ark papper, ja till och med ieke då, ty jag supponerar han ägde någon vän, som gjorde detta förskott. Såsom skäl för denua ingripande, och kommande generationer förstörande, !agförändring åberopar man det menliga inflytande, sora de omyndiges nu ägande förmånsrätt bar på der allmänna kreditev, för hvilken man i dessa tider icke kan göra nog uppoffring. Jag skall icke eller bestrida hvad som för sådant ändamål billigt kan ske, men man förlåte mig, att jag icke kan medgifra kreditens stärkande på faderoch moderlösas bekostnad. Man tycker sig nu icke kunna göra nog för kreditens utvecklande, oeh jag lyckönskar de så vidt kreditsökande; men jag beklagar, att deras behofver aldrig lära blifva uppfyllda. För min del måste jag erkänna, att jag iror det vara tjenligare, att vid alla tillfällen uppmana folket: till arbetsamhet, omtanka och flit, än att uppmuntra dem, till och med underlätta och understödja dem, till skuldsättning; jig har under min korta tid sctt den kreditägande få kredit och derigenom komma i konkurstillstånd, och jag har sett cn annan, som icke blifvit bevärdigad med kredit; denne har arbetat och blifvit oberoende. Jag kän en ort, der man anser för en verklig skymf, att vara skuldsatt, helst om skulden hinner den böjt, att den verkligen. graverar den jord, man inrehar; alt depna tanka varit mäktig att Ma ändamålet. Att kredit är ouvdgävglig och bar i alla tider ägt och måste äga rum, järer ingen bestrida, men den som äger de nti Hr Baths vid betänkandet fogade reservation uppräknade egenskaper, saknar den ieke eller, utan afseende ä både förmynderssap clior hvad ormstiutieglocler som helst. Äger han icke dessa, så är krediten u: onyttig, och dess nekande tjenar hom då mera til I än skada. Hedervärda ss har nu, på mitt eget enfaldiga och jag tror säkerligen 1 möjligaste måltio ur: ro cci ohonstlade sätt, vtrat min mening, ty jag anser mig bit hafra uppfyllt vin pligt, då jag framlägger mina åsådane jag sjelf förmår utveckla dem. -— Detta neip från barndomen, tv jag har aldrig, sa med lånta fjädrar Kan jag I yttrande af denna min mening, stone med godt samvycte kunna möle kommittenter och deras barn, och då jag framdeles (om jag lefver) komic, som oskyldiga faderoch modermit samvete skall icke kunna föreec deras timmeliga vara af konare förstördt. Jag kan icke ifrårgå ehuru djerft man på att allifrågavarande Jagförändring, jag ubbla motsatsen. Vill man betrakta ;sentalionens (tillgöranden kärutinnvan, så torde förra tagsi i upplysa detta. Går man till nationen man ännu blifva fullkoms skulle önska att männa rösten påkall öfveriygad om tred et saltes i tllfölle, alt härom afsifta sitt volum; den d Sq mgår saken, skulle då med förundran få se den storr. NR jori för afslag af detta betänkande, som ni fi ig t ännagifva, alt jag med flit förhigått alla de i lag ide skäl, jig kunnat hafva alt anföra, emedan det icke stått hvarken i min eller många an dras förmåga, att utförligare andraga dem, än Hr DPååth uti sin Reservation det gjort, hvilken jag alltså i allo åberopar, och mina känslor tillåta mig icke, att tillbakalålla vin skyldiga och vördsamma tacksamhet mot Herrarne åäath och Linderbolm, samt ståvdsbröderna Anders ålsson cch Anders Svensson, som ull sina reservaoocr med det varmaste nit omfattat de faderlösas sak. c är och förblifver dem så väl å egen som mina kommittententers vägnar högst förbunden. Jag önskar afslag å fö svernde betänkandet, samt bifall till förra betänkandet :0 1. I samma syftning som Lars Hansson, talade Lars Larsp son från Skaraborgs län cch Erik Persson fr. Gefleborgs Jä Nils Månsson och Per Jönsson från Skåne samt Johan Bengtsson från Westernorrland förklarade sig visserligen inse det mehn och hinder, som de tysta förmånsrätterna medföra, cj mindre för förmyndares kredit, än ock för sjelfva barnagodsets säkra utlånande; n:en trodde dock, att dessa förmånsrätter böra fortfara, intilldess en förordning vikommer om förmyndarkamrars inrättande. And. PDeniclsson från Elfsborgs län upptog nu till besvarande hyad Lars Hansson anfört, och yttrade: ? Lars Hansson anser, att en förmyndare-räkning icke innefattar någon säkerhet för dess saldo, om inteckning i fast cgendom får gälla framför barnaarf. Jag för min del tror, att för det första den värda talaren icke kan garantera de omyndige att få fastighetsägare till förmyndare, då arfsmedel hindra intekning, emedan bebofvet af kredit på fastigheterna alltmera ökar sig, och måste, i följd af sakernas naturliga skick, ännu mera göra det. Sådana säkerheter för arfven, som kunna äsyftes, komma just att Hifva större derigen:-m, att alla itckningar blifva säkre, gångbare cch recile kreditpapper, hvarföre kapitalisterte bellre söka sådane säkerheter, ch förlägenbet, kreditibrist cch orcdor såled.s förekemras inom den klass, som i allmänhet man hel:t anförtor förmyndarevård, nemligen de besutne. Den värde niccbrodren Lar s Hanss on handlar i statsekonomi, likascm då wlesa, 1 sina predikningar, uppmana till dygder, sem de icke sjelfva kunna ulöfva. Pan uppmanar folket till arbetsamhet, omtanka och flit, men (som han sägev) vill ej uppmuntra till skuldsättning cler underlätta och undersiödja den. Att uppmuntra till skuldsättning har väl cck ingen ifrågasalt; men jag undrar, buru den värde talaren i vär tid tänker sig arbete, omtanka och flit utan penningar och kredit? Vill han, att tusendetals menniskor skola hållas i slafveri under några få stora och rika förläggare? Eller inser ban ej, att det är just oberocndet af dessa och möjligheten att begagna egna smär: ce säkerheter och besnarincar. som titoära wilkans för TAL