TEATERN.
Mamsell Westerdal uppträdde i går första gån-
gen såsom Hedvig i dr.men Bandithruden. Som
bekani är ägdes summa rol af Fru Torslew förut.
Ait erierträda en stor aktris i en stor rol är alltid
betänkligt, men också bör tillfredsställelsen vara så
mycket störrs om min lyckas i ett så vådligt före-
Hedvics rol äv i sig sjelf svår. Th. Körner ha-
de en hårdhändt imagination. Hens snille var af
dena art som jet ville se trumf i bordet. Krafi-
scener voro hans svaga sida. Men en svag persen
förråder sin svaghet lättast då ban vill synas staik.
Dock, att alldeles förneka Körners snillekraft vore
orätt; men den ägde blot för att så säga fysisk
krait, ej morcliss. I Banditbruden hade han fö-
resati sig att rätt dugtigt skrämma upp publiken
med djeflar och heivetiska svafvelångor; men djef-
larne göra ej större intryck än flr Debhms gastar,
och af svafvelingan, om rfman känner någon, blir
man ej mera förfärad än af den vid Dylia. Det
kan l:kväl ej vira annatän embarrasant för en ung,
menlös flicka ait vara emgifven af sådana föremål,
cech Mamsell Westerdal är i Bandi:bruden från pje-
sens början till slut i samma om icke värre predi-
kament än Hr Sillström, då han gör sina skutt i
Don Juan: slutsevn. Ait under sådane omständighe-
ter hålla sig val och vara väl sadelfost i rollen u-
tan att någon styfbet fö märkes, är redan ett svårt
problem; men Marmsell Westerdal visste ej allenast
att besegra dessa svårigheter, utan än mer, hon speilte
med så mycket hf och ledighet som om hon redan
varit rätt van vid rolen, och till och med på sina
ställen rätt poetiskt — ja måhända mer poetisk än
hvertill texten gsf anledning. Marmsell Westerdals
gester äro goda. De äro ej stora, ej förbluffande,
men de äro en qvinnas. Hon har nästan, hvad
Milton tilldelar den nyskapade Eva — dignity
and love i all her gestiours.
Hr Oabicht hade efterträdt Hr Collberg som Ju-
lius. Han hade ej annat att göra än att vara kär
— och sådant vet man är svårt eller — lätt efter
omständigheterne. Hr Hebicht bör korrigera sin
elokution, ty han sväljer ofta hälften af orden.
Till eftespjes säs Alderdom och dårskap hvavi
Hr Sevelin har hufvudrolen.
Komiken äger egentl. blott a:ne genrer — den höga
och låga. Likvälskulle man väl kunna antaga änsu en
tredje — den humoristiska, en medlare mellan de
båca andia, en balanspunkt, som ofta bestämmer
plus- eiler minuskraften hes dessa. Det är
ej längesedan teatern ägde 1 hvardera af dessa gen-
rer en utmärkt representant — Hr Torslow i den
första, År L. Hjortsberg i den medlersta, och Hr Se-
velin i den sista. I den första är qvickheten hut-
vudeleraentet, i den andra humorn — komikens
bjeria, i den iredje det löjliga. Man ericre sig Hr
Torslow 1 Amanda, den unga gifta mannen; Hr
Hjortsberg i Grefvarna Klingsberg — Hr Sevelin i
Juden eller N:o 777. För att lyckas uti hvaidera
genren fordras ett eget naturanlag, ty lika omöjligt
vore det för Hr Teorslow att spela Jabals rol så
som Hr Sevelin, som för Hr Sevelin ati spela den
unga gifta mannens så som HAr Torslow. Den låga
komedien är dock för skådespelaren den etacksam-
maste, derföre, att han ej får hålla zesthetiiken i
kjolen, och derföre, att åskådaren ofta tror sig be-
No
)
OO