MV Et MD Fv tRT AUlUEellaly, Set atiaeltvis stal
lande i öfverensstem mel e med straffet för samma
slags brott emot cnskilde, ämrvade Friherro, utan
att oroa sig af alla de anmarkningar som dervid
kurde göras, bifalia en förändring. (Friherrn må-
ste under detta tal fle e gåvger sänka rösten så att
han knajpt hördes, emedan han nyss varit sjuk,
samt dr.ck emel!snåt ctt elas vat:cn. Efter talets
siut uvedfägnades han af FH. Ex. Löwenhjelm med
pactiljer ur en liten do-:, som HH. Ex. upptog och
bjöd åå Fr berio.)
Friiberre Ehrenborg förklarade högidligt, alt
han bade inne ligen önskat, at denna proposition
icke avkommit u!l Ständerna. För honom var Ma-
justätet det beltgaste, näst Gud, och han ville se
det sållet : den stö sta möjliga helgd. Den kung-
liga propostion, som nu ankomnmi, syntes; Fiiherra
icke leda till detta ändamål. Han ansåg brottmåls-
lagstiftsli gen va a den svåiaste af all lagstiftning ,
derföre alt dess särskilda delar nödvändiat måste
stå 1 ev sidan öfverensstämmelse, alt de icke bryta
sövder hverandra, Fiuherrn, som genom sin ställ-
ning såsom embetsm:u ofta haft tillfalle att se in
uti och behandla sådana ämnen, hede alltid yrkat
. ve SÅ
a ti helt system 1 våra lsgförhållarden. Just.
deröre beklagade han, att denna proposition blif-
vit framagi, och att de män, som haft att be-
bacdla densamma, anvars så utmärkte för lagkun-
skap: Högsta Damstoens Ledamöter, icke djupare
inträngt i dessa förhållanden. Frih. iade dock det-
ta icke KRoounge. s öfrige Rådgifvare till last, då
de icke hafva sig åligdt att vasa lagfarne. Emel-
lest d insåg ban ,att Lag Utskot:et, till hviltet pro-
positionen nu,enligt grundlagen, mås!dy emitteras, icke
kunde undgå att sitta alls öfiisa lag tälen som angå
samma slags förbryelser, i analogi med den Kongl.
propositionen. — Det skulle blifva hugneligt att
se, om LagU:skottet, som förut vid denna riksdag
visat, att det icke är böjdt för innovationer i an-
dra fall, nu företager sig a!t uppdraga ett sådant
system, hvilket dock torde erfordra en längre til,
än den å!ersående delen af riksdagen möjligen med-
gaf. — Man bade velat uppdraga en skillnad mel-
lan Konungen såsom regent, och hans personlizhet.
För Friherren var denna skillned redan uppdra-
gen, och han var öfvertygad, ait hvarje m-dborga-
re, som icke hade för afsigt alt såra person ighe-
ter, alltörväl kände bvarest gränsen befinner sig,
Äfven från de håll, derifrån man skulie ha anled-
ning att tro det mesta tadlet komma, hade män
sett yttranden, som under formen af klander emot
regeringsåtgärder syftat åt Konungens person, hög
tidligt ogillas. Hr Lefren yttrade, att han såsom
militir, icke bunde djupt ingå i det juridiska af
ämnet, men ville yttra hvad den af Friherre Bo:-
je i anspråk tagna gros bona sens ingaf honom, e-
medan han fann flera delar af ämnet så fattliga, att
; uppräknades, att Rikets Ständer, innan de åtshiljas
de kunde bedömas äfsen af den som icke är jurist.
Ban ansåg det evident, att då Konungen, enligt
hvad den Ko gl propositionen upplyser, önskar
mildring i straffbestämmel en, så, om sjelfva för-
slaget står i strid root ardra 55 i lagen, hvilka ic-
ke blifvit föreslagna till ndrivg, så torde deri lig-
ga ett hinder för Lag-Ut-kettet att behandla pio-
positionen, enär detta Utskott icke sjelf kucde fö-
reslå en förändring i dem. På det icke Lag-Ut-
skottets händer sålunda skulle blifva bundna, össka-
de talaren, att med den tillåtelse grundlagen lem-
nar, att väcka nya motiocer uppå anledningar som
noder riksdagens lopp inträffa, motioner af någon
lagfar-n ledamot måtte väckas, om de ändringar i
öfriga lagbestammelser, som fordrades för att gå
Kongl. Maj:ts önskan till mötes.
Detta gaf Hr Crusenstolpe, som med mycken if-
ver upptog, att Hr Lefida yttrat sig i ämnet, fast
än han sagt sig icke förstå det, anldning att göra
en motion, att Lag Utskottet måtte omarbeta bela
Krimivallagen, Äfvenså anmälde Friherre Boije
det förbehållet, att inästa plenum få väcka en mo-
tion på den särskilta anledning som iir Lefren nyss
vidrört.
Härefter uppsteg StatsRådet Friherre ÅAAerhjelm.
Med åberopande att jemväl han endast bedömde
ämnet med anspråk på den gros bon sens Eriherre
Boije omnämnt, upptog han först den förebråelsen
alt propositioren kommit så sent på Riksdagen,
och erinrade att detta icke låg på hans ansvarig-
het, som endast omfattäde huru han yttrat sig öf-
ver trendet, när det i konseljen förekommit. Han
yttrade tillika den tankan alt ännu så många vig-
tiga hågor återstå till afgörende, af hvilka några