na, då särskilta fråger i ett Betänkande förekom-
desamma utan återremiss antaga eller förka-
sta, på sätt citerade Y vidare föreskrifver; så hem-
ställer jag, om ej Stårdet skulle finna lämpligt be-
sluta, det hva-je af Utst. uti ifrågavarande Bet. gjordt
förslag bör, efter Grundlagens ord; till antagan-
de eiler förkastande färed:agas, och anhåller jag,
att proposition i erlighet härmed till Ståndet fram-
ställes. — sSekret:craren ansåg, att de särskilta
punkterna i Bet. voro jntegre. ande delar af ett Ut-
låtiende öfver en Kongl. proposition och det deri be-
aärda anslag till försva szerle Han evin:ade, hu-
rusom Ståndet bivält hans mening vid flera till-
fällen, då samma principfråga, som nu, förevarit. —
And. Danielsson talade i samma syftning som H.
Jansso2 och Ruberg — Sekreteraren tillstyrkte
NN en att dela hans tanka. — ÅA. Danielsson:
498 S O. utvisar, att Konungens proposiioner äro
af ons anda ratur med andra föredragningsimnen;
49 S BR. O. stadgar, alt, då en sak från Utsk, åter-
komroit och legat på bordet, skall den till afgö-
rande företagas, sant ali, om något Riksstånd åter-
fö visar må let, Uisk. bör med yltorligare WUtlå-
tarde inkomma. Beral synes, att återremiss beror
på ett stinds pluralvet att besluta eller ej, äfven
om saken är ab natur att saa en Kon glig pi opo-
sition. 56 I R. F. studgar, att Utskoticns fö: slag
sko!a först i Ståndens pena framställas till anta-
gande el!er förksstande utan förändrirgar och till-
satser, samt medgif er återrem ser blott i det fall,
då i Ståndens ple a sådane anmärkningar göras,
som hindra antagandet; oc 1 prö ning n häraf till-
bör Ständets phualtei. fu ligt 55 SR. O. kan ej
Telmen tägra prorosition, utan vu det fall, att han
finner en väckt fråg sa bokstafligen strida mot gru d-
lagens lydelse. Ingen met grundlig kan väl
sökas deri, att ett Uiskolt icke förfartat sitt botän-
karde efter a reder lörund s behag, ej eller der att
Stårdet, evligt tydl ga books! atven i RB. F:s 56 Y
vill förkasta Bet., då det första gången föredrages.
Talaren anvs:g således, det vägran af proposition
skulle åsyfta att bind? Ståndet från en fri behand-
ling efter grundlagen af ett mål, det vare su en
Konglig proposition eller en enskilt 1iksdagsmans
motion ((y sådant ör enlgt grundligen detsan ma.)
Eu chikt förhållande sore on tydlig kvänkwning af
Ståndets beslutande rät. Talaren yrkade den frå-
gens framställande till Ståndet, huruvida detsamma
yrkar proposition till aflag å Utskottets förevaran-
de betänkande. — V. Talm. Jon Jonsson förklara-
de sig dela Sekreterareps mening, och tillstyrkte i
sjelfva saken antagandet al de förslag Utskottet
framställt. — JWVils Månsson fr. Skåne, trodde, att
då en BR ksdag-ful!mästig icke får, col grundlag sen,
sammarbenda flera ämnen i en motion, tyckes så-
dant äfven böra kunna gälla för Utskalten i de-
ras betänkanden. Om Uts: ottet öfver bvarje punkt
satt särskilt rubrik cch särskilt nummer, så
at öfser hva j. särskilt ämne hade blifvit ewt
särskilt betoönblaode, have sådant hvarken med-
fört tidsatdrogt eller bostord, men hn sär-
deles 1redighet. Utlskotet bär deremot tu sam-
manblandat ala i den Ko el. proj oslionen inne-
hållne ämnen ut ct beärkonde, PEn sådan sam-
arblandsing kan, såsom Tolarens ord föllo, derest
det väöcros att möfva samt a i lå eller bifalia de sär-
shi Ita Celaroe hvar för sig, icke arses annorlunda än
såsom ett ministerknep, för atl gerom en återremiss å
det hela föranleda till mera gynnande resultat.
Talaren ansåg det vara Ståndits rätt att yltra sig
öfver hvarje pun!t särskilt, såom han förment
Borgare-Standet bafva i enabanda fall fiir farit till
förene noder innuivarandt Riksd g. — Sekreteraren
androg, att, om Stets Utskottet förfurit ori ihtigt i
det a e, N. Månsson anmärkt, så fordrade rä
teise deraf återremiss. Ville Ståndet dihutera vt -
je bunt särskilt, sole sådant detsamma öppet,
men proposition på bifall eder afstsg till vissa de-
inde skick, ej
1
vara förenlig med grunt ulasen, pi hvilkea ensamt,
lar af Bet. kun: te. i sakens nirva
och ej på någon anvan subloriteis Ätgärd, Setkretera-
rea förklarade sig stödjs sitt omdöme. — Kihlbom
och Göran Jonasson förenade sig med N. Månsson,
och Bengt Eriksson från Wermland, AA. Nilsson
från Skåne sam: Eriks Persson fr. Up-ala Lön med
H. Janvssor. — Lars flansson från Bohuslän med
Sekreteraren.
Hans Jansson yttrade, att hvad som egentligen
föranleder till farhågor för Återremiss är, att en
förändrad personal ivom Utskottet, då frågan der
ånyo behandlas, ken Lafva ar dra äsigter, och till-
ne en 1 VY: P0 LON FT: I PP