domens början är så mycket kändt, att nämde tid-
ningsblad, af de kraftyttringar som förefinnas i
dess recension uti N:o 49, af Frih. Kantzous bekan-
ta reservation mot dechargebetänkandet,: hade rå-
kat i en så häftig transpiration, att det helt vått
nedkom i Hr Isbergs boklåda, hvarest det olyck-
ligtvis kom att ligga vidöppet på dissen för att
afsvalas, och deraf ådrog sig en dödlig förkylning,
med paroxysmer, hvilka vero alltför otäcka för att
här beskrifvas. Nödiga försigtighetsmått vidtogos
genast, men utan framgång. Det svåraste var, att
det skall varit högst svårt att få någon som ville
bära bort liket, hvilket sedermera lärer hafva blif-
vit i tysthet begrafvet, emedaa de fem och tjngu
abonnenterne i hufvudstaden, oaktadt flitig efter-
frågan, förblifvit i saknad afall upplysning, hvart-
hän qvarlefvorna tagit vägen.
Mången känslosam läsare skall säkert med del-
tagande erfara förlusten af en så ryktbar notabili-
tet i den litterära verlden. Denna saknad skulle
måhända varit änou större, om man icke för ett par
dagar sedan hade, till skingrande deraf, erhållit en
bokhandelsartizel, som lifligt påminner derom, att,
om än kroppen dör, så är andan dock lefvande.
Det är en skrift, benämd Kapten Lindebergs rätte-
gång, hvari den aflidnes anda synes så troget af-
speglad, att man deraf lätt kunde förledas att tro
på själavandringen. Samma energiska fördömelser,
samma ädla utfall — emot mannen i fängelset, sam-
ma högsinta och fria språk emot — tidningarna
och liberalismen, som i lifstiden utmärkte den oför-
liknelige aflidne! Författaren börjar med att gif-
va Aftonbladet sin hyra, för det Kaptenens por-
trätt blifvit kalladt en begärlig. konstartikel, och
vi derigenom, i hans tanka, gjort allmänheten den
skymfen, att inför Europa (märk väl Läsare) fram-
ställas såsom ett uselt och otacksamt pack.
Vi lemna denna reflexion i sitt värde, och vilja
endast upplysa, att omkring 690 exemplar af por-
trättet lära blifvitt redan de första dagarne u!sålda,
hvilket icke tyckes motsäga vårt omdöme.
Då vi hvarken hafva tid, eller det skulle löna
mödan, att, hvad sjelfva saken beträffar, ingå i nå-
gon recension af denna skrift, som bland allmän-
heten fått namn af den ohyggliga boken, vilja vi
likväl genom utdrag af några strofer lemna ett prof
på tonen deri, till bevis huru de skrifva, som an-
klaga de liberala för öfverdrift och bristande mo-
deratioa i framställningen. Man kan i detta afse-
ende börja redan på första sidan, der Läsaren fin-
ner, hurusom redaktioneroe af Aftonbladet och
Dagl. Allehanda vid alla tillfällen låtit påskina si-
na afvoga tänkesätt mot regeringen och den bestå-
ende sakernas ordning: lagt för öppen dag, huru
liten aktning de hysa för lagarna, samt huru lätt-
sinnigt de kunna uppoffra Rikets fördelar och an-
seende jemte medborgarens pligter; pag. 4, huru
manicke behöfver göra annat än djerft trotsa lagen
och utan skäl smäda Regeringen, för alt genast
blifva ett ömt föremål för oppositionens deltagan-
de; att det är gifvet, att allmänna tänkesätten små-
ningom skola förgiftas, då framställningar af den
mest brottsliga art alla dagar göras, utan att mö-
tas af en allvarsam vederläggning; att Kapten
Lindeberg icke kunnat göra det uppseende han å-
syftade, utan attide underd. besvären trotsa, lju-
ga, förolämpa och pocka sig till rätt (pag. 7); att
Kaptenens språk är ett löjligt sjelfspillingskurage;
att det är rikskunnigt, att Kaptenen i flera år al-
drig upphört att smäda alla, som råkat att komma
i delo eller beröring med honom m. m. Det enda
som kan förtjena uppmärksamhet i skriften, är ett
utdrag af en äldre artikel i StockholmsPosten för
1921, som synes afvika från Kaptenen Lindebergs
nuvarande åsigter, och hvilket synes påkalla en
förklaring å hans sida. För öfrigt böra vi anmär-
ka förf:s uppgift, att vi skulle hafva försvarat och
prisat språket i den åtalade skriften, hvilket vi öf-
verlemna till läsarens bedömande.
NER NR BE EN NSD ICT I AKRrSrer Er REP ST
4 Al RT AN HM EC KR för.
