AaADLICI ) fhvla MeHvt vradilt, ULU vila uan VillCl det, är stängd från möjligheten, att kunna det. Konstitutionen har således i utöfningen af hans of-fentliga kall, i henom avtagit en abstraktion, om ej finnes i menskliga naturen, en moralisk ofelbarhet, nödvändig för begreppet om en konstitution. Att tillrikna konom någon offentlig handlings olaglighet. är följastl gen ett brott mo! konstitutionen. 3. Detta brott, när det begås af den vanliga medborgaren, är en oriktighet, för hvilken lagen icke utsätter något straff, men som opinionen måste ogilla. Ner det åter begås af embretsmannen, innebär det en hränknirg af hans Embetsmanna-ed, 4. Konungens majestät kan sålunda icke förolämpas genom de omdömen cch yitranden, som fäldas öfver Hans offentliga gerningar. Hvarje sådant, hurudani det än må vara, 18:er icke Konungen, utan dess Rådgifvare, och kostrasignesten af Hans beslut. 3. Enskilt kan Korunogen förolämpasi ord eller handling, men j anzorlunda, än som hvarje annan samhällsmedlem, genom fysiskt våld, genom osanningar eller smädliga utvryck. I detta hänseende står han helt och hållet i paritet med hvarje annan individ, med den enda skillnad, att det våld eller smädelse, som, begånget mot dea enstildte, förenas med böter eller afbön, besånget mot Konungen, straffas med döden. i 6. Den yttrade rätt, som Svenska folket förklarat för en af sira oafhänd:lga rättigheer, hvilar på den grundsats, att det er hvarje samhällsmedlem tillåt:t, att offentliggöra sina tankar öfver hvad ämnen och hvilka personer som? helst, lefvande eller döds, endast med förbehåll ef uppgifternas sanning och uttryckens tillständighet, Diskussionen är således fri. Alt derunder bafva orätt är intet brott; endast osanning ch smådelse äro det — några ordningsmål, mot hvilta förscelsersa försonas med böter, äro här ej i fråga, Förevändningen, att något innebär ett tade! eller klavder, så länge skr:fsä tet ej ulmerier sig som smådligi eller skändligt, är bestämdt ozillad. 7. Då Konungens gerningar ej i TryckfrihetsLagen äro undantagne från klandret, och allt, som icke der uttryckligen förbjudes, är tillåtet, så ä o följaktligen Konungens gerningar icke fritagne från klandret. Detta måste likväl all id framställas med samma vilkor som all annan skrift: sanning och anständighet. 3. Sanningen kan följaktligen ald:ig bli straffbar, när hon ej yttras i ohöfviska uttryck. Det är menniskan medlödt att kunna misstaga sig. Följakteligen har, enligt förnuft och lag, ingen hos oss begått något brolt derigenom, att han, i hvad han sagt, haft erätt i meningen, men derigenom, att han haft orätt i uppgifterna och uttrycken. Det är sålunda tillåtit att bedöma Guds styreise af verlden, och misstaga sig i sina slutföljder; det är endast förbjudet att häda Gud. Likaledes är det tillåtit att granska och klandra Konungens styrelse af riket; det är endast fö:bjudit, att beijuga och smäda Konungen, likasom detta är förbjudit i anseende till hvarje annan samhällsmedlem. De här ofvan anförda grundsatseroa äro de, hvarefter jag handlat, de, efter hvilka min åtalade skrift af den 13 Mars detta år måste bedömmas. De äro byggda på Grundlagarnas tydliga ord, och icke heller på något satt stridande mot allmänna lagen. Denna har utgått fiån den billigbetsprincip, alt menniskan kunde misstega sig, men att misstaget ej vore b ottsligt ; endast det onda uppsåtet är det. Hon har sålunda, i 60 Kap Missg. Balken, belagt den, som angifver en annan för en sak, gående å lif eller ära, men hvilken ban ej gitter styrka, med samma straff, som den anklagade kordt unde gå, om denre varit skyldig, nemligen i fall angifvelsen skett falskeligen och af argt uppsåt. Har den ej skett af dessa motiver, straffas den obetärksamme avklagaren endast med böter och afbön , men är helt och hållet fri, i kändelse han har halfva bevis på sin sida. Han har likaledes ålagt domaren, att hellre fria än fälla, och uttryckligen bes ämt hvarje parts rättighet, att förklara sina ord och sin mening. Tryckfrihetsföro:dningen, fotad på samma principer, ålägger domaren, att, vid pröfoingen af en skrift, i fall, som tvätydiga synas, hellre fria än fälla, alltid mera fästa sin uppmärksamhet på ämnets och tankens, än på uttryckets lagstridighet, på skriftens åsyftning, än på framställningssättet, och alltid utan rättighet, att, i hv lket fall som helst , draga obestämda slutföljder af uttrycken Om Girprdlacarces ord ej kunna bestridas. om