sakkännedom och duglighet hos de styrande, jemte
redbar vilja att förbättra -:samhällsbristerna; den
fordrar fullkomlig frihet från partisinne, ensidiga
intressen och nepotism; den fordrar ohycklad hyll-
ning åt sann medborgerlighet, yttranderätt och lag-
bunden frihet, uti alla lofliga riktningar; den for-
drar upplysningens och -kunskapers befrämjande
bland höga och låga; den fordrar ordning och
stadga, med full frihet till förkofran uti närings-
lifvet; den fordrar planenlighet, konseqvens och
verkställighetskraft i administrationen; med ett ord,
den fordrar erkännandet af reformerande grundsat-
ser i allmänhet, samt vidtagandet af sådane refor-
mer, som kunna förvissa, om sann upplysning och
uthållande energi, såväl hos styrelsen, som hos dem,
till hvilka nationen måste lemna sitt förtroende att
vid Riksdagarne föra sn talan. Innah Styrelsen
öppet erkänt dessa oeftergifliga vilkor för förtro-
ende, innan den verkliggjort detta erkännande ge-
nom derifrån utgående handlingar och fakta, har
jag ansett det vara i högsta måtto orätt af nuva-
rande representanter att, genom heviljande af ökade
anslag, sätta statsförvaltningen i titlfälle att ytterli-
gare framskrida på den principlösa bana för utgif-
ter och det planlösa fält för vexlande, hvarannan
stundom nveutraliserande styrelseåtgärder, som tyvärr
ofta utgjort sorgliga föremål för fosterlandsvännens
betraktelser.
Det är afsådane anledningar, som jag ansett mig
böra vägra min röst till flera anslag på ordinarie
stat, och som jag nu reserverar mig mot de af
StatsUtskottet tilistyrkta extra anslag. Till min
vägran i detta hänseende, har jag ägt så mycket
större skäl, som, på sått syvligt är af det förslag,
hvilket nu af Utskottet blifvit afböjdt, man med
dessa anslag velat sammanknippa statsskulds-syste-
mets införande, utan at erbjuda annan garanti e-
mot detta vådliga systems alltför vanliga och lätta
missbruk, än de overksamma och svaga motstånds-
elementer, hvilka förut kunna finnas uti vårt nu
ägande af ålderdomsslapphet och nedtyngande for-
r lidande, representationssätt, hvarunder den an-
dra statsmakten genom privilegii- intressets inverkan
förmår i många delar åstadkomma hvad helst den
önskar; ett förhållande och en sammanbindning, som
å denna statsmakts sida synes utmärka ett vådligt
sträfvande efter en så beskaffad maktutvidgning i
beskattningsväg, som ingalunda låter förena sig med
nationens konstitutionella intressen och med den o-
förvillade, ädla och rena uppfattning af dessa in-
tressen, hvilken utgör första oeftergifliga grundva-
len för inbördes tillit, förtroende och endrägt emel-
lan Regering och folk, samt för samhällets der-
af beroende välgång och lugr. Stockholm den 5
Aug. 1934.
J. Wern.