AaADLICI ) fhvla MeHvt vradilt, ULU vila uan VillCl
det, är stängd från möjligheten, att kunna det.
Konstitutionen har således i utöfningen af hans of-
-fentliga kall, i henom avtagit en abstraktion, om ej
finnes i menskliga naturen, en moralisk ofelbarhet,
nödvändig för begreppet om en konstitution. Att
tillrikna konom någon offentlig handlings olaglig-
het. är följastl gen ett brott mo! konstitutionen.
3. Detta brott, när det begås af den vanliga
medborgaren, är en oriktighet, för hvilken lagen ic-
ke utsätter något straff, men som opinionen måste
ogilla. Ner det åter begås af embretsmannen, inne-
bär det en hränknirg af hans Embetsmanna-ed,
4. Konungens majestät kan sålunda icke föro-
lämpas genom de omdömen cch yitranden, som fäl-
das öfver Hans offentliga gerningar. Hvarje sådant,
hurudani det än må vara, 18:er icke Konungen,
utan dess Rådgifvare, och kostrasignesten af Hans
beslut.
3. Enskilt kan Korunogen förolämpasi ord eller
handling, men j anzorlunda, än som hvarje annan
samhällsmedlem, genom fysiskt våld, genom osan-
ningar eller smädliga utvryck. I detta hänseende
står han helt och hållet i paritet med hvarje annan
individ, med den enda skillnad, att det våld eller
smädelse, som, begånget mot dea enstildte, förenas
med böter eller afbön, besånget mot Konungen,
straffas med döden. i
6. Den yttrade rätt, som Svenska folket förkla-
rat för en af sira oafhänd:lga rättigheer, hvilar
på den grundsats, att det er hvarje samhällsmedlem
tillåt:t, att offentliggöra sina tankar öfver hvad äm-
nen och hvilka personer som? helst, lefvande eller
döds, endast med förbehåll ef uppgifternas sanning
och uttryckens tillständighet, Diskussionen är såle-
des fri. Alt derunder bafva orätt är intet brott;
endast osanning ch smådelse äro det — några ord-
ningsmål, mot hvilta förscelsersa försonas med bö-
ter, äro här ej i fråga, Förevändningen, att något
innebär ett tade! eller klavder, så länge skr:fsä tet
ej ulmerier sig som smådligi eller skändligt, är be-
stämdt ozillad.
7. Då Konungens gerningar ej i Tryckfrihets-
Lagen äro undantagne från klandret, och allt, som
icke der uttryckligen förbjudes, är tillåtet, så ä o
följaktligen Konungens gerningar icke fritagne från
klandret. Detta måste likväl all id framställas med
samma vilkor som all annan skrift: sanning och an-
ständighet.
3. Sanningen kan följaktligen ald:ig bli straffbar,
när hon ej yttras i ohöfviska uttryck. Det är men-
niskan medlödt att kunna misstaga sig. Följakte-
ligen har, enligt förnuft och lag, ingen hos oss be-
gått något brolt derigenom, att han, i hvad han
sagt, haft erätt i meningen, men derigenom, att han
haft orätt i uppgifterna och uttrycken.
Det är sålunda tillåtit att bedöma Guds sty-
reise af verlden, och misstaga sig i sina slutföljder;
det är endast förbjudet att häda Gud. Likaledes
är det tillåtit att granska och klandra Konungens
styrelse af riket; det är endast fö:bjudit, att beiju-
ga och smäda Konungen, likasom detta är förbjudit
i anseende till hvarje annan samhällsmedlem.
De här ofvan anförda grundsatseroa äro de, hvar-
efter jag handlat, de, efter hvilka min åtalade
skrift af den 13 Mars detta år måste bedömmas.
De äro byggda på Grundlagarnas tydliga ord, och
icke heller på något satt stridande mot allmänna
lagen. Denna har utgått fiån den billigbetsprin-
cip, alt menniskan kunde misstega sig, men att
misstaget ej vore b ottsligt ; endast det onda upp-
såtet är det. Hon har sålunda, i 60 Kap Missg.
Balken, belagt den, som angifver en annan för en
sak, gående å lif eller ära, men hvilken ban ej
gitter styrka, med samma straff, som den ankla-
gade kordt unde gå, om denre varit skyldig, nem-
ligen i fall angifvelsen skett falskeligen och af
argt uppsåt. Har den ej skett af dessa motiver,
straffas den obetärksamme avklagaren endast med
böter och afbön , men är helt och hållet fri, i
kändelse han har halfva bevis på sin sida. Han
har likaledes ålagt domaren, att hellre fria än
fälla, och uttryckligen bes ämt hvarje parts rättig-
het, att förklara sina ord och sin mening.
Tryckfrihetsföro:dningen, fotad på samma prin-
ciper, ålägger domaren, att, vid pröfoingen af en
skrift, i fall, som tvätydiga synas, hellre fria
än fälla, alltid mera fästa sin uppmärksamhet på
ämnets och tankens, än på uttryckets lagstridighet,
på skriftens åsyftning, än på framställningssättet,
och alltid utan rättighet, att, i hv lket fall som
helst , draga obestämda slutföljder af uttrycken
Om Girprdlacarces ord ej kunna bestridas. om