icke blolt tillstyrkte ett Konungens beslut , utan som genom
sin kontrasignation förvandlat det till ett faktum, utan
hvilkens åtgärd någon verkställighet derå icke följde, cj
eller bör kunna undandraga sig ansvaret. Då 1809 års Lag-
stiftare uti Grundlagen stadgade rätt och pligt för Konun-
gens Rådgifvare att, derest Konungen ville besluta cmot
lag och Rikets välfärd, deremot göra kraftiga föreställvin-
gar, samt tillika stadgade Stats-Sckre!erarens syldighet
alt vägra sin kontrasignation, så vida åtgärden strid-
de mot lag, så mäste dessa Lagstiftares meming jemväl
hafva varit, att, om en sådan kontrasignation icke vägra-
des, ansvar derpå skulle följa. Detta finnes doek icke ut-
tryekt på något ställe i Grundlagen, och jag vädjar till
både lefvande och döda af desse män, om icke deras åsigt
varit den jag framställt. Man har talat om tillräcklighe-
ten af den moraliska ansvarigheten. 25 års erfarenhet har
likväl beklagligem visat oss, alt denna varit af noll och
intet värde. De menlösa tiderna äro likväl nu förbi; in-
stitutioner. a r äste rättas derefter, och der inga moraliska
kontrolier finnas, der måste man åtnöja sig med de juridi-
ska. Detta är bedröfligt, men hvem annan än Styrelsen
har framkallat behofvet deraf? Frib. Ehrenborg har sagt,
att Representalionen, genom kraft i sina anmärkningar, shul-
le tvinga R-dgifvarne alt resignera. Jag hemställer, om
icke denna Riksdag företett åtskilliga kraftyttringar, tem-
ligen påtagligt syftande att utmärka Representativnens
mis sbelåtenhet med Konungens Rådgifvare, utan alt denna
kraft förmå!tt leda till något resultat. Det har blifvit
sagdt, all en sådan lag, som den jag begärt, icke funnes i
något lands lagstiftning. Jag bestrider ej uppgiften hvad be-
träffar England, ty der finnes snart sagt inga tagar för Styrel-
sen, om jag icke räknar de snart 1000-år1iga Men der finnes en
moralisk anda. Och, ehuru ingen Lag derpå finnes, så
skulle man icke ens anse det tänrkbart, att en Minister
qvarblefve på sin plats, längre än Konungen följde hans
råd eller gillade hans styrelsegrundsat-er. I Frankrike
är väl ännu icke någon Jag antagen för den min:isteriella
ansvasigheten, men jag är säker, att man skulle suart
sagdt le åt den, som framkomm:r med en sådan tanka,
att en Minister icke skulle vara ansvarig för de beslut
och åtgärder, som blifvit vidtagne, genom hans departe-
mert. Det är således ej andra länders exempel, som med
rågon fördel kan åberopas, för att öfvertala oss alt qvar-
stå i den gamla surdegen. När jag icke fordrar mer, än
att Konungen skulle hafva en enda bland sina Rådgifva-
re, :om i hyvarj2 fall tänker lika med honom, eller som
vill uppoffra sig för sin Konungs opinion, så frågar jag,
om jag fordrat för mycket. Och nekar man detta, då
medger jag. att jag icke incer någon skillnad emellan
enväldet eller det konstitutionella statsskick, som Sverge
äger: ty hyser icke någon enda af Konungens närma-
ste omgifning, någon enda af dem, som han skönht sitt
högsta förlroende, den kärlek och tillgifvenhet för honom,
att han, om än med äfventyr af egen uppoffring, vill
ikläda sig ansvar för Konungens åtgärder, hellre än att
blottställa honom sjelf, då hemställer jag, hvilken grad af
uppoffring man kan begära af den enskilde medborgaren,
som icke åtnjutit Konungens förtroende eller ynnestprof,
sem icke till bonom eger någon förbindelse af enskild tack-
samhet. Jag föreställer mig likväl, att grunden för det
monarkiska Regeringssättet är den, at de som älska Ko-
nungen älven skola vara fäsdige att uppoffra tig för ho-
nom, om han ej annorledes kan räddas, Destohellre är
jag skyldig att tro, att en Korungens Rådgifvare skall
anse för sin pligt, att hellre ställa sig sjelf fram såsom
offer, än att låta folkets missnöje ensamt falla på Konun-
gens person; ty, mina Herrar, detta blir följden, så länge
den oformliga reservationsrätten emot Konungens beslut (xi
sterar, åtminstone hos den, som befordrar dessa beslut
till verkställighet. Den inför lagen oansvarige Konungen
står då ensam såsom skottafla för klandrets giftiga pilar.
Det är således för Konungamakten, ej emot den, som jag
talar, och jag tror, att de illa uppfattat Konungamaktens
ställning i vär tid, som med så mycken ifver motsatt sig
detsamma. Jag anhåller, att R. och A, täcktes fästa sin
synnerliga uppmärksarahet härvid och jag upprepar min öf-
vertygelse, att det blott var en menlös tro hos 1809 års
lagstiftare, beklagligen jäfvad af 1-4:dels sekels erfarenhet,
som var orsaken, hvarfure man ej i lag nedskref ett ålig-
gande och en ansvarsskyldighet, som man ansåg böra mo-
raliter finnas.
(Forts. e. a. g.)
PRESTESTÅNDETS DEBATT I REPRESEN-
TATIONSFRÅGAN.
Denra öfverlöggniog börjades med ett anförande
af Hr Prosten Lignell; hvilket förijenar upplagas
in extenso:
Då jag vid Riksdagens början tog mig friheten
vördsamt föreslå en likaså allmänt önskad, som be-
höflig reform i representationen, insåg jag ganska
väl, att stora svårigheter deremot skulle möta.
Särdeles skulle förslaget misshega dem, som antin-
gen hafva den lyckan at finna möjligaste fulikom-
lighet i nästan alla våra institutioner, eller, af
fhuktan för hvarje nedifrån sökt förändring ide be-
stående missförhållanderne, anse dessa hellre böra
bibehållas, än att våga sig ut på reformer, för
hvilka tiden, i deras tanka, ännu icke är och tro-
ligen sent eler aldrig blir moger. Det var således
att förmoda, att den väckta frågan, — på sätt
som månvga andra, hvilka åsyfta nigon bufvudsak-
lig förbättring, — skulle uppföras under de vanli-
ga titulaturerne: klanderlust, omotiveradt xaissnöje,
omogna projekter, brådstörtande reformförsök 0. s.
v. Dessa termer äro likväl numera så alldagiiga,
att de icke ens göra uppseer.de, än mindre ästad-
komma en önskad verkan. De böra åtminstone ic-