ationer både för allmän och enskilt räkning blifit ingifne till Regeringen härstädes ). Af alla de afhandlingar, hvilka en absolutistisk kabinettspolitik tillskapat , finnes troligen intet slag, som till den grad kommer att brännmärkas af efterkommandes och historiens förakt , som de moderna tiaktater, hvarigenom vissa Regeringar ömsesidigt förbundit sig, att tll hvarandra utlemna personer, som, förföljda äfven för politiska meningar eller statsbrott, söka en fristad inom ett aanat lands gränsor. De äro barn af Den Heliga Alliansen, men dessa barn äro verkliga missoster. Hos vilda folkslag eller ibland Asiens Despoter skulle det utan tvifvel anses för en omensklighet, att utlemna en för religionseller statsförbrytelser anklagad perseon ; och det är ci-. vilisationens tidehvarf som sett denna politik födas! Äfven i Norge bar Grefve Oito Cronhjelms hastia borigång väckt en liflig sensation. Utom hvad terom stått anfördt refl xtonsvis i tidniogarna, hafva si jemväl i Morgenbladet funnit ett enkelt och rjertlig: poem, hvilket, såsom ett uttryck af symati från Brödrariket till Landsmäns saknad af hvad nan I den aflidnoe förlorat, synes oss förtjena atanGREV CRONHJELM. Stil!e, stille! Svea grader; Taareströamen Jorden vieder. Hun har tabt sin bedste sön! Men hun trö te:; thi bun ahbner: Aanden selv bag Graren baner Fritedsveien bred og skjön. Han är död, — den djerve kjempe! Smeriten kan ej Svea doempe, Trostes hun af Haabet end; Tbi bun var ena kraftig amme Til den ktöie, cedle slamme —Frihedens cg reltens ven! Vee han maalte grumdsteen legge, Og de sterke tempelvxegge Reise sig paa Friheds grund. Lören staaer med agtsamt Öie Tempelet den vogter nöir, Ruster sig til Farens stund, Og hans aand — den Fremtids Jelte — Spiret skal paa Taget seette Kobberlagt, mel Muur omkring Skal da hvide Sider stande. Folket skal sig rundt det blan de Til en herlig Kjemperinpg. — Tiden taler! Österns Torden Vover sig hevöver Norden. Lynet turde folge med! Frisind er en Lynafleder , Der om Temslets Sider freder, Og det slaaer afmzegtigt ned. — Lader os da Hiender lIxgge Sammen. Nor og Svea: Begge Kunde vel som Brödre staae ; Og om Östens Lynglimt tender ; De med blanke Staal i Hzender Kunde vel som Brödre eslaae. Han har Tanken vakt den Brave, Der i Dödens mörke Have Smuldrer mellen Sand og Steen. Og hvert kjert og gammelt Minde Om en Heltetid vi finde Atter lige skjönt igjen. — Sov da södt! Pe faldne Kjxmpe! Smerten ban ej Svea dempe; Nore gieder ved Din Grav. — Frikeds Tempel af dem reiser Sig og höit og veldigt kneiser, Som Din bedste? Mindestav. KALEIDOSKOP