Her FL IMEUMD INOVE SLIRTLS och Vida Hytltld, VYC-
derbörande deremot skola göra kraftiga föreställ-
ningar, jag tror ej, säger jag, att man kan gå
längre, så framt man vill, att Konungen skail re-
gera. En annan Å säger: att Stats Sekreteraren ä-
ger rätt vägra konctrasignatioa, då Konungen be-
slutar något stridande mot allmän lag. I detta
stadgande, som skall galla hädanefter för alla De-
partements-Chefer, ligger det korrektiv ulttaladt,
att Konunsen ej kan få beslutet exvedieradt, utan
att afskeda den som vägrar expedierander eecraf.
Jag tror, att då 1809 års Grundlagsstiftare satte
Stats-Sekreterarne mot Konungen ända derhän, att
desse kunna västra sin kontra-igoation, gingo de så
långt som möjligt; och jag tror, att man fruktlöst
skall söka större korrextiver på papperet. Jag har
visserligen icke gransket alla konstitutionella sta-
ters kartor, men jag har hört af personer, som hafva
sig sådant no2samt bekant, alt sädane stadganden
icke fionas; och hvad jag politiskt känner, är, att
så ej är förhållandet i England, som man exem pel-
vis åbe-opat. Om man vill söka kerrektiver, så
måste de sökas på annan väg, de böra sökas i en
representaiion, som ej gör andra anmärkningar, än
sådare som förljena att göras, och då med den
kraft, att de:se rädgifvere ej kunna sitta qvar på
sina platser. Dessa äro mina tarkar, och jag kan
ej biträda fir Dalmans förslag.
Grefve Horn, Claes Fredr.: Orm det verkligen
vore sannt, hvad Utskottet supponerar, a!t Svenska
folzet gjorde sig ett sådant begrepp om Konurga-
makten, att Konunsen vore allrådande och icke be-
höfde lyssna till sina rådgifvares 1åd, så skulle jag
1 sanning anse det öfverflödigt, att här debaitera
om rådgifvares ansvarighet eller icke. Det vore då
bättre att yrka den äriighet, att icke tala om an-
svarighet, utan hylla envåldsprinciven. Jag skulle
då ej söka i protokollen, burudana råd Konungen
fitt, jag skulle anse det likgiltigt hvad der stode,
eller cm ens några protekoller funnos; men
om deremot Sverige är en konstitutionell stat, så
måste det vara både 1:epresentantens rättighet och
pligt att tillse, huruledes styrelsen gått framåt, m d
tacksamhet erkänna det goda som skett, klandra
det orda och det goda som blifvit underlåtet. När
Kornungen, allrådande, oberoende af konseljen kan
fatta ett beslut, utan att någon derföre står i an-
svarighet, ser jag ej, huru det skall blifva möjligt
att sammanlänka detta med stadgandet om represen-
tantens yttranderätt öfver riksstyrelsens gång.
Till följe af denna rätt måste jag äfven antaga,
att folket fordrar ansvar hos Styrelsen, och att re-
presentationen skall utkräfva i detta fall, hvad fol-
ket i massa ej kan fstadkomma utan olyckor för
landet. Om man medger, att nationens begrepp
om formen för denna ansvarigbet, ej äro tillräck-
ligt utbildade, eller ett sådant förhållande fin-
nes, att den moraliska kraften ej kan utbildas, så
måste denna moraliska ansvarighet äfven få en ju-
ridisk anstrykning, genom att nedskrifvas i Grund-
lags fS. Jag förutsätter då som ett nödvändigt vil-
kor, att de personer, som skola uppbära detta an-
svar, få en deremot fullt svarande magt; och då
jag ej sträcker denna längre, än till rättigheten att
vägra kontrasigration, bör detta i Grundlagen be-
stämmas. Jag förenar mig således i det yttrande,
att minst en bör uppbära ansvaret. Kunna ej alla
StatsRådets ledamöter dertill förbindas, så måste
konotrasignanten blifva den ansvaiige och jag skulle
tro, att den person, som bekläder ett så vigtigt em-
bete, aldrig kontrasignerar i ett äwne af vigt, der-
till kan ej med godt samvete kunnat lemna sitt till-
styrkande, och på detta sätt skulle hvarje Depar-
tements-Chef blifva ansvarig för hvad han kontra-
slgnerat.
Jag tillstår attjag önskade frin Grundlagen uttaget
det stadgande, som berättigar Ledamöterne i Konun-
gens Konselj att reservera sig; jag vet väl att Grund-
lagarne ej bestämt stadga reservation, men skall man
tro hvad härom sög s, lärer i verkligheten så befunnits.
Jag vill nu ej gå längre, utan yrkar att Ridd. och
Adeln ville som sin gemensamma tanka förklara, att
hvarje Departement-Chef skulle vara ansvarig för
det beslut han kontrasignerat.
Hr Dalmans: Jag bar icke varit nog lyckl g att blifva
öfvertygad af Fribirrarne Ehrenborgs och Boijes mot min
mening arförda skäl, De värde talarne hafva utgått från,
i min tarka, alldeles oriktiga åsigter, åtminstone hafsa de
helt och bållet origtigt uppfattat milt förslag. Jag har
icke åsyftat att irskränka Konungamakten, ännu mindre
att ändra Regeringssåttet. Jag har blott velat lägga grun-
den till en verkelig ministeriel ansvarighet, derigenom
alt den Rådgifvare, som undertecknat ett Konungens be-
slut jemväl ovilkorligen skulle v:ri derför ansvarig. Jag
frågar, om Konungens makt derigenom blefve inskränkt,
2 Horm. 1) 0 Li. ndan aft hihkakh if Anm PM laifosanaA