domens början är så mycket kändt, att nämde tidningsblad, af de kraftyttringar som förefinnas i dess recension uti N:o 49, af Frih. Kantzous bekanta reservation mot dechargebetänkandet,: hade råkat i en så häftig transpiration, att det helt vått nedkom i Hr Isbergs boklåda, hvarest det olyckligtvis kom att ligga vidöppet på dissen för att afsvalas, och deraf ådrog sig en dödlig förkylning, med paroxysmer, hvilka vero alltför otäcka för att här beskrifvas. Nödiga försigtighetsmått vidtogos genast, men utan framgång. Det svåraste var, att det skall varit högst svårt att få någon som ville bära bort liket, hvilket sedermera lärer hafva blifvit i tysthet begrafvet, emedaa de fem och tjngu abonnenterne i hufvudstaden, oaktadt flitig efterfrågan, förblifvit i saknad afall upplysning, hvarthän qvarlefvorna tagit vägen. Mången känslosam läsare skall säkert med deltagande erfara förlusten af en så ryktbar notabilitet i den litterära verlden. Denna saknad skulle måhända varit änou större, om man icke för ett par dagar sedan hade, till skingrande deraf, erhållit en bokhandelsartizel, som lifligt påminner derom, att, om än kroppen dör, så är andan dock lefvande. Det är en skrift, benämd Kapten Lindebergs rättegång, hvari den aflidnes anda synes så troget afspeglad, att man deraf lätt kunde förledas att tro på själavandringen. Samma energiska fördömelser, samma ädla utfall — emot mannen i fängelset, samma högsinta och fria språk emot — tidningarna och liberalismen, som i lifstiden utmärkte den oförliknelige aflidne! Författaren börjar med att gifva Aftonbladet sin hyra, för det Kaptenens porträtt blifvit kalladt en begärlig. konstartikel, och vi derigenom, i hans tanka, gjort allmänheten den skymfen, att inför Europa (märk väl Läsare) framställas såsom ett uselt och otacksamt pack. Vi lemna denna reflexion i sitt värde, och vilja endast upplysa, att omkring 690 exemplar af porträttet lära blifvitt redan de första dagarne u!sålda, hvilket icke tyckes motsäga vårt omdöme. Då vi hvarken hafva tid, eller det skulle löna mödan, att, hvad sjelfva saken beträffar, ingå i någon recension af denna skrift, som bland allmänheten fått namn af den ohyggliga boken, vilja vi likväl genom utdrag af några strofer lemna ett prof på tonen deri, till bevis huru de skrifva, som anklaga de liberala för öfverdrift och bristande moderatioa i framställningen. Man kan i detta afseende börja redan på första sidan, der Läsaren finner, hurusom redaktioneroe af Aftonbladet och Dagl. Allehanda vid alla tillfällen låtit påskina sina afvoga tänkesätt mot regeringen och den bestående sakernas ordning: lagt för öppen dag, huru liten aktning de hysa för lagarna, samt huru lättsinnigt de kunna uppoffra Rikets fördelar och anseende jemte medborgarens pligter; pag. 4, huru manicke behöfver göra annat än djerft trotsa lagen och utan skäl smäda Regeringen, för alt genast blifva ett ömt föremål för oppositionens deltagande; att det är gifvet, att allmänna tänkesätten småningom skola förgiftas, då framställningar af den mest brottsliga art alla dagar göras, utan att mötas af en allvarsam vederläggning; att Kapten Lindeberg icke kunnat göra det uppseende han åsyftade, utan attide underd. besvären trotsa, ljuga, förolämpa och pocka sig till rätt (pag. 7); att Kaptenens språk är ett löjligt sjelfspillingskurage; att det är rikskunnigt, att Kaptenen i flera år aldrig upphört att smäda alla, som råkat att komma i delo eller beröring med honom m. m. Det enda som kan förtjena uppmärksamhet i skriften, är ett utdrag af en äldre artikel i StockholmsPosten för 1921, som synes afvika från Kaptenen Lindebergs nuvarande åsigter, och hvilket synes påkalla en förklaring å hans sida. För öfrigt böra vi anmärka förf:s uppgift, att vi skulle hafva försvarat och prisat språket i den åtalade skriften, hvilket vi öfverlemna till läsarens bedömande. NER NR BE EN NSD ICT I AKRrSrer Er REP ST 4 Al RT AN HM EC KR för.