KALEIDOSKOP
STRUMPHANDLAREN oca VIOLISTEN, ELLER
HURU MAN KAN KÖPA FÖR GODT PRIS.
Följande lustiga händelse tilldrog sig nyligen i
London. En till u!seendet fattig Herie inkom i
boden bo: en betydlig Strumphand are vid Oxfords-
gatar, mid en violin i handen, innesluten i ett grönt
fodera!. Jag har behof, sade han till den artiga
bodhandlanden, Yaf ett par silkesstrumpor. Har
äro elt par dussin, svarade denne, af en sort som
ingen annar i London kan uppvisa. De kosta ctt
lappri, och äro starka som Jern. Sedan ni slitit ut
dem kunna de afskäras till de dråpligaste sockor,
ehuru man då just icke länge kan råkna på dem:
Dråpliga egenskaper, svarade den erme Violisten;
hvad kosta d:2? En bagatell) sade säljaren,
blott 12 sk. Sterlivg paret.? Nå vål, tag då ut
ett par för mig, sade Herra med gröna fodralet;
jg skal! betala det. I samma ögonblick for han
med högra handea djupt ner i byxflickan, alldeles
som om han velat samla ihop något penningar
i botten på den; men det lyckades honom icke.
F—n tesera! ropade han. Avtingen har Ng
tappat min börs eller glömt den hemma hos mig,
och jag vet ej huru j.g skall bära mig åt utan
strumporna, ty som jag skall saela på en stor Kon-
sert i afton, måste någon bisa dem med mig. Må
gjordt, sade handlanden, detta skall icse göra
oss förlägne, jag skall sända dem hem till E-:?
Olyckl:gtvis sade temligea lågt mannen af de
ljufva tonerna, i det han gjorde sitt ansigte så långt
som möjligt, gir jag ej nu hem: men jig vill, om
ni tillåter det, lemna min violin såsom sikerhet för
penningarsa, endast med legäran, att den if Er
noga vårdas, och att ni vill hänga den — ty insin-
mentet är af högt värde — på den der spiken, som jag
ser vara ledig vid kakelugnen i Er bodkammare.
Af allt mitt hjerta, svarade strumphandlanden,
och förde genast musikanten in i rummet, der in-
strumentet vederbörligen upphängdes, hvarefter äga-
ren, med strumporna i handen, begaf sig sin vag.
Tvenve dagar derefter inkom en annan person
till köpmannen och köpte några småsaker, fan an-
greps hastigt af en spasmodisk magsjukdom, och
bad att få sitta sig i en ländstol inuti bodkamma-
rep. Strumphandlarens mensklighet och artighet
var lika stor som hans närighet, Han betj-nade
sin kund med all möjlig omsorg; och med ullhjelp
af litet bränvin, frotteripg och luktvatten, kom sig
srart den sjuke. Denne började genast, då han
kände sig bättre, att betrakta rummet, beund a ml-
ningarre, berömma värden för sin goda smak — då
belt hastigt hans ögon fästas — på violinen.
Hvad, mn vän! utropade han, ni är muösi-
kus??
Nej, min herre! svarade handlanden; violinen
tillhör en stackars karl, som häromdagen köpte ett
par silkesstrumpor af mig, men som förmodligen ic-
ke ännu kunnat få upp nog penningar för att der-
med lösa den.
Tillåter ni, att jag får s2 på den; jag förstår
mig på dylika saker, sade vår Gentleman, och se-
dan han fått violinen, uttog han den ur fodra!et
och sade mellan tänderna: det var en beundrans-
värdt vacker viol! Det var naturligt, att den strax
sattes mot axeln, cch att stråken, med litt hand,
framkallade ur strängarne någ a få toner, som vo-
ro så ömma och välljudande, att all vinnings-
lystnad för ett ögonblick öfvergaf den goda strump-
handdanden, Denna violin, sade nu der främ-
mande helt högt, är en Cremoanesare af första
slaget. Min Here, fortfor hav, jag har känt
Er i flere år och alltid handlat med Er; ni är en
hederhg man, det vet jag, och jag vill ej under-
rätta Er om, haru mycket detta instrument i min
tanka är värd! ; men här bar ni tieltio pund i no-
ter, för hvilka ni kan gifva mig ett q-itto; och
om ni kan köpa den för 50, då den arme viol-spe-
karen kommer hit till Er, skall hela den on lan
nade summan vara Ev vinst. Han öfverlem-ade
härvid betalningen samt sitt adress-kort; och scdan
han fålt recepisset, aflägsnade han sig.
En koapp timma cfteråt , kom musitanten helt
brådskande och sämre klädd än första gången; han
sprang in i boden, lade sin tolfskilling pi disken
och begide att återfå sin violin.
Ack! sade strumpherrn , jag är 1ätt glad alt
Aterse Er, och ber att få tala vid Er enskilt en
enda minut; hvarpå begge pså I kammaren och
änvaren tnderiättas om det hederliga anheda son.