ationer både för allmän och enskilt räkning blif-
it ingifne till Regeringen härstädes ).
Af alla de afhandlingar, hvilka en absolutistisk
kabinettspolitik tillskapat , finnes troligen intet
slag, som till den grad kommer att brännmärkas
af efterkommandes och historiens förakt , som de
moderna tiaktater, hvarigenom vissa Regeringar
ömsesidigt förbundit sig, att tll hvarandra ut-
lemna personer, som, förföljda äfven för politi-
ska meningar eller statsbrott, söka en fristad inom
ett aanat lands gränsor. De äro barn af Den
Heliga Alliansen, men dessa barn äro verkliga
missoster. Hos vilda folkslag eller ibland Asiens
Despoter skulle det utan tvifvel anses för en o-
mensklighet, att utlemna en för religions- eller
statsförbrytelser anklagad perseon ; och det är ci-.
vilisationens tidehvarf som sett denna politik
födas!
Äfven i Norge bar Grefve Oito Cronhjelms hasti-
a borigång väckt en liflig sensation. Utom hvad
terom stått anfördt refl xtonsvis i tidniogarna, haf-
va si jemväl i Morgenbladet funnit ett enkelt och
rjertlig: poem, hvilket, såsom ett uttryck af sym-
ati från Brödrariket till Landsmäns saknad af hvad
nan I den aflidnoe förlorat, synes oss förtjena atan-
GREV CRONHJELM.
Stil!e, stille! Svea grader;
Taareströamen Jorden vieder.
Hun har tabt sin bedste sön!
Men hun trö te:; thi bun ahbner:
Aanden selv bag Graren baner
Fritedsveien bred og skjön.
Han är död, — den djerve kjempe!
Smeriten kan ej Svea doempe,
Trostes hun af Haabet end;
Tbi bun var ena kraftig amme
Til den ktöie, cedle slamme —-
Frihedens cg reltens ven!
Vee han maalte grumdsteen legge,
Og de sterke tempelvxegge
Reise sig paa Friheds grund.
Lören staaer med agtsamt Öie
Tempelet den vogter nöir,
Ruster sig til Farens stund,
Og hans aand — den Fremtids Jelte —
Spiret skal paa Taget seette
Kobberlagt, mel Muur omkring
Skal da hvide Sider stande.
Folket skal sig rundt det blan de
Til en herlig Kjemperinpg. —
Tiden taler! Österns Torden
Vover sig hevöver Norden.
Lynet turde folge med!
Frisind er en Lynafleder ,
Der om Temslets Sider freder,
Og det slaaer afmzegtigt ned. —
Lader os da Hiender lIxgge
Sammen. Nor og Svea: Begge
Kunde vel som Brödre staae ;
Og om Östens Lynglimt tender ;
De med blanke Staal i Hzender
Kunde vel som Brödre eslaae.
Han har Tanken vakt den Brave,
Der i Dödens mörke Have
Smuldrer mellen Sand og Steen.
Og hvert kjert og gammelt Minde
Om en Heltetid vi finde
Atter lige skjönt igjen. —
Sov da södt! Pe faldne Kjxmpe!
Smerten ban ej Svea dempe;
Nore gieder ved Din Grav. —
Frikeds Tempel af dem reiser
Sig og höit og veldigt kneiser,
Som Din bedste? Mindestav.
KALEIDOSKOP