ett missaöjdt mumlande, och hans ögon lyste af ondska, då han på sitt språk uttalade följande ord: Hvite man, denra gång skall du ej hinna till Eboe. En Neger tolkade väl orden för Lander, men denne brydde 3ig ej derom, ty han ansåg profetian endast såsom ett uttryck af höfdingens kända elakhet och oförskämdbet. Alit för sent blef han faran varse, sedan den icke mer kunde undvikas. Så snart de resande hunnit omkring 70 mil (Eug.) i det inre af landet, kommo de till en ö, hvarest den stora kanoten icke kunde gå längre, i det grunda flodvattnet. Bakom de träd och buskar, som betäckte denna ö och flodens motsvarande stränder, hade redan flera hopar af infödingarne lagt sig i bakhåll; och i samma ögonblick den stora kanoten kom på grund, samt dess manskap var sysselsatt ait åter göra den flott, blefvo de resande helsade af en häfug och uthållande gevärseld. Landers förtroende till invånarnes uppriktighet och godsiuthet var likväl så stort, att han i början trodde den förstörande eld, bveraf han redan omgafs, vara en salut för hans ankomst. De Krumer (BoddarNcgrer som följde honom), hvilka hade sprungit i båten och nedföllo blesserade omkring honom, visade honom snart att han misstagit s:g, och han öfvertygades då om den stora fara, hvaci han så plötsligt råkat, äfveusom om svårizheten ast undkomma den. Ändtiligen lagade han sig i ordnuiog till försvar, uppmuntrande sina resenärer dertill med ord och exempel; och det raska, enhälliga stridsrop desse höjde, försäkrade honom att de delade hans känslor och skulle följa hans uppmaning. Svart blefvo flere Negrer uti sina bakhåll nedskjutne af Engländarne; men Lander träffades af en muskötkula i höften, just som han var sysselsatt att upptaga ammunition ifrån bottnen af kanoten. Han vacklade, men föllicke, utan fortfor att föra befalet. Då han emellertid såg, att ammunitionen började taga slut, att modet ansevligt fallit hos hans Krumer, sedan han sjelf blifvit sårad, och att fiendens eld deremot blef allt häftigare, heslöt ban ati göra ett försök, för att uppnå sin, ett stycke deiifrån liggande, mindre kanot, såsom enda medlet att å!minstone rädda lifvet. De ännu lefvande lemnade derföre deras egendom i sticket; de spruugo i floden, och de flesta af dem lyckades att, oaktadt den häftiga strömmen, uppnå målet. Negrerna i bakhålien hade ej väl åskådat denna manöver, förrän de med ett vildt skri frambröte, sprungo i små kano:er, gömda bakom de öfver flodbrädden hängande buskarna, och med en öfverraskande häftighet fö: följde flyktingarne, under det att en ofautlig mänsd folz dansade längs stranden, med ett fasligt skri och vilda åtbörder. Krumerne bibehöllo vid detta tillfälle det goda rykte, som deras landsmän förvärfvat sig. Flyktingarnes lif berodde af deras kraft och skickI:ghet, och de rodde det lilia far!yget med en alldeles otrolig snabbhet. Fyra timmar förföljdes kanoten; och den s:ackars Lander var under kela denna tid utan vapen och lifsförråd, utsatt för fiendens eld och skymford, En tilldragelse under denna flykt förtjenar att omtalas. En bvit, redan halfdöd afräds!a, vägrade att skjuta på dem som förföljde honom, på en åras afstånd, utan stod helt rak med sin laddate bössa i handen och tecknade till Negrerna, att de skulle taga honom till fånga, men skänka honom lifvet. Under denna fega bön blef han träffad af en kula i munnen, och nedföll död. Det öfriga manskapet uppförde sig med största köld och beslutsamhet. Fiyktingarne hunno lyckligt undan sine förföljare; och då desse slutligen afstodo från vidare försök att upphinna kanoten, reste Lander sig upp för sista gången, stödd på någon af sina reskamrater, samt svängde glad hatten i molståndarnes åsyn. Han svimmade derefter och nedsjönk, utmattad af blodsförlust, i de närståendes armar. Då han derefter åter bämtade sig, gjorde en ung Engelsk läkare, som åtfoljde expeditionen, Hr Moore, honom bekant mid beskaffeuheten af hans blessyr. Kulan kunde icke utskäras och Lander blef snart öfvertygad, art hans bana skulle innan kort lyktas. Då den sinnesrörelse, som en sådan visshet ingaf honom, bade lemnat rum för den mattighet, hvilken alltid åtföljer dyliga baftiga utbrott, Izd han de rysligaste plågor, uuder flere timmars tid, med den storsta taälmadioket Men devetfter kurde han hyuava