jag nog, att den är värd mer än man bjudit Er,
och ogerna säljer jag den ; men mitt behof är stort,
och köpare äro icke lätta att träffa. Sanningen
att säga, är jag på vägen att bysättas, och skulle
just nu gå till en vän med violinen, att förmå ho-
nom att borga mig så mycket på den, att jag kun-
de betala skulden. Att så var, tycktes ock syn-
barligen vara händelsen, då bodhandlanden såg ut
åt trappan.
?Jag skall följa med Er, sade denne, till ho-
nom, som vill köpa violinen och taga ut de 30
Punden.
Omöjligt, svarade musikanten. Han kan va-
ra ute eiler hindrad att genast betala; och jag vå-
gar ej löpa risken med mitt sallskap. Jag vet med
visshet deremot, att min vän väntar på mig,
Den snåle strumphandlanden blef nu rädd, att
violen skulle gå honom ur händerna och, med den,
de 30 punden. Han beslöt alltså, att afsluta affä-
ren och tilägga de 20. Vänta ett ögonblick , sade
han , och ni skall få 50 L. af mig.
Musikanten tackade, och liksom ångerfull att lå-
ta violinen springa för det köpet , betraktade han
den med önvhet och sade: blott behofvet kan tvin-
ga mig alt skiljas från dig, du mitt hfs älskade
följeslagare — den bät:re delen af min hela till-
varelse; men vi måste det; och sedan du länge
varit din herres glödje, skall du nu blifva hans
räddmel ....
Tårarne stodo honom i ögon n, och med en darran-
de hand lemnade hin bodbandlanden det kära instru-
mentet , och skyndade, efter emottagandet af pen-
ningarne och uti ett snart sagdt öfvergifvet tillstånd,
ur boden, hvars ögare rvästan ångrade, att hafva
gjort en så stor vinst på dena arma karlen Men —
en affär är dock alltid en affär.
Då den förträflliga violinen nu var handelsman-
r.ens egendom, skickade han efter n hyrvagn och
for till det hus adress-kortet nn! visade. Domestiker-
na underrättade honom, att Herrn var hemma och
att han snart skulle få sösa honom. Också fann
han sig efter ett ögonblick midt framför en person,
som likväl var högst oik den han sett på förmid-
dagen. Det oaktadt lemnede han åt honom violi-
nen, qvitto för betalnirgen cch adress-kortet, samt
frågade om han sjelf kuvde få tala vid rätta aan-
pen. Den andra tycktes blifva helt bestört, och
strump-meaniskan blef snart öfvertygad, att ett
misstag här ägt rum. Kortet var val riktigt, men
hela saken hade ieke dermed någon gemenskap.
Boadbanv Handen for kem, i ett högst bediöfvadt
lyrcne; likväl icke utan allt hopp, att den som för-
stäckt de 30 purden, skulle snart infinna sg för
att moitaga den af honom så mycket berömda vio-
linen. I alla rall, var instrumen!et myckt värdt
och han borde åtminstone göra någon vinst derpå.
Snart haåfdes likväl hos honom all väntan och allt
hopp, då en köpare anlände, hvilken sjelf var in-
strument-makare, och ef:er en kort undersökning
förklarade violen vara en vanlig Tysk — vard om-
kring 18 RB:dr Riksgälds! Det berst!as, att det mia-
sta ljud af en viol sedermera alltid försätter den
stacka:s Sttumphandlanden i konvulsioner! —
vr FU PR PRE NEN RA
sne AR