jag nog, att den är värd mer än man bjudit Er, och ogerna säljer jag den ; men mitt behof är stort, och köpare äro icke lätta att träffa. Sanningen att säga, är jag på vägen att bysättas, och skulle just nu gå till en vän med violinen, att förmå honom att borga mig så mycket på den, att jag kunde betala skulden. Att så var, tycktes ock synbarligen vara händelsen, då bodhandlanden såg ut åt trappan. ?Jag skall följa med Er, sade denne, till honom, som vill köpa violinen och taga ut de 30 Punden. Omöjligt, svarade musikanten. Han kan vara ute eiler hindrad att genast betala; och jag vågar ej löpa risken med mitt sallskap. Jag vet med visshet deremot, att min vän väntar på mig, Den snåle strumphandlanden blef nu rädd, att violen skulle gå honom ur händerna och, med den, de 30 punden. Han beslöt alltså, att afsluta affären och tilägga de 20. Vänta ett ögonblick , sade han , och ni skall få 50 L. af mig. Musikanten tackade, och liksom ångerfull att låta violinen springa för det köpet , betraktade han den med önvhet och sade: blott behofvet kan tvinga mig alt skiljas från dig, du mitt hfs älskade följeslagare — den bät:re delen af min hela tillvarelse; men vi måste det; och sedan du länge varit din herres glödje, skall du nu blifva hans räddmel .... Tårarne stodo honom i ögon n, och med en darrande hand lemnade hin bodbandlanden det kära instrumentet , och skyndade, efter emottagandet af penningarne och uti ett snart sagdt öfvergifvet tillstånd, ur boden, hvars ögare rvästan ångrade, att hafva gjort en så stor vinst på dena arma karlen Men — en affär är dock alltid en affär. Då den förträflliga violinen nu var handelsmanr.ens egendom, skickade han efter n hyrvagn och for till det hus adress-kortet nn! visade. Domestikerna underrättade honom, att Herrn var hemma och att han snart skulle få sösa honom. Också fann han sig efter ett ögonblick midt framför en person, som likväl var högst oik den han sett på förmiddagen. Det oaktadt lemnede han åt honom violinen, qvitto för betalnirgen cch adress-kortet, samt frågade om han sjelf kuvde få tala vid rätta aanpen. Den andra tycktes blifva helt bestört, och strump-meaniskan blef snart öfvertygad, att ett misstag här ägt rum. Kortet var val riktigt, men hela saken hade ieke dermed någon gemenskap. Boadbanv Handen for kem, i ett högst bediöfvadt lyrcne; likväl icke utan allt hopp, att den som förstäckt de 30 purden, skulle snart infinna sg för att moitaga den af honom så mycket berömda violinen. I alla rall, var instrumen!et myckt värdt och han borde åtminstone göra någon vinst derpå. Snart haåfdes likväl hos honom all väntan och allt hopp, då en köpare anlände, hvilken sjelf var instrument-makare, och ef:er en kort undersökning förklarade violen vara en vanlig Tysk — vard omkring 18 RB:dr Riksgälds! Det berst!as, att det miasta ljud af en viol sedermera alltid försätter den stacka:s Sttumphandlanden i konvulsioner! — vr FU PR PRE NEN RA sne AR