Kapital Ull CI IUPEPUGLRST ELLE fviy MID LA HRT
derhållande af en särskildt krigarekast, såsom en
stat i staten ined från den allmänna medborgerlig-
heten ofta skilda intressen, kunna utur sådan syn-
punkt skäligen förmodas böra undergå en högst be-
tydlig nedsättning, utan all skada för ett verkligt
nationalförsvar. .
Utgår man härifrån, så lärer det finnas oriktigt,
att nu, under det djupaste fredslugn, ytterligare stad-
gadt genom den Europeiska politikens sednaste ut-
veckling, bevilja ansiag för utvidgningen af ett krigs-
system, hva:s fall man måste förutse; helst om des-
sa anslag, sisom de nu ifrågavarande, tillika med-
föra den visendtliga olägenbeten att inleda fädernes-
landet uti samma olyckliga statsskuldssystem, som
nu utgör de stora Europeiska makternas drygaste
börda samt den olyckliga orsaken till deras beroen-
de af helt audra omständigheter och förhållanden,
än nationeraes sannskyldiga väl för framtiden.
är till sin natur lika litet ändamål i sig
om skulden. Det är icke annat, än ett mni-
pg nödvändigt ondt, och dess art är sålunda
iv. Det kan icke äga något annat egen-
teligt syfte än sjelfförsvar och fred. Öfverskrides
denna gräns, så är kriget ett brott, — Detta begrepp
skall af en fortskridande upplysning allt mer och
mer utvecklas; och hvarom skola väl folken kriga,
sedan de en gång hunnit till det mått af bildning,
som icke mera erkänner eröfringar såsom national-
vinst, utaa inser, att ett mindre folk, ett mindre
land kan vara lika lyckligt som ett större, ja sna-
rare lyckligare, i den mån intressena inom en träng-
re krets kunna lättare förenas. Den tidpunkt kan
icke vara fjerran, då staterna skola inse, att före-
målen för deras tvister måste reducera sig till gan-
ska få hufvudpunkter, att de icke mera böra kriga
om deras Konungars nycker eiler om tomma satser,
former och rangordning m. m. som förflutna tider
hafva att framvisa; och utur denna synpunkt vill
det synas sannolikt, att krigen hädanefter sällan sko-
la blifva annat än nationalkrig, och försvarskrig säll-
synta i samma mån som upplysningen hinner un-
dergräfva och utrota den barbarism, hvarifrån an-
fallen kunna utgå. Äfven småstriderna om han-
delsintressen måste aftaga, i samma förhållande, som
nationerna nödgas erkänna den ömsesidiga nyttan
af ett successivt framskridande friare system till pro-
dukters utvexling till ömsesidig fördel.
De sednare tilidragelserna uti Europeiska politi-
ken synas bevittna uppkomsten, om också icke ännu
det öppna erkännandet, af en sådan riktning. Hvad
de åtminstone med säkerhet bevittna, är ett för
längre tid befästadt fredstillstånd, genom öfvervig-
ten af de staters politik, hvilka erkänt hvarje na-
tions naturliga rättighet, att, oförhindradt af andre,
besluta om sina egna inre angelägenheter och insti-
tutioner.
Af sådane skäl har jag ansett, att ökade anslag
till krigsväsendet i vårt land i allmänhet icke vore
för tiden behöfliga eller ens lämplige, utan att man
borde afvakta fixationen af en plan för nationalför-
svaret i det heia, lämpad efter landets läge och e-
konomiska tillgångar, samt naturliga ställning inom
politikens högre och allmännare synkrets, samt häm-
tad från grunder af djupare och mera genomgripan-
de art än dagens skiftande små intressen, innan man
utkastade dryga stats-utskylder, för hvilka ända-
målet ofta vore lika ensidigt, som obegränsadt och
omöjligt att på sådant sätt uppnå. Jag har ansett,
att banan måste utstakas och dess mål förut bestäm-
mas, inran man planlöst derå fortgår i beviljandet af
den ena dryga summan efter den andra. Jag har ansett
att det tillhör regeringen uppgöra och framställa
ett sådant mål för nationen, innan den af nationen
med skäl kan fordtia beredvillighet till förnyade
uppoffringar, för hvilka den icke ser någon gräns.
Jag har föreställt mig, att den enda sanna vägen
till stadgande af förtroende emellan regering och
folk vore en sådan öppenhet och ett sådant plan-
mässigt förfarande af regeringen, hvarigenom natio-
pen lemnas möjlighet att bedöma och uttala, huru-
vida den finner regeringens planer öfverensstäm-
mande med nationaliteten, d. v. s. med folkets lyn-
ne, önskningar, resurser och förmåga att bära
statsutgifterna om. m. Jag bar ansett att, så
länge regeringen icke med en sådan plan i
sin helhet framträder; icke med en sådan Ööp-
penhet förfar, är det ett åliggande för na-
tionens representanter att säga nej till de ökade
anslager, för att dermed tillika göra regeringen be-
gripligt , alt nationen verkligen numera fordrar an-
dra vilkor för ett fortfarande förtroende till sin