innestå i Riksgäldskontoret till säkerhet för kanalens framtida underhåll, så borde man respektera ett sådant beslut, och ej upphäfva detsamma. Dessutom utgjorde Ångbogseringsfartygen ingen laglig säkerhet; ty talaren hade hört sägas att lagen stadgar, det pant bör hafvas i handom, om den skall medföra förmånsrätt. — Hr Wijk svarade härpå, att ordentliga köpebref å boxcringsfartygen kunde upprättas och öfverlemnas till Riksgäldskontoret; hvarförutan Kanaldirektionens Ledamöter, en för alla och alla för en, ikläda sig borgen för den lyftade summan. Kanalen utan bogseringsfartyg liknade en fullfärdig vagn utan hjul. — Betänkandet bifölls. OM ENSKILTA TEATRAR OCH TEATERCENSUR. Ekonomi-Utskottets Betänkande 104, hvaruti Utskottet, som bekant är, tillstyrkt underd. anhållan hos Kongl. Mej:t, att enskilta Teatrar må få i Hufvudstaden upprättas, hvarförutan Utskottet tillstyrkt, att Tcaterstycken icke må på enskilta Teatrar uppföras, uian att förut vara granskade och godkände af dertill förordnad person eller auktoritet, samt upphäfsande af Landsorts-Teatrarnes afgifter till Kongl. Teaterns och Hofkapelles pensioaskassor, afslogs genom votering, efter föregången diskussion, hvaruti Hr Rubin yttrade sig emot den föreslagna censuren. Det blefve ofta svårt att finna någon skicklig Censor, och Utskottet bade bort närmare bestämma hvilken skulle utöfva denna makt. — Hr Hessle gillade, att enskilta Teatrar få i Hufvudstaden anläggas; men hade önskat, att denna frihet äfven sträckt sig till Landsorterne. Hvad c nsuren beträffade, ansåg talaren den nödvändig. Att afgifterne ifrån Landsortsteatrarne och öfrige såkallade histrioner skulle utgå till folkundervisningen, ansåg Hr He:sle vara ett förslag, som ej skulle, utan mycket besvär, kunna realiseras. De borde tillfalla den kommun, der spektaklerne varit uppförda, och som fick använda dessa inkomster för sin skola. — Hr Rydin önskade, alt den föreslagna censuren måtte borttagas; Tingen. Detta var en ny indragningsmakt. Om man ville tänka sig en Regering, som ville införa korruptionssystemet, hvilket herrligt tillfälle skulle den icke dertill äga genom denna censur. Alia pjeser, deruti folkens rättigheter framlyste, kunde då förbju2as, och i stället de mest despotiska satser och tänkesäit ifrån scenen bibringas nationen o.s.v. — Hr Halling fann en ofullständighet deruti, alt Utskot!et ej föreslagit den person, hos hvilken man borde söka rättighet att uppsätta en Teater; men gillade Betänkandet i hufvudsaken. Censurcn borde deck endast komma i fråga, när man ville uppföra avdra pjeser än sådane, som förut voro genom trycket allmängjorda eller uppförda på Koogl. Teaterr; ty desse pjeser hade förut undergått nödig censur. Talaren hyste ej den fruktan Hr Rydin yttiat, eller Regeringens inverkan på de sceniska föreställvingarne; ty han trodde, att de på högre ort hafva annat göra än skrifva Tcaterpjeser. Hr Halling ansåg Tryckfiihetskomitegen ej vara lämplig censor, enär nya pjeser ofta kunna komma i fröga att uppföras å orter, fjerran ifrån Tryckfrihetskomitgen. — Ej heller bör Regeringen tilisätta Censorer, Talaren föreslog derföre till Censor, HofKanslerens Ombud, samt, i bändelse af missnöje med hans beslut, en Jury sisom skiljedomare. Hvad Teatertruppers och histrioners afgifter betreffade, delade Hr Halling lika tanker med Hr Hessle. — Hiv Holm och Arnberg troddeäfven, att Hofkarslerens Ombud kunde vara Censor, samt förenade. sig med Hr Hessle i afseende på afgifterne. Friheten attinrätta Teatrar borde äfven utströckas till lar dsorterne. Or Vik talade emot friheten att in:ätta flera Teatrar. Utskottet har utgått ifrån den synpunkt, att Teatrarne befordrade sedligheten, Hr Wijk kunde ej dela denna tanka. Han trodde att krogen alltid skulle vara uli granskapet af Teaterp. Dessutom skulle det ej komma att saknas äfventyrire, som lockade unga personer att låta enrollera sig i detta yrke, så skadligt i synnerhet för feminina könet, som ofta nödgas tiligripa andra utvägar för att lifnära sig. I Göteborg hade ofta händt, att, efter slutade representationer, en stor del af truppen gått omkring för att tigga tilsammans respenpingar. Sådant kan väl ej anses befrämja sedlighet. I Ervgland har man sökt utbreda sedlighet och bildning derigenom, att sällskaper bildat sig, som om afinarne hålla föreläsningar och tal uti allahanda ämnen. Derigenom bildas handtverkare och konstnärer. Talaren önskade, att vi rättade oss efter detta exempel. Vi behöfva industri och närande medlemmar, ej tärande, Hvad Histriorerne beträffar böra de, p? de ställen de taga penningar, antingen -hatala afg:ftor cellon gifurn on ottor floava nonnn