TEATERN. Mamsell Westerdal uppträdde i går första gången såsom Hedvig i dr.men Bandithruden. Som bekani är ägdes summa rol af Fru Torslew förut. Ait erierträda en stor aktris i en stor rol är alltid betänkligt, men också bör tillfredsställelsen vara så mycket störrs om min lyckas i ett så vådligt föreHedvics rol äv i sig sjelf svår. Th. Körner hade en hårdhändt imagination. Hens snille var af dena art som jet ville se trumf i bordet. Krafiscener voro hans svaga sida. Men en svag persen förråder sin svaghet lättast då ban vill synas staik. Dock, att alldeles förneka Körners snillekraft vore orätt; men den ägde blot för att så säga fysisk krait, ej morcliss. I Banditbruden hade han föresati sig att rätt dugtigt skrämma upp publiken med djeflar och heivetiska svafvelångor; men djeflarne göra ej större intryck än flr Debhms gastar, och af svafvelingan, om rfman känner någon, blir man ej mera förfärad än af den vid Dylia. Det kan l:kväl ej vira annatän embarrasant för en ung, menlös flicka ait vara emgifven af sådana föremål, cech Mamsell Westerdal är i Bandi:bruden från pjesens början till slut i samma om icke värre predikament än Hr Sillström, då han gör sina skutt i Don Juan: slutsevn. Ait under sådane omständigheter hålla sig val och vara väl sadelfost i rollen utan att någon styfbet fö märkes, är redan ett svårt problem; men Marmsell Westerdal visste ej allenast att besegra dessa svårigheter, utan än mer, hon speilte med så mycket hf och ledighet som om hon redan varit rätt van vid rolen, och till och med på sina ställen rätt poetiskt — ja måhända mer poetisk än hvertill texten gsf anledning. Marmsell Westerdals gester äro goda. De äro ej stora, ej förbluffande, men de äro en qvinnas. Hon har nästan, hvad Milton tilldelar den nyskapade Eva — dignity and love i all her gestiours. Hr Oabicht hade efterträdt Hr Collberg som Julius. Han hade ej annat att göra än att vara kär — och sådant vet man är svårt eller — lätt efter omständigheterne. Hr Hebicht bör korrigera sin elokution, ty han sväljer ofta hälften af orden. Till eftespjes säs Alderdom och dårskap hvavi Hr Sevelin har hufvudrolen. Komiken äger egentl. blott a:ne genrer — den höga och låga. Likvälskulle man väl kunna antaga änsu en tredje — den humoristiska, en medlare mellan de båca andia, en balanspunkt, som ofta bestämmer pluseiler minuskraften hes dessa. Det är ej längesedan teatern ägde 1 hvardera af dessa genrer en utmärkt representant — Hr Torslow i den första, År L. Hjortsberg i den medlersta, och Hr Sevelin i den sista. I den första är qvickheten hutvudeleraentet, i den andra humorn — komikens bjeria, i den iredje det löjliga. Man ericre sig Hr Torslow 1 Amanda, den unga gifta mannen; Hr Hjortsberg i Grefvarna Klingsberg — Hr Sevelin i Juden eller N:o 777. För att lyckas uti hvaidera genren fordras ett eget naturanlag, ty lika omöjligt vore det för Hr Teorslow att spela Jabals rol så som Hr Sevelin, som för Hr Sevelin ati spela den unga gifta mannens så som HAr Torslow. Den låga komedien är dock för skådespelaren den etacksammaste, derföre, att han ej får hålla zesthetiiken i kjolen, och derföre, att åskådaren ofta tror sig beNo ) OO