MV Et MD Fv tRT AUlUEellaly, Set atiaeltvis stal lande i öfverensstem mel e med straffet för samma slags brott emot cnskilde, ämrvade Friherro, utan att oroa sig af alla de anmarkningar som dervid kurde göras, bifalia en förändring. (Friherrn måste under detta tal fle e gåvger sänka rösten så att han knajpt hördes, emedan han nyss varit sjuk, samt dr.ck emel!snåt ctt elas vat:cn. Efter talets siut uvedfägnades han af FH. Ex. Löwenhjelm med pactiljer ur en liten do-:, som HH. Ex. upptog och bjöd åå Fr berio.) Friiberre Ehrenborg förklarade högidligt, alt han bade inne ligen önskat, at denna proposition icke avkommit u!l Ständerna. För honom var Majustätet det beltgaste, näst Gud, och han ville se det sållet : den stö sta möjliga helgd. Den kungliga propostion, som nu ankomnmi, syntes; Fiiherra icke leda till detta ändamål. Han ansåg brottmålslagstiftsli gen va a den svåiaste af all lagstiftning , derföre alt dess särskilda delar nödvändiat måste stå 1 ev sidan öfverensstämmelse, alt de icke bryta sövder hverandra, Fiuherrn, som genom sin ställning såsom embetsm:u ofta haft tillfalle att se in uti och behandla sådana ämnen, hede alltid yrkat . ve SÅ a ti helt system 1 våra lsgförhållarden. Just. deröre beklagade han, att denna proposition blifvit framagi, och att de män, som haft att bebacdla densamma, anvars så utmärkte för lagkunskap: Högsta Damstoens Ledamöter, icke djupare inträngt i dessa förhållanden. Frih. iade dock detta icke KRoounge. s öfrige Rådgifvare till last, då de icke hafva sig åligdt att vasa lagfarne. Emellest d insåg ban ,att Lag Utskot:et, till hviltet propositionen nu,enligt grundlagen, mås!dy emitteras, icke kunde undgå att sitta alls öfiisa lag tälen som angå samma slags förbryelser, i analogi med den Kongl. propositionen. — Det skulle blifva hugneligt att se, om LagU:skottet, som förut vid denna riksdag visat, att det icke är böjdt för innovationer i andra fall, nu företager sig a!t uppdraga ett sådant system, hvilket dock torde erfordra en längre til, än den å!ersående delen af riksdagen möjligen medgaf. — Man bade velat uppdraga en skillnad mellan Konungen såsom regent, och hans personlizhet. För Friherren var denna skillned redan uppdragen, och han var öfvertygad, ait hvarje m-dborgare, som icke hade för afsigt alt såra person igheter, alltörväl kände bvarest gränsen befinner sig, Äfven från de håll, derifrån man skulie ha anledning att tro det mesta tadlet komma, hade män sett yttranden, som under formen af klander emot regeringsåtgärder syftat åt Konungens person, hög tidligt ogillas. Hr Lefren yttrade, att han såsom militir, icke bunde djupt ingå i det juridiska af ämnet, men ville yttra hvad den af Friherre Bo:je i anspråk tagna gros bona sens ingaf honom, emedan han fann flera delar af ämnet så fattliga, att ; uppräknades, att Rikets Ständer, innan de åtshiljas de kunde bedömas äfsen af den som icke är jurist. Ban ansåg det evident, att då Konungen, enligt hvad den Ko gl propositionen upplyser, önskar mildring i straffbestämmel en, så, om sjelfva förslaget står i strid root ardra 55 i lagen, hvilka icke blifvit föreslagna till ndrivg, så torde deri ligga ett hinder för Lag-Ut-kettet att behandla piopositionen, enär detta Utskott icke sjelf kucde föreslå en förändring i dem. På det icke Lag-Utskottets händer sålunda skulle blifva bundna, össkade talaren, att med den tillåtelse grundlagen lemnar, att väcka nya motiocer uppå anledningar som noder riksdagens lopp inträffa, motioner af någon lagfar-n ledamot måtte väckas, om de ändringar i öfriga lagbestammelser, som fordrades för att gå Kongl. Maj:ts önskan till mötes. Detta gaf Hr Crusenstolpe, som med mycken ifver upptog, att Hr Lefida yttrat sig i ämnet, fast än han sagt sig icke förstå det, anldning att göra en motion, att Lag Utskottet måtte omarbeta bela Krimivallagen, Äfvenså anmälde Friherre Boije det förbehållet, att inästa plenum få väcka en motion på den särskilta anledning som iir Lefren nyss vidrört. Härefter uppsteg StatsRådet Friherre ÅAAerhjelm. Med åberopande att jemväl han endast bedömde ämnet med anspråk på den gros bon sens Eriherre Boije omnämnt, upptog han först den förebråelsen alt propositioren kommit så sent på Riksdagen, och erinrade att detta icke låg på hans ansvarighet, som endast omfattäde huru han yttrat sig öfver trendet, när det i konseljen förekommit. Han yttrade tillika den tankan alt ännu så många vigtiga hågor återstå till afgörende, af hvilka några