MELD CU O bort hadd )Hb FEV VIG ALT TE SREPELS och Aden, att bland alia sina måsga medlemmar af Konungens Konstituiionella omgifning blott kuna framvisa en eada, som begripit vig:en af sit åliggande och fullgjort det; och inneriiven lycsö-skar jg Högvördige Preste-Stirdet, att den vördnadsvärde Ledamot af detta Stånd, som ti!lika harsäte och stänma i Konungens Konselj, räddat sit. medborgeriiga rykte från flicken af delsktighet i ett Rege.ingsförslsg, som det redan vore ett smicker att skriva blott på oförståndets räkning. Hr Dalman IV. F. hade jemval ämna: emo det ifrågavarande lagförslaget ibropa de af Lag-U sk. vid 1923 års Rik dag samt under diskussionzn på Ridda: huset anförde skäl. Heo vore su fulls andigt fö. ekommen af Ar Crusenstolpe ceh ville codast på det bögsta ofstyrka Propositioren, — Ar Lars Ajorta förklarade, att han icke del:de devas tankar som anse, alt en orimlg lag bör bibehållas, blott för den svårighet att t llämpa dersamma, som finnes vara en följd af sjelfva deona orimligiet. Men den kuvgliga Propositio:ess omogna bekalffecket i det bristfälliga skick, hvai den on a kommit till Rike s Ständer, var af de f regående talsroe, serdeles Hr Cruseastolpe, så tydligt ådagal gdt, att ban icke kuude undg, art med dem ul: all. delar föreva sig emot dess antagande sådan den ou befinnes. Han bad att hirtill få lägga ännu ctt skäl; nemligen, att af alla de Konvurgens Rådgifvare och Högsta Domstolens Ledamöter, som deiöfver yttrat sig, ipgen med eti ord — icke med en edda bokstaf — framstållt nödvändighetea, alt genom et närmare bestämmande at begreppet om h ad uttrycket lasteligt tal ivnefa tar, i ringaste mån begränsa den snor: sagt omäliga latitud, som dets u tryck för närvarande erbjuder åt domarens godtifinnande, att genom tyd:iczen af en måhända tillfellig ords:ällning förklara en i sig sjelf oskyldig axmfrkning för lastelig, likavil som en uppenbart skymflig förgripelse. En sådan nacmare bestämning, todde han, vore deck af allt det vigtgaste, om icie yttranderättea skulle underkastas de största vådor. Man saknade i detta afseende icke ledning af ardra länders lagar. Den Fransyska fageas författare hade verit högst mive, att noggrannt definiera hvad som förstås med smädelse, nemligen en cbestyrkt tilivitelse, och hyiiken, om Gen vore sann, borde ådraga den person, mot hvilken den gjordes, ett ansvar; och äfven i 60 kapitlet Missgerningsbalken funnes detta begrepp om smädelse, ehuru mindre fullständigt, uttryckt, nemligen såsom en beskylloicg, hvilken aatipgen gir å heder och ära, eller eljest är skymflig och förilenolig, för hvilka båda slag af smädelse olika straff äro utsatta, Ett sådant väsendtligt bestämmande af sjelfva begreppet om förbrytelsens art yrkade han derföre borde först företagas, innan något kunde fastställas om ansvaret, och hemtade deraf anlednirg att yrka det propositionen, sådan den nu befanns, måtte af Lag-Utskottet afstyrkas. Friberre Ludvig Boije, som härefter fick ordet, började, om vi rält uppfattade hansi uttryck, med att yttra att om representanter val kunde finnas, hvilkas rättskänsla icke vore starkare, än att den gaf efter för menniskofruktan, så hade likväl i Frih. ögon sådant aldrig synts annat än feghet, och han hade än: u aldrig deraf återhållits från att yttra sin öfvertygelse. Han skulle yt:ra sig öfver detta mål med samma sjelfständighet, som alltid följt horom ifrån den första början af hans offentliga bana, och jag skailly tillade han, icke ens låta afskräcka mig af det tadel, som i morgon måhända gifves mig inför hopen. — Äfven Friherrn trodde att det till Ständerna öfvei;lemnade lagförslaget hade brister; men han trodde äfven, att dessa brister kunna undanrödjas, äfven med de skrupler, som nu deremot blifvit fraiställda, ceh hvilkas vigt Frih. icke förnekade. Det vore egentligen tvenne frågor, sem här boide besvaras, den första: Det brott och det straff, som 3 kap. 1 Y. Missgern, Balken omtala, stå de i samma förhållarde till hvaranran nn år 1934, som år 1734? Kan jag icke besvara denna fråga affirmativt, huru bör då förändringen ske, och hvilket straff skall sättas i stället för det som afskaffas? Jag vädjar här icke blott till lagkunskapen: jag upphallar den gros bon sens som finnes hos massan af Svenska folket, för att härvid afgöra huruvida prat är de:samma som handling, och om de kunna vara underkastade samma arsvar? Hirpå svarar jag nej, och bar rätt deruti, i fall milt sunda förnuft icke är alltför felaktigt; och sedan jag låtit leda mig af milt förnuft, låter jag le 3 da mic af dan läs sla sam cor Ask JA po