yilerilgare Deger AOIMilCcHS Ullalaelluc Olycl, pYyll-
ka ställen af skriften anses lemna rum för talet,
för att kunna antingen rent af borttaga dessa stäl-
len, eller göra dem ost:affliga gerom en förändring
eller förmildriog i uttrycken, har icke komitden
en viss skyldighet att meddela ett sådant utli-
tande?
De, i de fyra sista frågorna, af mig förutsatta
skyldigheter äro ej af lagen bestämdt föreskiifna,
men jag tror, att de öfverensstämma med grundla-
gens anda och åsyftning, och att de således åligga
den embetsman och den auktoritet, som, mer än
någon annan, äro särskilt tillsatte att vårda fol-
kets rätt, att skydda, bjelpa och bistå Svenska
medborgare, som avla dem. Jag tior, att deine
embeisman och denna auktoritet, mer än nåzon
annan, äger en högre ansvarighet, än inför lagens
bokstaf, den: inför opinionen, samvetet och moralens
lag. För att tydligare visa mitt begiepp om den-
na moraliska ansvarighe, torde Höglofl. Utskottet
benäget tillåta mig anföra ett tändt historiskt exez-
pel:
En Atbeniensisk talare stod en gång itribuner,
talande till folket, då en sparf flög in i kans öpp-
ra band cch gömde sig der. Nu sammantryckte
talsren sin hand, klämde till döds den lilla flyktin-
ger, och visade leende sin bregd för folket. Men
detta ropade då med rysande och ovilia: Bort
från tribun-n, bort skändlige; du får icke cn gång
vara bödel!
I Athen fanns trolig: n icke på den tiden någon lag,
com förbjöd eller bestraffade att ihjelkrama en fogel,
som sökt en fristad i någons hand. Men Atheniensarne,
som voro ett upplyst och frihetsälskande folk, kän-
de utan tvifvel, att en sådan handling var en kränk-
ning af menskiighetens pligter, ett broll mot sedolä-
rans bud, ett mord på förtroendet, och de belade
den således med ett straff, som icke keller fanns
föreskrifvet i lagen, men som derföre ej är mindre
verksamt : med den allmänna afskyn och föraktet.?
Sjelfva anledningen, hvarför Hr L. anmodat Kon-
stitutions-Utskottet om de här begärda förklarin-
garna, framställer han till slutet sälunda: Men om
Konstitutions-Utskottet ej skulle anse sig befogadt,
att afgifva något svar på de sistnämda fyra frågor-
na, hvilket skulle vara en förklaring af grundlagens
anda, vågar jag likväl hoppas, att erhålla ett på
de åtta föregående, hvilka lagens bokstaf besvarar.
Väl vet jag, att denna lag icke ålägger Höglofl. Ut-
skottet skyldigheten att besvara en enskilts frågor i
detta fall; men bon förbjuder det icke heller. Det
beror sålunda på Utskottets liberala och fosterländ-
ska vilja, på dess upphöjda begrepp om en högre
skyldighet, än den af lagen anbefallda. För att
gifva denna ädla vilja, detta högsinta begrepp nå-
gon ledning, bör jag hafva äran nämna, att de
grundlagsprinciper, jag önskat få bestämda, verkli-
gen varit satta i fråga; att Jag, för ett oriktigt be
grepp derom, antingen hos mig eller hos en del af
Svenska domaremakten, befinner mig i fängelse och
är dömd till döden. Det är nu för alt erhålla
visshet, antingen kaptenen eller hans domare miss-
tagit sig om grundlagens bokstaf och dess tillämp-
ning, som han anhåller om skyndsamt svar å sina
frågor.
Vid detta sistnämda cller anledningen till frågor-
nas framställande, torde likväl böras erinras, att
det ingalunda: kan vara för klander å Könungens
åtgärder, som Kapten Lindeberg af Svea Ho!fRätt
(Högsta Domstolens utslag har man ännu ej sett) är
dömd till döden, huru så kunde synas af den öf-
ver måttan illa uppsatta motiveringen af Utslaget, som
till och med åberopar den föreskrift i grundlagen,
hwvilten bjuder att Konungens gerningar skola vara
mot allt åtal fredade, (oaktadt densamma, endast be--
stämmer Majesätets prerogativ framför samhäl-
lets öfriga medlemmar,) aldrig kan komma i nå-
gon beröring med frågan om lasteligt tal eller
skrifsätt. HofRåttens mening måste ovilkorligen va-
ra att Kaptenen, vid det klander han anställt af Re-
geringsåtgärder, tillika yttrat sig smädligt om Ko-
rungens person, hvilken åsigt man äfven åter finner
i AdsokatFiskalens slutpåstående, som bestämdt ut-
trycker, att det icke är klandret af Regeringsåtgär-
derne, utan skrifsättet, emot hvilket AdvokatFiska-
len riktat sitt påstående. Hade HofRättens upp-
fattning af hvad den egentligen ansåg göra den å-
talade skriften brottslig, varit sådan com Kapterer
här tyckes hafva tagit den, så skulle visserligen Ut-
slaget innefattat den mest bestämda kränkning af
grundlagens tydliga föreskrift till skydd för tryck-
friheten; cch förmodligen är det endast uti ett så-
SA TTO I — .
I I I I VA RR