet vägra kootravignaticp. Talarer insåg ej, huru
