ten i Wermland intill denna dag vederlägger dessutont
dessa hypoteser; ty icke ett enda sjukdomsfall af koleran
har i orten ännu yppat sig någorstädes, utan bestämd för-
utgången gemenskap med smittad ort, och genom afbruten
gemenskap. med smittade hushåll på landet har det bitin-
tills också lyckats att hindra sjukdomens spridning till äfö
ven närbelägna hus; hvilket allt i sinom tid, med meraut-
förlighet och uppgifna fakta, skall bevisas, än som uti nå-
gon tidnings- eller korrespondensartikel för det närvarans
de lärer kunna upptagas. Några ord vill jag dock hafva
sagt, innan js måhända genom en ny författning, hindras
att öppet fälla mitt omdöme i ämnet. På flera ställen än
uti Göteborgs Handels och Sjöfartstidning har karantäns-
och spärrningsanstalternas upphäfvande motiverats. En
styresman uti närbeläget län har, jemte ortens läkare, här-
till gif.it initiativet, samt dervid visat ett förutseende som
berättigar till uppmärksamhet. Emellertid, om pluralicter-
ne i de andra orterne, och kanske äfven uti de trakter,
hvilka kommit i åtnjutande af den högre statsmannavishe-
ten, finge yttra sig, måhända åsigterne ogillades, på ett
ställe, till följe af redan vunnen smärtsam erfarenhet, he-
träffande deras ringa tillförlitlighet, på annat, af det goda
skälet, att, sedan man med största enighet gjort ganska dry-
ga kostnader, samt förbundit sig till mångfaldiga sysslan-
den och besvär, man kanske kunde vilja se hvartill allt
detta gagnade. Och som försöket gäller flera än försökar-
ne, samt sjelfförsvaret är en bland de naturligaste känslor
hos individen så väl som hos menniskomassorna; så kunde
man väl äfven falla på den ide:n, att vilja göra försök,
huruvida öfverenskommen ordning något i den delen för-
mår. Hitintills har man hoppats, alt, genom egen emtanka
och vaksamhet, kunna, så enskilt som i förening med andra,
afvärja faran; ett hopp som hvarje menniska i alla fal! nä-
rer, då faran är å färde. Det enda hvaröfver man hitintills
klagat, är sjukdomens nyckfulla beskaffenhet, hvilket också
uppgifvits som orsak, då bristande uppmärksamhet förflyt-
tat farsoten hers och tvers. Upphåf alla försigtighetsmått
genom en Konglig förordning, — hvar stannar då skulden?
Man knotade fordom öfver verldsstyrelsen då missväxt och
nöd träffade landet, cch denna höga autoritet tålde vid
knotet, såsom upphöjd öfver allt klander; men riks tyrelsen
biträdde verldsstyrelsens gebit att föda alla, som ej kunde
föda sig sjelfva, och hvar stannade klaudret? Man säger
tröstande : det är egentligen de faltige och arbetsklasserna,
som osnygge, oordentlige isitt lefnadssätt, träffas af farsoten;
men månne det är nu tiden att påminna dessa klasser om
det dem öfverhängande ölet, att göra detta som en tröste-
grund uti vårt fiulantropiska Sverge, der större delen af
nationen består af dessa klasser. Det skulle verkligen
blifvit en större förbistring än som inträffat uti vå-
ra af koleran hemsökta städer, om de ofta jaga-
de och förföljde proletärerne icke funnits, som huunat
förmås under egen fara, att föra lik och begrafva dem,
sköta och vårda främmande personer, samt åtaga sig ficre
andra förrättningar, hvartill de så kallade högre folkklas-
serna troligen icke begifvit siz. Uti en allmän farsot är
vanligtvis samhället på branten af sitt fall, ty alla äro
jemnlika inför döden, och alla konsiderationer hafva för-
svunnit, blott menniskovärdet återstår, och rådighet samt
beständighet i viljan, ädellet och rättvisa 1 beslut ger makt.
Man förolämpar och förstämmer mennisk
korna da icke 0-
straffidt; och man retar dem iätt till väldsamheter. Man
meddelar dem sedan icke mod i faran genom uppmaningar
och råd; det sker vanligtvis endast genom cxcmpel, om
man individuclt bar förmåga dertill. Genom strid om met-
ningar och recepter, ökar man visserligen icke heller mo-
det i allmänhet; men om det saknas, så hvarken utestänger
man koleran, eler klipper vivgarne på den.
Karlstad den 12 Sept. 1834.
Johau af Winzgärd.