sakkännedom och duglighet hos de styrande, jemte redbar vilja att förbättra -:samhällsbristerna; den fordrar fullkomlig frihet från partisinne, ensidiga intressen och nepotism; den fordrar ohycklad hyllning åt sann medborgerlighet, yttranderätt och lagbunden frihet, uti alla lofliga riktningar; den fordrar upplysningens och -kunskapers befrämjande bland höga och låga; den fordrar ordning och stadga, med full frihet till förkofran uti näringslifvet; den fordrar planenlighet, konseqvens och verkställighetskraft i administrationen; med ett ord, den fordrar erkännandet af reformerande grundsatser i allmänhet, samt vidtagandet af sådane reformer, som kunna förvissa, om sann upplysning och uthållande energi, såväl hos styrelsen, som hos dem, till hvilka nationen måste lemna sitt förtroende att vid Riksdagarne föra sn talan. Innah Styrelsen öppet erkänt dessa oeftergifliga vilkor för förtroende, innan den verkliggjort detta erkännande genom derifrån utgående handlingar och fakta, har jag ansett det vara i högsta måtto orätt af nuvarande representanter att, genom heviljande af ökade anslag, sätta statsförvaltningen i titlfälle att ytterligare framskrida på den principlösa bana för utgifter och det planlösa fält för vexlande, hvarannan stundom nveutraliserande styrelseåtgärder, som tyvärr ofta utgjort sorgliga föremål för fosterlandsvännens betraktelser. Det är afsådane anledningar, som jag ansett mig böra vägra min röst till flera anslag på ordinarie stat, och som jag nu reserverar mig mot de af StatsUtskottet tilistyrkta extra anslag. Till min vägran i detta hänseende, har jag ägt så mycket större skäl, som, på sått syvligt är af det förslag, hvilket nu af Utskottet blifvit afböjdt, man med dessa anslag velat sammanknippa statsskulds-systemets införande, utan at erbjuda annan garanti emot detta vådliga systems alltför vanliga och lätta missbruk, än de overksamma och svaga motståndselementer, hvilka förut kunna finnas uti vårt nu ägande af ålderdomsslapphet och nedtyngande forr lidande, representationssätt, hvarunder den andra statsmakten genom privilegiiintressets inverkan förmår i många delar åstadkomma hvad helst den önskar; ett förhållande och en sammanbindning, som å denna statsmakts sida synes utmärka ett vådligt sträfvande efter en så beskaffad maktutvidgning i beskattningsväg, som ingalunda låter förena sig med nationens konstitutionella intressen och med den oförvillade, ädla och rena uppfattning af dessa intressen, hvilken utgör första oeftergifliga grundvalen för inbördes tillit, förtroende och endrägt emellan Regering och folk, samt för samhällets deraf beroende välgång och lugr. Stockholm den 5 Aug. 1934. J. Wern.