MELD CU O bort hadd )Hb FEV VIG ALT TE SREPELS
och Aden, att bland alia sina måsga medlemmar
af Konungens Konstituiionella omgifning blott kuna
framvisa en eada, som begripit vig:en af sit ålig-
gande och fullgjort det; och inneriiven lycsö-skar
jg Högvördige Preste-Stirdet, att den vördnads-
värde Ledamot af detta Stånd, som ti!lika har- sä-
te och stänma i Konungens Konselj, räddat sit.
medborgeriiga rykte från flicken af delsktighet i
ett Rege.ingsförslsg, som det redan vore ett smic-
ker att skriva blott på oförståndets räkning.
Hr Dalman IV. F. hade jemval ämna: emo det
ifrågavarande lagförslaget ibropa de af Lag-U sk.
vid 1923 års Rik dag samt under diskussionzn på
Ridda: huset anförde skäl. Heo vore su fulls an-
digt fö. ekommen af Ar Crusenstolpe ceh ville co-
dast på det bögsta ofstyrka Propositioren, —
Ar Lars Ajorta förklarade, att han icke del:de
devas tankar som anse, alt en orimlg lag bör bi-
behållas, blott för den svårighet att t llämpa der-
samma, som finnes vara en följd af sjelfva deona
orimligiet. Men den kuvgliga Propositio:ess o-
mogna bekalffecket i det bristfälliga skick, hvai
den on a kommit till Rike s Ständer, var af de f -
regående talsroe, serdeles Hr Cruseastolpe, så tyd-
ligt ådagal gdt, att ban icke kuude undg, art med
dem ul: all. delar föreva sig emot dess antagande
sådan den ou befinnes. Han bad att hirtill få läg-
ga ännu ctt skäl; nemligen, att af alla de Konvur-
gens Rådgifvare och Högsta Domstolens Ledamö-
ter, som deiöfver yttrat sig, ipgen med eti ord —
icke med en edda bokstaf — framstållt nödvändighe-
tea, alt genom et närmare bestämmande at be-
greppet om h ad uttrycket lasteligt tal ivnefa tar,
i ringaste mån begränsa den snor: sagt omäliga
latitud, som dets u tryck för närvarande erbjuder
åt domarens godtifinnande, att genom tyd:iczen af
en måhända tillfellig ords:ällning förklara en i sig
sjelf oskyldig axmfrkning för lastelig, likavil som
en uppenbart skymflig förgripelse. En sådan nac-
mare bestämning, todde han, vore deck af allt
det vigtgaste, om icie yttranderättea skulle un-
derkastas de största vådor. Man saknade i detta
afseende icke ledning af ardra länders lagar. Den
Fransyska fageas författare hade verit högst
mive, att noggrannt definiera hvad som förstås med
smädelse, nemligen en cbestyrkt tilivitelse, och
hyiiken, om Gen vore sann, borde ådraga den per-
son, mot hvilken den gjordes, ett ansvar; och äf-
ven i 60 kapitlet Missgerningsbalken funnes detta
begrepp om smädelse, ehuru mindre fullständigt, ut-
tryckt, nemligen såsom en beskylloicg, hvilken aa-
tipgen gir å heder och ära, eller eljest är skymflig
och förilenolig, för hvilka båda slag af smädelse o-
lika straff äro utsatta, Ett sådant väsendtligt be-
stämmande af sjelfva begreppet om förbrytelsens
art yrkade han derföre borde först företagas, innan
något kunde fastställas om ansvaret, och hemtade
deraf anlednirg att yrka det propositionen, sådan
den nu befanns, måtte af Lag-Utskottet afstyrkas.
Friberre Ludvig Boije, som härefter fick ordet,
började, om vi rält uppfattade hansi uttryck, med
att yttra att om representanter val kunde finnas,
hvilkas rättskänsla icke vore starkare, än att den
gaf efter för menniskofruktan, så hade likväl i Frih.
ögon sådant aldrig synts annat än feghet, och han
hade än: u aldrig deraf återhållits från att yttra
sin öfvertygelse. Han skulle yt:ra sig öfver detta
mål med samma sjelfständighet, som alltid följt ho-
rom ifrån den första början af hans offentliga ba-
na, och jag skailly tillade han, icke ens låta af-
skräcka mig af det tadel, som i morgon måhända
gifves mig inför hopen. — Äfven Friherrn trodde
att det till Ständerna öfvei;lemnade lagförslaget ha-
de brister; men han trodde äfven, att dessa brister
kunna undanrödjas, äfven med de skrupler, som nu
deremot blifvit fraiställda, ceh hvilkas vigt Frih.
icke förnekade. Det vore egentligen tvenne frågor,
sem här boide besvaras, den första: Det brott och
det straff, som 3 kap. 1 Y. Missgern, Balken omta-
la, stå de i samma förhållarde till hvaranran nn
år 1934, som år 1734? Kan jag icke besvara den-
na fråga affirmativt, huru bör då förändringen ske,
och hvilket straff skall sättas i stället för det som
afskaffas? Jag vädjar här icke blott till lagkunska-
pen: jag upphallar den gros bon sens som finnes
hos massan af Svenska folket, för att härvid afgö-
ra huruvida prat är de:samma som handling, och
om de kunna vara underkastade samma arsvar?
Hirpå svarar jag nej, och bar rätt deruti, i fall
milt sunda förnuft icke är alltför felaktigt; och se-
dan jag låtit leda mig af milt förnuft, låter jag le
3
da mic af dan läs sla sam cor Ask JA po