ora iramltlauga UIll Ssilld VIUVI, OCH DCICUACI Sö SCHEP genom sin egen kraft. Grefve Horn fann intet klander skäligare emot styrelsen, än alt den ej uppställt något system för vårt försvarsveik, — och instämde i öfrigt med Grefve Cronhjelm. Grefve af IWetterstedt yttrade sig å nyo, samt lät dervid förstå, att de ifrågavararde rustningarna på Åland icke heller vore för Styrelsen obekanta, cch att, när de många millionerna murtegel förvandlades till murar, Styrelsen icke lärer underlåta, att dervid fästa tillbörlig uppmärksanihet. Hr Dalman erinrade, att det vore ganska inkonseqvent af Grefvarne Horn och Cronhjelm, att uppå dylika premisser komma till konklusion af nya anslags beviljande. Han bad Grefve Horn påminna sig, att det oumgängliga behofvet för beväringens beklädnad kunde fyllas af de 7 0,000 Rdr, hvarmed materielens stat, enligt Utskottets betänkande, borde tillökas, och hvad argick den af Grefve C onhjelm omtalade prevention hos Styrelsen, att använda dessa till nyssnärede ändamål, så kunde denna provention garska lätt kufvas, om Rikets Stärder ovilkorligen föreskrifva, att 54,000 Rdr af de beviljade 70,00c0 borde uteslutanvde användas till beväringens beklädnad. Efter någon ytterligare diskussion bifölls slutligen anslag af 54,000 Rdr till beväringens beklädnad, i likhet med det beslut PresteStåndet fattat. Äfven bifölls H. E. Grefve Brahes proposition, alt de öfriga Stånden skulle inbjudas i detta beslut deltaga. Mot inbjudning opponerade sig jemväl Hr Dalman. Det af Regeringen begärda, men af Utskottet afstyrkta och af de örige Riksstånden afslagne, anslag (85,000 Rdr) till armeens vapenöfningar bifölls. Hr Dalman reserverade sig häremot, och ansåg detta anslag af alla vara det minst behöfligs. Sedermera bifölls utan diskussion det begärda årliga anslaget för exercis-kompanierne (3g,0c0 Rdr), hvilket blifvit af de tre andra Stånden vägradt. Hr Lefren, H. E. Grefve Brahe, Friherre Boije, L., Grefve Löwenhjelm, G. m. fl. yrkade, att de ofrälse stånden målle inbjudas att ånyo pröfva denna sak, samt öfvergå till Ridderskapet och Adelns beslut. På Hr Dalmans begäran lades icbjudningsfiågan å bordet. . Siutligen biföllos 17,000 Rdr ytterligare anslag till exercis-sqvadroner; 30,000 Rdr för beväringsmanskapets vaperöfningar m. m, Då sålunda föredragningen af denna hufvudtitel var slutad, uppträdde H. E. Grefve Brahes med följande skriftliga anförande: Jag har så mycket mindre velat upptaga tiden med att under öfverläggningarne, rörande tredje Hufvudtiteln, vid hvarje punkt åter upprepa de skäl, som föranledt framställningen om anslag för de uppgifne ändamål, som det, i anseerde till de mom öfriga Stånden fattade beslut, ej kunde leda till något fördelaktigt resultat, och jag dessutom förut åtskilliga gånger under detta och föregående riksmöte haft tillfälle att utförligt anföra den. — Då likväl rikets sjelfständighet i hög grad är beroende af det skick, hvarutidess krigsväsende sig hefinner, och vinnandet af såväl större ordning. och skicklighet inom personalen, som möjlighet. till utkomst för densamma, varit det: hufvudändamål, som genom de begärda anslagen borde uppnås; beklagar jag högeligen att representationen visat så liten beredvillighet för uppfyllandet af så vigtiga ändamål. Som Stats-Utskottet icke, -och än mindre Rikets Ständer, trott sig böra anslå de nödige medjen, utan tvertom kommer att till stor del afslå hvad styrelsen föreslagit till erhållande af ett fullständigt försvarsväsende, så var det anledning förmoda, att åtminstone någon grund borde uppgifvas, som, i stället för det föreslagna, säkert kunde leda till ryssnämde mål. Visserligen synes det, som man under denna riksdag såsom allmänn regel antagit, art försvaret hufvudsakligen hvilar på beväringsmanskapet, emedan man ofta, vid fråga om anslag, nödvändiga för armdens tjenstbarhet, såsom skäl för afstyrkandet anfört densamma. Men bar någon deremot, äfven med erkännande af beväringse-systemets vigt, invändt, att sådant nu är omöjligt, emedan detta manskap knappt under en kort öfningstid kan bibringas de första begreppen om deras skyldighet såsom krigare, så har man icke varit sen att framställa armeen såsom hufvudsak. Då åter har man yttrat: Armeen skall leda och undervisa beväringen. Hvilken motsögelse ligger icke i detta handlingssätt? måtte det ej bevisa hvad deltagande armescn, eller hela försvaret, i en framtid har att vän4sa och kan erhålla! — Ej ett ögonblick betviflar