Rn 5 nn
ven för det fattiga Sverge, att det vore högst o-
tjenligt att dela Krigsärendernas ekoaomiska del i
ivå delar; och den tankan att Rådgifv2re i Kom-
nandomål böra vara Chefer för Ekonomiska detal-
jerna, är en säkert olycisbringande tanke. Sverges
försvar bör vara kraltfullt, och enhet fordras der-
till i köasta förvaltningen. H iiken oförståndig täf-
lan framkallas j gerom en sådan delning? Skulle
det vel vara omöjligt för en Generalsperson, att
känna Båtsmanshåilet såväl som Kucktebhållet, Fiot-
tavs förrådsbehof och förrådsvåird, lika val som Ar-
meens, pröfva begge vapnens verkliga behofver
samt medlen att bäst fylla dem; eller tvertom för
en Amiralsperson? Jag tier det cj — och jag till
ech med tror: at iörenivncen är ett vilkor för ett
svsterova!iskt ordnedt försvar, af Arad och Flotta
gemensamt; ty, mellan begge ligger det för Riket
vigtiga Kustförsvaret, sem måste grunda sig på
begge vapnens samverkan, och hvarefter således
begges organisatiou måste lämpas. Öppet vågar jag
påstå, att det är den personliga inflytelsen, det är
befordringsväsendet och åtsån att leda detta, som
allexva vållar, att man ej vill erkänna riktigheten
af den förvaltande Krigs-Ministeiens enhet i vårt
land: men för min del tror jag det vera allra-
lämpligast, alt äfven persoralens angelägenbeter
bero af den, som bör äga äran af h.la Krigsde-
taljens ekonomi-ka förträfflighet eiler vanäiran af
dess försummade skick. Kommandomålen böra ic-
ke angå annat, än Armeens och Flottans rörelser,
öfning och disciplin. Må befordringarne af Konun-
gen beslutas efier dei General Adjutanterre vitsor-
dat personernas skickligbet, i de fall, då ej tur
bör och skall följas. Men ej må man genom Grund-
lagen lemvra mera i dessa personers händer; och
visar det sig i öfr gt betänsligt att föresa hos sam-
ma person embetsgöromål, som, efter giundlagen,
till en del böra föredragas i Stats-Rådet, mer iena
annan del hos Konuogen enskilt. Jag anser Gene-
ral- Adjutantstjensterna ändamålsenligare uppfyll:e,
ju mer de närmas den 1iörliga natur, de for-
dom ägde: då med Generel-Adjutantskäppen Ko-
nungen hvarje vecka eller månad hedrade den per-
son, han ansåg böra i de ofvarnämde detaljer,
men blott i dessa, råda och verka. Ea Föredra-
gande 1 kommandomål bör anses för högsta arm-
Befälhafvsren under Konungen, i fred, men ej så-
som förvaltande minister. Så har ock 1809 års
grundlag förstått saken, då den omtalar Konuvogeus
företag med armåen eller flottan.
På d:ssa skäl anser jg 1823 års Konstitutions-
Utskott hafva handlat rätt då de föreslogo, att:
Inrikes-ministerno skulle förestå de ärenden som
angå nåriogarce (hvlika icke böra skiljas från
handeln) allmänna hushållningen och inre ordnin-
gen; en Finans-miuister för kameral- och drätzel-
ärenderz2, samt en Krigs-minister för armdeens
och flottans ärenden, utom kommandomål. Jag
yrkar att Utsko:tet måtte öfverväga detta nogare,
och derefter förändra sin föreslgna redaktion.
Det syves ej vara förenligt med den fördelning
af statsmakterna, som erfareBheten vitsordar vara
tjenligast, att Högsta Domstolens personal inblan-
dar sig i ministerea. Jag behöfver ej ingå i den
vidlyft:ga framställningen af alla de skäl, som tala
för en sådan sj-lfständighet hos Högsta Domstolen,
ty de inses allmänt. Jag tror att Utskottet bordt
äfven i detta fall bämta en ledning af Norges ända-
målsenligare bruk, samt derföre förena Justitie-
och Polis-ärenderna (hvarmed jag förstår Polis-
doemsolarnes ärender) under et departement, hvars
chef blo:t är minister, men ej tillika ledamot i Hög-
sta Domstolen. Då kunde man hoppas, att ej, som
nu oftast händer, högsta rätt blir o:ätt. Jag anser
Urskottets förslag i 24 4 vara högst vådligt, om
med Justitie-ärenden äfven bör menas 1iättsfrå-
gorna, Jag anser att en nödvändig följd af doma-
remaktens oberoende och administrationens r.-ska,
säkra gång, måste blifva, att Nedre Justitie-rcvi-
sionen undavdrages Jusiitie- Kanslerns chefskap och
eadast blir Högsta Domstolens Kansli, samt att
Justitie ministern får sin cgen expedition, högsta
åklagaren sin. Deras personal behöfver gå icke
blifva talrik.
Ait förnya striden om Allmänna Beredningens
bibehållande är obebagligt för mig. Så länge en-
skilt rätt kan i vårt iand administra:ift afgöras,
och, på bekostnad af personliga friheten, undandra-
gas de lagliga domstolarne, amser jag Beredningen
visserligen åsyfta cn garanti mera. Men då man
åskåder dess nuvarande skick, och således endast i
den finrer en tidsödande omgångsanledning, utan den