TLCU fOörtydilgads, OCh diCiS vådalutd SIU MTI CILLA var skriftens enda afsigt, cch det torde medgifvas, alt den är ful!komligt oskyldig och ostrafflig. Denna åsyftning har Högsta Domstolen, med intet ord vidrört; bon bar endast iyeat ut vissa spridda uttryck ur min skrift. Högsta Domsto!ea har således, tvertemot Tryckfrihetsförordningen , mera fästat sig vid framstiällningssättet, än vid skriftens åsyftning. Men då sålunda icke det hela af skiif:en blifvit bedömdt, utan vissa utplockade bitar, så måste jag äfven följa detta plockningssystem, och hvart för sig upptaga hvarje särskilt stympadt uttryck. Högsta Domstolen säger först, det jag skulle sökt ådagalägga, det Kongl. Maj:ts resolutioner på mina underdåniga ansökningar, att få anlägga en teater, vore mot Rikets Grundlagar stridande. Detta är blott till hälften sannut. Hvad jag nyss nämt om skriftens hela åsyftning visar, det hon var att få utrönvt, om de anförda åtgärderna voro Grundlagsvidriga, eller stöåde sig på garala författningar. Särskildt angående de omtalta afslagen å mina ansökningar, så har jag sagt, att när Konungen sjelf ägde en teater i Hufvudstaden, men förnekade andra, att anlägga dylika, så förvandlades denna teater-tll ett monopolium, faststäldt till vinst för Konungen, Detta uttryck har Högsta Domstolen ganska riktigt citerat, men icke det hela af strofen, hvilket gör den, icke till en obevist anklagelse, utan till en undersökning; ett bemödande, att utleta sakens sammanhang, en utöfning afrättigheten, alt yltra mina tankar Öfver en sak, som kunde bli föremål för mensklig kunskap. Pättigheten af denna undersökning är tydligen fridlyst i Tryckfribetslagen, och att ett Konungens beslut är ett föremål, hvars undersökning kan anses tillhöra den menskliga kunskapen, lärer ej kunna bestridas. Jag har sagt, det jag icke kunde förstå det Konungen, som förnekade andra, hvad Han tillät sig sjelf, dervid handlade konstitutionsenoligt. Äfven detta avför Hössta Domstolen, och förklarar sålunda, att den ärliga bekännelsen, det man icke förstod en saks lagenlighet, vore brottslig. Deremot har hon förbigått följande ställe, som bestämdt visa mina tankar derom: Det är mig icke bekant, att Konungen nägon gång i bestämda ordalag fastställt ett monopolium för sin teater; i sådant fall skulle kontrasignenten och de StasBRidets ledamöter , som icke reserverat sig emot beslutet , vara förfallna under Riksrutt. Men det faktiska af saken är obestridligt, och det är hvad jag hoppas kunna bevisa. Häraf synes, alt jag icke ansett resolutionerna å mina och andras ansökningar juridiskt grundlagsvidriga utan endast stridande emot lagens syftning. Denna åsigt är elt af dessa fall, om hvilka Tryckfrihetslagen säger, alt intet af hvad som öfver tillåtliga amnen anmärkes, påminnes, eller eljest granskningsellev reflektionsvis i dagsljuset framlägges, skall kunna, under förevänninvg alt innebära taddel eller klander, såsom straffbart anses, så vida skrifsättet icke såsom smädeligt eller skändeligt sig utmärker. Högsta Domstolen har sålunda, tvertemot Tryckfrihetslagen, förklarat granskningen eller reflektionen straffbar för granskningens egen skull, icke för det smädeliga i skrifsättet , hvilket ej finnes deris. Samma förhållande är med det anförda räsonnementet om den besparing, Konungen vann genom den inflytande recetten för teatern, hvilket faktum ingen förraått bestrida, lika litet som att hvilken utländning som hälst tillåtes gifvasrepresentatiuner på Djurgården, men hvilket förbjudes den Svenska medborgaren, ty man behöfver, för att öfvertygas derom, endast kasta ögonen på en aflisch eller annons under sommarn, hvarest utländningar af alla slag inbjuda till sina representalioner, samt på afslaget å min ansökning, att derstädes få aulägga en teater att få hållas öppen under vintermånaderna. Vidare anför Högsta Dorestoleo mittsyttrande om heskattrvingen af Landsortstestrarne, och anför dervid, likasom på alla andra sällen, med afsigt de strofer, där jag nyttjat ordet Konungen. Om meningen härmed är att insinuera. det jeg skulle hafva mterat den ru regerande Korungens person, så ör denna meuing alldeles oriktig. -J:g bar, i min förklariog till Svea Hof-Ratt, och: i minsbesvärskrift till Kenv:l. Maj:t, så många oger ock så tydligen segt, det frågan alldeles icke vore om Konungeos pirson, det ingen kunde misssca sig derpå. i Allär pa lasen siger i Rättegångsbalkens 14 kap. 6:e S.. Vili rågon sira ord och mering förblaMas dut hör åå väsraet nrifve dock domsien: hvad