endast talt om de algarder, hiviika at lera Sverges Rhoaungar blifvit vidtagna till förmån för Kongl teatern, hvilken, i sitt nuvarande skick, genom: recetten ), bespar Konupgen — hvad ban må heta — en utgift, och sålunda är till vinst för Konungen. Jag har: slutligen alldrig sagt, att Konungen öfvertsält grundlagarna. Jag har hedt Justitie-Ombudsmannen undersöka, om de uppgifna sednare tenne handliogarma kunde stödja sig på äldre författningar. Först när denna undersökning försiggålt cch möjligtvis iemnat det resultat, att de ej stödde sig på några dylika författningar, kunde det andra, af mig supponerade alter nativet inträffa, att de stridde mot grundlagarna. Denna under-ösning har, så vidt jag vet, alldrig ägt rum. Min ovisshet är således ännu ej förskingrad. Ett fjerde slag af handiisgar återstå: den monopolistliska egenskapen af K. teatern. Den kunde ej hvila på några äldre förfallningar, ty först 1809 förbjöls Kosungen, att bevilja monopolier. Men jag har uttryckligen sagt, att jag ej visste det någon juridisk ansvarighet derföre kunde äga rum, ehuru jag cj trodde, att andras förnekande af en rättighet, som tilläts Koegl. Teatern att utöfva, vore konstitutionsenlig, en åsigt, som för öfrigt flerfaldiga gånger blifvit yttrad på våra Riksdagar. På hvad grundar sig då Högsta Domstolens utslag? Intet osant, intet smädligt ord finnes i min skrift eller är i Utslaget anfördt. Hela skriften röjer syftningen, att få uppgifna förhållanden utredda och undersökta, ej syftningen att smäda. Om sålunda möjligtvis en irring i äsigter hos mig ägde rum — hvilket man likväl ännu icke ens försökt bevisa — så inträffar det fall, som allmän lag och tryckfrihetsförordning gemensamt föreskrifva domaren: att nhäldre fria än fälla. Dögsta Domstolns Ledamöter hafva deremot häldre fällt än friat. Men ingenting kan likväl tydligare tala emot detta utslag, än utslaget sjelft. Om jag var brottslig, så måste jag dömas till döden, och att denna lag är hård, är cj dommarns fel. Var jag oskyldig, så måste jag frias, och min åklagare straffas. Emellan dessa båda fall gifves ingen medelväg, ty om saken är tvetydig, så är domaren skyldig att fria. Blott när mildrande omständigheter yppa sig, när felet blifvit begått af förbasiande, af oförstånd, 1sinvesyra, m. m., må det vara domaren tillständigt att anbefalla den felande i Konungens nåd. Detta är cj händelsen med mig Jag bar ej förhastat mig, ej handlat i något sinnesrus och är-ej okunnig om lagen. Jag kan således ej ha felat annat än af antingen vilja — då borde jag fällas — eller af en oriklig opinion om lagens mening, då borde jag frias, ty opinioner tillhöra diskussionen, ej domstolen. Nu hade jag dertill på förband afsagt mig all nåd och undanbedt mig all domarens intercession. Denna, företagen mot min vilja, röjer sålunda afsigter, som jag här ej vill karakterisera, men som åtminstone icke äro lagens, hvilken är: att straffa den skyldiga, och fria den oskyldiga. Medlandet cmellan lagens bokstaf och de mildrande omständigheterna tillkommer sedan Konungen och den dömde. Hvar och en annans objudne inblandande deri är obehörigt, och hvarje obehörig handling af domaren är en olaglighet. Några mindre betydande omständigheter i åctta utslag torde slutligen ej vara oförtjenta af uppmärksamhet. Högsta domstolen hade att pröfva Svea Hofrätts utslag och mina anmärknin gar mot dess motiver. Deita har hon cj gjort. Hon har i dess ställe framkastat en skara cgna motiver, på en annan väg gående till samma mål: alt förklara för brottsligt klandret af regeringsåtgärder — ty andra har jag cj vidrört. Som de aldrig kommunicerats mig, har jag ej kunnat deröfver förklara mig. Hon har följakteligen icke dömt emellan Hofrätten och mig, utan, ehuru dömande i sista instausen, gjort sig till den första, uppträdt som på en gångåklagareochdomare,samtdömtmig hör d. (?? Jag har hört sägas, att detta stundom lärer brukas vid Högsta Domstolen. Om så är, torde Hr Justit.-Ombudsmannen finna tjenligt, att söka för framtiden afskaffa ctt dylikt, mot förnuft och all sund lagprincip stridande rättegångssätt. Allmänna lagen föreskarifver i Rätteg.-balk. 24 kap. 3 8 en helt annan form för domar. Gäller denna icke äfven för Högsta Domstolen, så förtjenar hon cj namn af den högsta. Utslaget talar äfven om mitt högst vanvördeliga skrifsätt mot Hofrätten. Var det då möjligt för mig, att behålla någon vördnad för denna Hofrätt efter dess utslag af den 19 Juni? Jag sade i min underd. besvärsskrift hvad jag tänkte, och sade det på sanningens oförställda språk. Slafven må tigga rättvisa sem en nåd; men frie medborgaren fordrar henne som sin tillhörighet. Mina uttryck voro starka, cmedan min rättvisa sak var stark; de kunde cj behaga Gem de angingo, det inser jag väl; men lagen säger i Rätteg.-B. 30 Kap 20 8: Kommer någon hos Konungen med sådan klagan in, att Hof-Rätten vrångvisliga dömt, geh att rätten är honom nekad vorden, varde han först varnad för den fara dervid är. Afstår han ej dermed, o. s. v. Hävraf är tydligt, att en varning bör föregå en bestraffning för obefogad klagan; har den ej skett, så bevisar det, att Högsta Domstolen gillat klagomålet, Huru kan hon då tala om det vanvördeliga skrifsättet? Jag hade i min besvärsskrift till Kongl. Maj:t inblandat hvad till målet ej rätteligen hört. Detta kan på sitt sätt vara sant; men det skedde derföre, att man emot lag ville hindra mig ifrån att skrifva och trycka. I det man ej kunde förhindra sade jag derföre hvad man önskade supprimera och som jag eljest kanske ej skulle hafva sagt, åtminstone icke sagt på det stället. Må man derföre hälla räkning med den verkställande makten. i i Hvad betyder slutligen det skymfliga tillägget i nådeförklaringen, att vederbörande skulle efter ett års förlopp I inkomma med anmälan om mitt under tiden visade uppföI rande? Arjag då en liderlig och oregerlig sälle, förtjent att ställas under polisuppsigt? Man behöfver icke ens känna den åtalade skriften, man behöfver blott känna rättegångens histeria, för att få ett tydligt och åskådligt begrepp om saken. Tryckfrihetslagen 1 3 Ir TA bjuder i 2 4 mom. att dä offentliga handlingar tryckas, rr sn uran otvagrelser eller höveligen sarar hlya