icke blolt tillstyrkte ett Konungens beslut , utan som genom sin kontrasignation förvandlat det till ett faktum, utan hvilkens åtgärd någon verkställighet derå icke följde, cj eller bör kunna undandraga sig ansvaret. Då 1809 års Lagstiftare uti Grundlagen stadgade rätt och pligt för Konungens Rådgifvare att, derest Konungen ville besluta cmot lag och Rikets välfärd, deremot göra kraftiga föreställvingar, samt tillika stadgade Stats-Sckre!erarens syldighet alt vägra sin kontrasignation, så vida åtgärden stridde mot lag, så mäste dessa Lagstiftares meming jemväl hafva varit, att, om en sådan kontrasignation icke vägrades, ansvar derpå skulle följa. Detta finnes doek icke uttryekt på något ställe i Grundlagen, och jag vädjar till både lefvande och döda af desse män, om icke deras åsigt varit den jag framställt. Man har talat om tillräckligheten af den moraliska ansvarigheten. 25 års erfarenhet har likväl beklagligem visat oss, alt denna varit af noll och intet värde. De menlösa tiderna äro likväl nu förbi; institutioner. a r äste rättas derefter, och der inga moraliska kontrolier finnas, der måste man åtnöja sig med de juridiska. Detta är bedröfligt, men hvem annan än Styrelsen har framkallat behofvet deraf? Frib. Ehrenborg har sagt, att Representalionen, genom kraft i sina anmärkningar, shulle tvinga R-dgifvarne alt resignera. Jag hemställer, om icke denna Riksdag företett åtskilliga kraftyttringar, temligen påtagligt syftande att utmärka Representativnens mis sbelåtenhet med Konungens Rådgifvare, utan alt denna kraft förmå!tt leda till något resultat. Det har blifvit sagdt, all en sådan lag, som den jag begärt, icke funnes i något lands lagstiftning. Jag bestrider ej uppgiften hvad beträffar England, ty der finnes snart sagt inga tagar för Styrelsen, om jag icke räknar de snart 1000-år1iga Men der finnes en moralisk anda. Och, ehuru ingen Lag derpå finnes, så skulle man icke ens anse det tänrkbart, att en Minister qvarblefve på sin plats, längre än Konungen följde hans råd eller gillade hans styrelsegrundsat-er. I Frankrike är väl ännu icke någon Jag antagen för den min:isteriella ansvasigheten, men jag är säker, att man skulle suart sagdt le åt den, som framkomm:r med en sådan tanka, att en Minister icke skulle vara ansvarig för de beslut och åtgärder, som blifvit vidtagne, genom hans departemert. Det är således ej andra länders exempel, som med rågon fördel kan åberopas, för att öfvertala oss alt qvarstå i den gamla surdegen. När jag icke fordrar mer, än att Konungen skulle hafva en enda bland sina Rådgifvare, :om i hyvarj2 fall tänker lika med honom, eller som vill uppoffra sig för sin Konungs opinion, så frågar jag, om jag fordrat för mycket. Och nekar man detta, då medger jag. att jag icke incer någon skillnad emellan enväldet eller det konstitutionella statsskick, som Sverge äger: ty hyser icke någon enda af Konungens närmaste omgifning, någon enda af dem, som han skönht sitt högsta förlroende, den kärlek och tillgifvenhet för honom, att han, om än med äfventyr af egen uppoffring, vill ikläda sig ansvar för Konungens åtgärder, hellre än att blottställa honom sjelf, då hemställer jag, hvilken grad af uppoffring man kan begära af den enskilde medborgaren, som icke åtnjutit Konungens förtroende eller ynnestprof, sem icke till bonom eger någon förbindelse af enskild tacksamhet. Jag föreställer mig likväl, att grunden för det monarkiska Regeringssättet är den, at de som älska Konungen älven skola vara fäsdige att uppoffra tig för honom, om han ej annorledes kan räddas, Destohellre är jag skyldig att tro, att en Korungens Rådgifvare skall anse för sin pligt, att hellre ställa sig sjelf fram såsom offer, än att låta folkets missnöje ensamt falla på Konungens person; ty, mina Herrar, detta blir följden, så länge den oformliga reservationsrätten emot Konungens beslut (xi sterar, åtminstone hos den, som befordrar dessa beslut till verkställighet. Den inför lagen oansvarige Konungen står då ensam såsom skottafla för klandrets giftiga pilar. Det är således för Konungamakten, ej emot den, som jag talar, och jag tror, att de illa uppfattat Konungamaktens ställning i vär tid, som med så mycken ifver motsatt sig detsamma. Jag anhåller, att R. och A, täcktes fästa sin synnerliga uppmärksarahet härvid och jag upprepar min öfvertygelse, att det blott var en menlös tro hos 1809 års lagstiftare, beklagligen jäfvad af 1-4:dels sekels erfarenhet, som var orsaken, hvarfure man ej i lag nedskref ett åliggande och en ansvarsskyldighet, som man ansåg böra moraliter finnas. (Forts. e. a. g.) PRESTESTÅNDETS DEBATT I REPRESENTATIONSFRÅGAN. Denra öfverlöggniog börjades med ett anförande af Hr Prosten Lignell; hvilket förijenar upplagas in extenso: Då jag vid Riksdagens början tog mig friheten vördsamt föreslå en likaså allmänt önskad, som behöflig reform i representationen, insåg jag ganska väl, att stora svårigheter deremot skulle möta. Särdeles skulle förslaget misshega dem, som antingen hafva den lyckan at finna möjligaste fulikomlighet i nästan alla våra institutioner, eller, af fhuktan för hvarje nedifrån sökt förändring ide bestående missförhållanderne, anse dessa hellre böra bibehållas, än att våga sig ut på reformer, för hvilka tiden, i deras tanka, ännu icke är och troligen sent eler aldrig blir moger. Det var således att förmoda, att den väckta frågan, — på sätt som månvga andra, hvilka åsyfta nigon bufvudsaklig förbättring, — skulle uppföras under de vanliga titulaturerne: klanderlust, omotiveradt xaissnöje, omogna projekter, brådstörtande reformförsök 0. s. v. Dessa termer äro likväl numera så alldagiiga, att de icke ens göra uppseer.de, än mindre ästadkomma en önskad verkan. De böra åtminstone ic