ev OM FTIR TEE ESD AR OK sr ORTER DEBATTEN PÅ RIDDARHUSET ANGÅENDE MINISTRARNAS ANSVARIGHET. (Slut fr. gårdagsbl.y Fribk Ehrenborgh UC. IV erin:ade, att Hr Dalmans patbetiska tal snarare syntes åsyfta anmärkningar emot 106 och 107 45. än mot 9. Regeringsformen. Det vore synd, att han nu användt sin eld, hvilken han väl behöfde bafva qvar, för att hänföra Huset, då frågan om nämnde SS. förekom. Fiiherrn betviflade lik väl, att den värde Talaren uppfattat andan af den nuvarande Gruzdlagen Konstitutions-Utskottet hade trott sig göra detta, då det uti g Y. inflyttat det ansvar ef:er 107 Y. , som hittills ej ålegat Konungens Rådgifvare, för den händelse att de underlåtit att till Protokollet anföra särskild mening. Längre hade Utskottet ej kunnat gå, och längre ville Friherrn aldrig gå. Friherrn hade sjelf varit närvarande vid 1809 års Riksmöte. Han var då i Hr: Dalmans varma ålder , och han hade med mycken liflighet omfattat det ifrågavararde ämnet, men han hade funnit Lagstiftaren hafva väl betänkt följderna af ett Regeriogssätt , der Konungen betydde intet. Denna tid hade funnits. Friherrn önskade, att den aldrig måtte återkomma. Friherrno skulle aldrig tillstyrta en Ministerstyrelse i ett Land, som ej hade råd underhålla en så dyr institution och der beständiga Ministerombyten skulle vara ganska olyckliga. Lagstiftarens mening hade varit eller vore att genom Psotokollen och deras offeutliggörande tvinga Regenten att lyssna till Rådgifrvarne, icke att sätta honom under deras förmyaderskap. Det vore nog, att den föredragande vore skyldig att vägra sin kontrasignation , då beslutet kränkte Lagarne. Längre ginge det ej an att gå, med bibehållande af värt Regeringssätt. Ty hvat skule det blifva af, om en föredragande skulle kenna vägra att understiifva en fullmakt för den e!ler den Emb-tsmannen m m.d Konungens Rådgifvare skulle vara ansvarige för sina rådslag, ehvad de följdes eller icke. . Att gå längre vore blott ett travesteradt sätt at omstörta Regeringssättet i dess grundvalar. Frih. förnyade det yttrande, att det låg i Representationens kraft, att genom anmärkningar i ett värdigt, starkt, men sahsadt språk, tvinga Rådgifvarne att lemna sina platser, och han trodde det då ej vara möjligt, att de, som drabbats faf detta klander, kusde sitla qvar, Hr v. Hartmansdorfs RBidd. och Adeln torde måhända cnse att jag, såsom en af Konungens nu: varande Rådgifvare, är allt för partisk at deltaga i denna debatt. Men då detta förelag synes åsyfta, mindre att utvidga Rådgifvarnes ansvar, än attgifva dem större makt och sålunda inskränka Konungens, så torde det ej ans?s såsom egennytta, attjag talar deremot. Talaren ansåg Grundlagens nu gällande stadganden i g och 338 samt 106 och 107 55. bestämma Konungens Rådaifvares pligt att göra föreställnicg:r, ej blott vid hvad som stridde emo: Lag , utan ä!ven vid hvad sem stridde emot Rikets sannskyldiga vytta, nen att endast i förra fallet vägra kootravignaticp. Talarer insåg ej, huru