Svenska Minerza innehöll i Fredags afton den underrättelsen, att Konstitutions-Utskottet i Thorsdags genom votering med 12 röster emot 8 beslutat ett förslag om afskaffande såväl af Hofkanslerens indragningsmakt öfver periodiska skrifter, som af Juryn i tryckfrihetsmål. Om det förra ef dessa förslag redan ifrån Riksdageps början varit otåligt afvaktadt, och visserligen icke behöfver någon vidlyftig motivering, efter de enhälliga beslut, som Riksstånden vid sistlidnae Riksmöte fattade, och de många fosterländska röster, hvilka då höjde sig emot godtycket öfver pressen, så skall det deremot blifva så mycket intressantare att erfara, genom hvilka slutlednivgar Utskottet ledt sig till det sednare förslaget. Är det väl ledsnaden hos vissa ledamöter deröfver , att af det högt uttalade allmänna tänkesättets makt nödgas gå in på det ena godtyckets afskaffande, som föranledt majoriteten, att söka få ett annat 1 stället, genom rättegångens öfverflyttande till Domstolarne: nemligen det som kunde vinnas genom Domareplatsernas besättande med sådane män, hvilkas politiska tänkesätt förut äro väl bepröfvade af Styrelsen, eller dymedelst att desse af sina domslut kunde röra någon kännving i afseende på deras vidare befordran? Eller är det verkligen en inre öfvertygelsejderom, att Juryerna hittils varit för mycket generösa på frikännelser, och att den anklagade har för stort öfvertag i det nuvarande valsättet, nvarvid två tredjecelar af Jurymännens antal tillsättas af åklagare och domaremakterne? Må man i detta sednare afseende å ena sidan rådfråga de fem sista årens processer mot Dagligt Allehanda, Aftonbladet, Medborgaren, Nya Argus, Konversationsbladet, IV adstenabladet m. fl., deri tidningsutgifvarne blifvit fällda för aftryckta uppsatser, oskadliga allmänna reflexioner om grannen i öster, ett bevisligt gängse ryktes upptagande med — tillkännagifvet ändamå! att offentligen få det vederlagdt och skingradt m. m., och må de stränga Herrarne i Utskottet å den andra uppgifva de händelser, i hvilka under samma tid obehöriga frikännelser ägt rum. Det skall då snart blifva uppenbart, huruvida den nuvarande juryn medför vådan af någon öfverdrifven efterlåtenhet, som lemnar fog till klagan öfver dess tillvaro. Ei!er tycka de stränga Herrarne i Utskottet kanhända, att sjelfva ansvarsbestämmelserna i tryckfrihetslagen och de ställen i vår allmänna lag, hvartill den hänvisar, icke äro tillräckligt broddade mot dessa tidningsoch andra skrifvare (ty tryckfrihetsrättegången gäller icke blott för periodiska pressen, emot hvars räd en af de värde Ledamöterne någongång framställt en helsosam varning? Låtom oss då slå upp dessa lagar, och i bredd med dem lägga nästan hvilken utländsk lag som helst, sjelfva Code Napoleon, som är så ryktbar för sina stränga straff. Det skall då befinnas, att knappt någon enda af dem kan jemföras med den Svenska, i hvad som angår missbruk af tryckfriheten, då hvarje ärerörig beskyllning här straffas icke blott med ärans förlust utan derjemte landsflykt, spö eller fängelsevid vatten och bröd tillika med afbön; hvarje förgripligt yttrande om en främmande makt,imed den vidsträckta omfattningen af allt hvad som angår dess inre eller yttre förhållanden, med dylikt urbota ansvar; osannfärdiga uppgifter alternativt med böter eller urbota, och om de röra rikets säk erhet utan alternativ med det senare; att icke tala om lasteligt skrifsätt emot onungen, alla uppmaningar till olydnad mot öfverheten eler uppsåtligt gäckeri med Guds ord