ten i Wermland intill denna dag vederlägger dessutont dessa hypoteser; ty icke ett enda sjukdomsfall af koleran har i orten ännu yppat sig någorstädes, utan bestämd förutgången gemenskap med smittad ort, och genom afbruten gemenskap. med smittade hushåll på landet har det bitintills också lyckats att hindra sjukdomens spridning till äfö ven närbelägna hus; hvilket allt i sinom tid, med merautförlighet och uppgifna fakta, skall bevisas, än som uti någon tidningseller korrespondensartikel för det närvarans de lärer kunna upptagas. Några ord vill jag dock hafva sagt, innan js måhända genom en ny författning, hindras att öppet fälla mitt omdöme i ämnet. På flera ställen än uti Göteborgs Handels och Sjöfartstidning har karantänsoch spärrningsanstalternas upphäfvande motiverats. En styresman uti närbeläget län har, jemte ortens läkare, härtill gif.it initiativet, samt dervid visat ett förutseende som berättigar till uppmärksamhet. Emellertid, om pluralicterne i de andra orterne, och kanske äfven uti de trakter, hvilka kommit i åtnjutande af den högre statsmannavisheten, finge yttra sig, måhända åsigterne ogillades, på ett ställe, till följe af redan vunnen smärtsam erfarenhet, heträffande deras ringa tillförlitlighet, på annat, af det goda skälet, att, sedan man med största enighet gjort ganska dryga kostnader, samt förbundit sig till mångfaldiga sysslanden och besvär, man kanske kunde vilja se hvartill allt detta gagnade. Och som försöket gäller flera än försökarne, samt sjelfförsvaret är en bland de naturligaste känslor hos individen så väl som hos menniskomassorna; så kunde man väl äfven falla på den ide:n, att vilja göra försök, huruvida öfverenskommen ordning något i den delen förmår. Hitintills har man hoppats, alt, genom egen emtanka och vaksamhet, kunna, så enskilt som i förening med andra, afvärja faran; ett hopp som hvarje menniska i alla fal! närer, då faran är å färde. Det enda hvaröfver man hitintills klagat, är sjukdomens nyckfulla beskaffenhet, hvilket också uppgifvits som orsak, då bristande uppmärksamhet förflyttat farsoten hers och tvers. Upphåf alla försigtighetsmått genom en Konglig förordning, — hvar stannar då skulden? Man knotade fordom öfver verldsstyrelsen då missväxt och nöd träffade landet, cch denna höga autoritet tålde vid knotet, såsom upphöjd öfver allt klander; men riks tyrelsen biträdde verldsstyrelsens gebit att föda alla, som ej kunde föda sig sjelfva, och hvar stannade klaudret? Man säger tröstande : det är egentligen de faltige och arbetsklasserna, som osnygge, oordentlige isitt lefnadssätt, träffas af farsoten; men månne det är nu tiden att påminna dessa klasser om det dem öfverhängande ölet, att göra detta som en tröstegrund uti vårt fiulantropiska Sverge, der större delen af nationen består af dessa klasser. Det skulle verkligen blifvit en större förbistring än som inträffat uti våra af koleran hemsökta städer, om de ofta jagade och förföljde proletärerne icke funnits, som huunat förmås under egen fara, att föra lik och begrafva dem, sköta och vårda främmande personer, samt åtaga sig ficre andra förrättningar, hvartill de så kallade högre folkklasserna troligen icke begifvit siz. Uti en allmän farsot är vanligtvis samhället på branten af sitt fall, ty alla äro jemnlika inför döden, och alla konsiderationer hafva försvunnit, blott menniskovärdet återstår, och rådighet samt beständighet i viljan, ädellet och rättvisa 1 beslut ger makt. Man förolämpar och förstämmer mennisk korna da icke 0straffidt; och man retar dem iätt till väldsamheter. Man meddelar dem sedan icke mod i faran genom uppmaningar och råd; det sker vanligtvis endast genom cxcmpel, om man individuclt bar förmåga dertill. Genom strid om metningar och recepter, ökar man visserligen icke heller modet i allmänhet; men om det saknas, så hvarken utestänger man koleran, eler klipper vivgarne på den. Karlstad den 12 Sept. 1834. Johau af Winzgärd.