ru iuiKd Val HB dfadlcES-Nall som nagon annan, CAC
får döma om ew Tryckfribetsbrott begånget på
Norr, eller att Kämners-Ritt icke får döma en
Adelsman, om brottet är urbota.
Juryinrättningen är således i alla afseenden både
laga och domstol, hvilket senare man deremot ic-
ke kan säga om Indragninzsmakten — ja dennes
tillvaro är icke ens det förra, 1 anseende till sät-
tet , hvarpå den infördes
Jag vill icke länare trötta Hederv, Ståndet med
granskning af Utskottets inledning och gvunder; jag
vill gå till hufvud ti: Utskottets förslag om Ju-
ryinsättniogens afskaffanse. Deriill fordras, att jag,
så godt jag förmår, söker göra mg reda för den
fråzsan:
Hvarföre infördes Jury i Tryckfrihectsmål?
Deita tycker jog -mig hunoa förklara på följande
enkla sätt: en tl; domareiallet uppfostrad och prak-
tiserad man är skicklig och kanske ensam skicklig,
att afgöra huruvida Per är skyldig Pål, om Per
stulit från Pål, om Per skall ärfva Påloch till hvad
belopp . . ., med ett ord: alla materiella,
hbandgripliga fråsor. Men en annan sorts rättegån-
gar finnas, deri icke det mateiieila, påtagliga ingår,
utan som måste sfgöras, Mindre efter en död Bok-
staf och rättskunskap, än efter värtskänsla, der, med
ett ord, icke mitt jordiska goda, utan det andliga
är i fråga, d. v. s. min heder och goda namo. Till
domsre häröfver terde näppeligen någon vara så
otjenig som den rontinerade och inpräglade juristen,
och jag sår så långt: det sr rätt, ty han bör vara
såsom en machin , otillgänglig för allt hvad
känsla beter, itrinstone i utöfningen af sitt kall.
Dertill kommer ett annat skäl, sem ligger i vårt
b-efordringssystem i domarevägenr. Jag påstår, ait
de upphöjda sjä!ar äro högst få, på hvilka hopp,
fruktan, näriogsomsorg o. d. kunna vara utan ali
inverkan. Då man vu bosinnar, atti de flesta och
vådligaste tryckfrihetsmål är styrelsemakten ena
par!en; så är det icke underligt, om en samveis-
grann domare sjelf önskar: gånge denma kaiken i-
från mig! För att komma: till pågon betydande
och i ekonomiskt afseende hjelplig plats inom do-
marekorpsen, måste man kanske ire, fyra, ferm
gånger visa sig såsom sökande hos regeringen och
bero af personlig bebaglighet elier storfolks rekom -
mendationer; och detta onda ökas dagligen af de
föga verkliga, men kittlande upphöjelserna inom
titlarnes och stjernornas verld.
Utan att vilja förolämpa någon, har jag fram-
ställt denna min åsigt. Jag vet, att i Sverge fiones
en aktningsvärd domarekorps — kanske så akt-
ningsvård som i Bögot land; men mennisko-
naturen är densamma öfver allt, och vårt he-
fordringsväsende är synnerligen egnadt att sät-
ta den i frestelse. Det är till och med obsrm-
hertigt alt drifva frestelsen långt. Detta mi-
ste dock blifva bändelsen, om en så organiserad
och så befo:drad domarekorps skall. dagligen nöd-
gas att skilja emellan en vågon gång kitslig publi-
citet och em någon gång allt för ömiålig styrelse.
Äfven med den öfvertygelse, att skriftställaren verk-
ligen är brottslig, skall domaren hkväl tveka ait
döma honom, emedan det kan se ut,som han gjor-
de det för att söka gunst. Om han är af en mot-
sait öfvertygelse måste han välja emellan sin pligt
och uppoffring af alla utsigier för framtiden.
Detta svåra val, eller som vi kalla det, krvipa,
finnes egentligen blott i frågor om opin:onsyttiin-
gar. En misstänksam och snarsticken styrelse för-
låter icke frikännandet af ett bitande omdörse el-
ler en bitter sansving, då den deremot läst förlåter
en finavciel motgång. I staten skall fiaras en slut-
makt, en sista instans, i hvars beslut ingen leglig
ändring gifves, Denra slutmakt är delad i te gre-
nar. Alla tre eller endera af dem kuona möjligen
göra misstag, ja påtaglig orält. Den enda kraft
nationen då kan sätta emot dem, ligger 1 den fria
yttringen af omdömen, hvilken slutligen gör sig gäl-
lande. Hämma den, och allt slutar i elände och
upplösning. Alltför länge kan det icke gå, förr än
nationen tager sig rätt, !och reveluioner äro o-
hyggliga. Om de bögsta kovstituerade makterne
icke äro allt för blinda eller hårdnackade, lyssna
de slutligen til! allmänna iösten, men de och sta-
ten äro förlorade, om der.sa röst kufvas. Derföre
är det ett oundgingligt behof, att en yttranderätt
finnes, som icke i rågon måtto beror af styrelse,
domaremakt eller nationalförsamling.
För att vinvafdetta ärdaimål faen man sig böra