ett missaöjdt mumlande, och hans ögon lyste af
ondska, då han på sitt språk uttalade följande ord:
Hvite man, denra gång skall du ej hinna till Eboe.
En Neger tolkade väl orden för Lander, men denne
brydde 3ig ej derom, ty han ansåg profetian endast
såsom ett uttryck af höfdingens kända elakhet och
oförskämdbet. Alit för sent blef han faran varse,
sedan den icke mer kunde undvikas. Så snart de
resande hunnit omkring 70 mil (Eug.) i det inre af
landet, kommo de till en ö, hvarest den stora ka-
noten icke kunde gå längre, i det grunda flodvatt-
net. Bakom de träd och buskar, som betäckte den-
na ö och flodens motsvarande stränder, hade redan
flera hopar af infödingarne lagt sig i bakhåll; och
i samma ögonblick den stora kanoten kom på grund,
samt dess manskap var sysselsatt ait åter göra den
flott, blefvo de resande helsade af en häfug och ut-
hållande gevärseld. Landers förtroende till invå-
narnes uppriktighet och godsiuthet var likväl så
stort, att han i början trodde den förstörande eld,
bveraf han redan omgafs, vara en salut för hans
ankomst.
De Krumer (BoddarNcgrer som följde honom),
hvilka hade sprungit i båten och nedföllo blessera-
de omkring honom, visade honom snart att han
misstagit s:g, och han öfvertygades då om den sto-
ra fara, hvaci han så plötsligt råkat, äfveusom om
svårizheten ast undkomma den. Ändtiligen lagade
han sig i ordnuiog till försvar, uppmuntrande sina
resenärer dertill med ord och exempel; och det ra-
ska, enhälliga stridsrop desse höjde, försäkrade ho-
nom att de delade hans känslor och skulle följa
hans uppmaning. Svart blefvo flere Negrer uti si-
na bakhåll nedskjutne af Engländarne; men Lander
träffades af en muskötkula i höften, just som han
var sysselsatt att upptaga ammunition ifrån bottnen
af kanoten. Han vacklade, men föllicke, utan fort-
for att föra befalet. Då han emellertid såg, att am-
munitionen började taga slut, att modet ansevligt
fallit hos hans Krumer, sedan han sjelf blifvit sårad,
och att fiendens eld deremot blef allt häftigare, he-
slöt ban ati göra ett försök, för att uppnå sin, ett
stycke deiifrån liggande, mindre kanot, såsom enda
medlet att å!minstone rädda lifvet. De ännu lef-
vande lemnade derföre deras egendom i sticket; de
spruugo i floden, och de flesta af dem lyckades att,
oaktadt den häftiga strömmen, uppnå målet. Negrer-
na i bakhålien hade ej väl åskådat denna manöver,
förrän de med ett vildt skri frambröte, sprungo i
små kano:er, gömda bakom de öfver flodbrädden
hängande buskarna, och med en öfverraskande häf-
tighet fö: följde flyktingarne, under det att en o-
fautlig mänsd folz dansade längs stranden, med ett
fasligt skri och vilda åtbörder. Krumerne bibe-
höllo vid detta tillfälle det goda rykte, som deras
landsmän förvärfvat sig. Flyktingarnes lif berodde
af deras kraft och skickI:ghet, och de rodde det
lilia far!yget med en alldeles otrolig snabbhet. Fy-
ra timmar förföljdes kanoten; och den s:ackars Lan-
der var under kela denna tid utan vapen och lifs-
förråd, utsatt för fiendens eld och skymford,
En tilldragelse under denna flykt förtjenar att om-
talas. En bvit, redan halfdöd afräds!a, vägrade att
skjuta på dem som förföljde honom, på en åras af-
stånd, utan stod helt rak med sin laddate bössa i
handen och tecknade till Negrerna, att de skulle ta-
ga honom till fånga, men skänka honom lifvet.
Under denna fega bön blef han träffad af en kula
i munnen, och nedföll död. Det öfriga manskapet
uppförde sig med största köld och beslutsamhet.
Fiyktingarne hunno lyckligt undan sine förföljare;
och då desse slutligen afstodo från vidare försök att
upphinna kanoten, reste Lander sig upp för sista
gången, stödd på någon af sina reskamrater, samt
svängde glad hatten i molståndarnes åsyn. Han
svimmade derefter och nedsjönk, utmattad af blods-
förlust, i de närståendes armar. Då han derefter
åter bämtade sig, gjorde en ung Engelsk läka-
re, som åtfoljde expeditionen, Hr Moore, honom
bekant mid beskaffeuheten af hans blessyr. Kulan
kunde icke utskäras och Lander blef snart öfverty-
gad, art hans bana skulle innan kort lyktas. Då
den sinnesrörelse, som en sådan visshet ingaf ho-
nom, bade lemnat rum för den mattighet, hvilken
alltid åtföljer dyliga baftiga utbrott, Izd han de rys-
ligaste plågor, uuder flere timmars tid, med den
storsta taälmadioket Men devetfter kurde han hyuava