Her FL IMEUMD INOVE SLIRTLS och Vida Hytltld, VYCderbörande deremot skola göra kraftiga föreställningar, jag tror ej, säger jag, att man kan gå längre, så framt man vill, att Konungen skail regera. En annan Å säger: att Stats Sekreteraren äger rätt vägra konctrasignatioa, då Konungen beslutar något stridande mot allmän lag. I detta stadgande, som skall galla hädanefter för alla Departements-Chefer, ligger det korrektiv ulttaladt, att Konunsen ej kan få beslutet exvedieradt, utan att afskeda den som vägrar expedierander eecraf. Jag tror, att då 1809 års Grundlagsstiftare satte Stats-Sekreterarne mot Konungen ända derhän, att desse kunna västra sin kontra-igoation, gingo de så långt som möjligt; och jag tror, att man fruktlöst skall söka större korrextiver på papperet. Jag har visserligen icke gransket alla konstitutionella staters kartor, men jag har hört af personer, som hafva sig sådant no2samt bekant, alt sädane stadganden icke fionas; och hvad jag politiskt känner, är, att så ej är förhållandet i England, som man exem pelvis åbe-opat. Om man vill söka kerrektiver, så måste de sökas på annan väg, de böra sökas i en representaiion, som ej gör andra anmärkningar, än sådare som förljena att göras, och då med den kraft, att de:se rädgifvere ej kunna sitta qvar på sina platser. Dessa äro mina tarkar, och jag kan ej biträda fir Dalmans förslag. Grefve Horn, Claes Fredr.: Orm det verkligen vore sannt, hvad Utskottet supponerar, a!t Svenska folzet gjorde sig ett sådant begrepp om Konurgamakten, att Konunsen vore allrådande och icke behöfde lyssna till sina rådgifvares 1åd, så skulle jag 1 sanning anse det öfverflödigt, att här debaitera om rådgifvares ansvarighet eller icke. Det vore då bättre att yrka den äriighet, att icke tala om ansvarighet, utan hylla envåldsprinciven. Jag skulle då ej söka i protokollen, burudana råd Konungen fitt, jag skulle anse det likgiltigt hvad der stode, eller cm ens några protekoller funnos; men om deremot Sverige är en konstitutionell stat, så måste det vara både 1:epresentantens rättighet och pligt att tillse, huruledes styrelsen gått framåt, m d tacksamhet erkänna det goda som skett, klandra det orda och det goda som blifvit underlåtet. När Kornungen, allrådande, oberoende af konseljen kan fatta ett beslut, utan att någon derföre står i ansvarighet, ser jag ej, huru det skall blifva möjligt att sammanlänka detta med stadgandet om representantens yttranderätt öfver riksstyrelsens gång. Till följe af denna rätt måste jag äfven antaga, att folket fordrar ansvar hos Styrelsen, och att representationen skall utkräfva i detta fall, hvad folket i massa ej kan fstadkomma utan olyckor för landet. Om man medger, att nationens begrepp om formen för denna ansvarigbet, ej äro tillräckligt utbildade, eller ett sådant förhållande finnes, att den moraliska kraften ej kan utbildas, så måste denna moraliska ansvarighet äfven få en juridisk anstrykning, genom att nedskrifvas i Grundlags fS. Jag förutsätter då som ett nödvändigt vilkor, att de personer, som skola uppbära detta ansvar, få en deremot fullt svarande magt; och då jag ej sträcker denna längre, än till rättigheten att vägra kontrasigration, bör detta i Grundlagen bestämmas. Jag förenar mig således i det yttrande, att minst en bör uppbära ansvaret. Kunna ej alla StatsRådets ledamöter dertill förbindas, så måste konotrasignanten blifva den ansvaiige och jag skulle tro, att den person, som bekläder ett så vigtigt embete, aldrig kontrasignerar i ett äwne af vigt, dertill kan ej med godt samvete kunnat lemna sitt tillstyrkande, och på detta sätt skulle hvarje Departements-Chef blifva ansvarig för hvad han kontraslgnerat. Jag tillstår attjag önskade frin Grundlagen uttaget det stadgande, som berättigar Ledamöterne i Konungens Konselj att reservera sig; jag vet väl att Grundlagarne ej bestämt stadga reservation, men skall man tro hvad härom sög s, lärer i verkligheten så befunnits. Jag vill nu ej gå längre, utan yrkar att Ridd. och Adeln ville som sin gemensamma tanka förklara, att hvarje Departement-Chef skulle vara ansvarig för det beslut han kontrasignerat. Hr Dalmans: Jag bar icke varit nog lyckl g att blifva öfvertygad af Fribirrarne Ehrenborgs och Boijes mot min mening arförda skäl, De värde talarne hafva utgått från, i min tarka, alldeles oriktiga åsigter, åtminstone hafsa de helt och bållet origtigt uppfattat milt förslag. Jag har icke åsyftat att irskränka Konungamakten, ännu mindre att ändra Regeringssåttet. Jag har blott velat lägga grunden till en verkelig ministeriel ansvarighet, derigenom alt den Rådgifvare, som undertecknat ett Konungens beslut jemväl ovilkorligen skulle v:ri derför ansvarig. Jag frågar, om Konungens makt derigenom blefve inskränkt, 2 Horm. 1) 0 Li. ndan aft hihkakh if Anm PM laifosanaA