endast talt om de algarder, hiviika at lera Sverges Rhoaun-
gar blifvit vidtagna till förmån för Kongl teatern, hvil-
ken, i sitt nuvarande skick, genom: recetten ), bespar
Konupgen — hvad ban må heta — en utgift, och sålun-
da är till vinst för Konungen. Jag har: slutligen alldrig -
sagt, att Konungen öfvertsält grundlagarna. Jag har hedt
Justitie-Ombudsmannen undersöka, om de uppgifna sed-
nare tenne handliogarma kunde stödja sig på äldre för-
fattningar.
Först när denna undersökning försiggålt cch möjligtvis
iemnat det resultat, att de ej stödde sig på några dylika
författningar, kunde det andra, af mig supponerade alter -
nativet inträffa, att de stridde mot grundlagarna. Denna
under-ösning har, så vidt jag vet, alldrig ägt rum. Min
ovisshet är således ännu ej förskingrad. Ett fjerde slag
af handiisgar återstå: den monopolistliska egenskapen af K.
teatern. Den kunde ej hvila på några äldre förfall-
ningar, ty först 1809 förbjöls Kosungen, att bevilja
monopolier. Men jag har uttryckligen sagt, att jag ej visste
det någon juridisk ansvarighet derföre kunde äga rum,
ehuru jag cj trodde, att andras förnekande af en rättighet,
som tilläts Koegl. Teatern att utöfva, vore konstitutionsen-
lig, en åsigt, som för öfrigt flerfaldiga gånger blifvit ytt-
rad på våra Riksdagar.
På hvad grundar sig då Högsta Domstolens utslag? Intet
osant, intet smädligt ord finnes i min skrift eller är i Ut-
slaget anfördt. Hela skriften röjer syftningen, att få upp-
gifna förhållanden utredda och undersökta, ej syftningen att
smäda. Om sålunda möjligtvis en irring i äsigter hos mig
ägde rum — hvilket man likväl ännu icke ens försökt be-
visa — så inträffar det fall, som allmän lag och tryckfri-
hetsförordning gemensamt föreskrifva domaren: att nhäldre
fria än fälla.
Dögsta Domstolns Ledamöter hafva deremot häldre
fällt än friat.
Men ingenting kan likväl tydligare tala emot detta ut-
slag, än utslaget sjelft. Om jag var brottslig, så måste jag
dömas till döden, och att denna lag är hård, är cj dom-
marns fel. Var jag oskyldig, så måste jag frias, och min
åklagare straffas. Emellan dessa båda fall gifves ingen me-
delväg, ty om saken är tvetydig, så är domaren skyldig
att fria. Blott när mildrande omständigheter yppa sig, när
felet blifvit begått af förbasiande, af oförstånd, 1sinvesyra,
m. m., må det vara domaren tillständigt att anbefalla den
felande i Konungens nåd. Detta är cj händelsen med mig
Jag bar ej förhastat mig, ej handlat i något sinnesrus och
är-ej okunnig om lagen. Jag kan således ej ha felat annat
än af antingen vilja — då borde jag fällas — eller af en
oriklig opinion om lagens mening, då borde jag frias, ty
opinioner tillhöra diskussionen, ej domstolen. Nu hade jag
dertill på förband afsagt mig all nåd och undanbedt mig
all domarens intercession. Denna, företagen mot min vilja,
röjer sålunda afsigter, som jag här ej vill karakterisera, men
som åtminstone icke äro lagens, hvilken är: att straffa den
skyldiga, och fria den oskyldiga. Medlandet cmellan la-
gens bokstaf och de mildrande omständigheterna tillkom-
mer sedan Konungen och den dömde. Hvar och en annans
objudne inblandande deri är obehörigt, och hvarje obehörig
handling af domaren är en olaglighet.
Några mindre betydande omständigheter i åctta utslag torde
slutligen ej vara oförtjenta af uppmärksamhet. Högsta domsto-
len hade att pröfva Svea Hofrätts utslag och mina anmärknin
gar mot dess motiver. Deita har hon cj gjort. Hon har i dess
ställe framkastat en skara cgna motiver, på en annan väg
gående till samma mål: alt förklara för brottsligt klan-
dret af regeringsåtgärder — ty andra har jag cj vid-
rört. Som de aldrig kommunicerats mig, har jag ej kun-
nat deröfver förklara mig. Hon har följakteligen icke dömt
emellan Hofrätten och mig, utan, ehuru dömande i sista
instausen, gjort sig till den första, uppträdt som på en
gångåklagareochdomare,samtdömtmig hör d. (??
Jag har hört sägas, att detta stundom lärer brukas vid
Högsta Domstolen. Om så är, torde Hr Justit.-Ombuds-
mannen finna tjenligt, att söka för framtiden afskaffa ctt
dylikt, mot förnuft och all sund lagprincip stridande rät-
tegångssätt. Allmänna lagen föreskarifver i Rätteg.-balk.
24 kap. 3 8 en helt annan form för domar. Gäller denna
icke äfven för Högsta Domstolen, så förtjenar hon cj namn
af den högsta.
Utslaget talar äfven om mitt högst vanvördeliga skrifsätt
mot Hofrätten. Var det då möjligt för mig, att behålla
någon vördnad för denna Hofrätt efter dess utslag af den
19 Juni? Jag sade i min underd. besvärsskrift hvad jag
tänkte, och sade det på sanningens oförställda språk. Slaf-
ven må tigga rättvisa sem en nåd; men frie medborga-
ren fordrar henne som sin tillhörighet. Mina uttryck vo-
ro starka, cmedan min rättvisa sak var stark; de kunde cj
behaga Gem de angingo, det inser jag väl; men lagen säger
i Rätteg.-B. 30 Kap 20 8: Kommer någon hos Konungen
med sådan klagan in, att Hof-Rätten vrångvisliga dömt,
geh att rätten är honom nekad vorden, varde han först
varnad för den fara dervid är. Afstår han ej dermed,
o. s. v. Hävraf är tydligt, att en varning bör föregå en be-
straffning för obefogad klagan; har den ej skett, så bevisar
det, att Högsta Domstolen gillat klagomålet, Huru kan hon
då tala om det vanvördeliga skrifsättet?
Jag hade i min besvärsskrift till Kongl. Maj:t inblandat
hvad till målet ej rätteligen hört. Detta kan på sitt sätt
vara sant; men det skedde derföre, att man emot lag vil-
le hindra mig ifrån att skrifva och trycka. I det man ej
kunde förhindra sade jag derföre hvad man önskade suppri-
mera och som jag eljest kanske ej skulle hafva sagt, åtmin-
stone icke sagt på det stället. Må man derföre hälla räk-
ning med den verkställande makten. i i
Hvad betyder slutligen det skymfliga tillägget i nådeför-
klaringen, att vederbörande skulle efter ett års förlopp
I inkomma med anmälan om mitt under tiden visade uppfö-
I rande? Arjag då en liderlig och oregerlig sälle, förtjent
att ställas under polisuppsigt?
Man behöfver icke ens känna den åtalade skriften, man
behöfver blott känna rättegångens histeria, för att få ett
tydligt och åskådligt begrepp om saken. Tryckfrihetslagen
1 3 Ir TA
bjuder i 2 4 mom. att dä offentliga handlingar tryckas,
rr sn uran otvagrelser eller höveligen sarar hlya