(Införes på begärap).
I dessa sjukdoms- och dödlighetstider synes i sanning
någon uppmärksambet böra fästas vid det nyligen fram-
ställda exempict af en koleradöd i Göteborg, sem iåter-
ficks till lifvet. Kunde ej anförda exempel föranleda till
tvifvelsmål om mången annans verkliga död, som blif-it
eller blifver den härjande farsotens offer? Kunde icke,
med anledning häraf, den frågan uppstå, em koleradöd
ofta är något annat än en blott skendöd? Att för hastigt
tro på menniskors död, och för hastigt befordra dem till
grafven, torde, äfven då ingen kolera härjar, vara ett i
vårt laud icke ovanligt fel. Och om försgtigheten, om
omtanlan för eget väl å ena sidan ålägger de lefvande
att, så vida möjligt är, vakta sig för de smittor, som af
döda, förmultnade kroppar kunna i luften kringspridas,
så måste dock äfven å andra sidan menniskokärleken å-
ligga dem, att icke sänka dem i grafven , hvilkas död än-:
nu kan vara tvifveil underkastad; ty hvar och en fräge sig
sjelf, om han ville lefvande sänkas ned i dödens boning!
Och allt det J nu viljen, att menniskorna skola
göra eder, det gören J ock dem.