Kapital Ull CI IUPEPUGLRST ELLE fviy MID LA HRT derhållande af en särskildt krigarekast, såsom en stat i staten ined från den allmänna medborgerligheten ofta skilda intressen, kunna utur sådan synpunkt skäligen förmodas böra undergå en högst betydlig nedsättning, utan all skada för ett verkligt nationalförsvar. . Utgår man härifrån, så lärer det finnas oriktigt, att nu, under det djupaste fredslugn, ytterligare stadgadt genom den Europeiska politikens sednaste utveckling, bevilja ansiag för utvidgningen af ett krigssystem, hva:s fall man måste förutse; helst om dessa anslag, sisom de nu ifrågavarande, tillika medföra den visendtliga olägenbeten att inleda fäderneslandet uti samma olyckliga statsskuldssystem, som nu utgör de stora Europeiska makternas drygaste börda samt den olyckliga orsaken till deras beroende af helt audra omständigheter och förhållanden, än nationeraes sannskyldiga väl för framtiden. är till sin natur lika litet ändamål i sig om skulden. Det är icke annat, än ett mnipg nödvändigt ondt, och dess art är sålunda iv. Det kan icke äga något annat egenteligt syfte än sjelfförsvar och fred. Öfverskrides denna gräns, så är kriget ett brott, — Detta begrepp skall af en fortskridande upplysning allt mer och mer utvecklas; och hvarom skola väl folken kriga, sedan de en gång hunnit till det mått af bildning, som icke mera erkänner eröfringar såsom nationalvinst, utaa inser, att ett mindre folk, ett mindre land kan vara lika lyckligt som ett större, ja snarare lyckligare, i den mån intressena inom en trängre krets kunna lättare förenas. Den tidpunkt kan icke vara fjerran, då staterna skola inse, att föremålen för deras tvister måste reducera sig till ganska få hufvudpunkter, att de icke mera böra kriga om deras Konungars nycker eiler om tomma satser, former och rangordning m. m. som förflutna tider hafva att framvisa; och utur denna synpunkt vill det synas sannolikt, att krigen hädanefter sällan skola blifva annat än nationalkrig, och försvarskrig sällsynta i samma mån som upplysningen hinner undergräfva och utrota den barbarism, hvarifrån anfallen kunna utgå. Äfven småstriderna om handelsintressen måste aftaga, i samma förhållande, som nationerna nödgas erkänna den ömsesidiga nyttan af ett successivt framskridande friare system till produkters utvexling till ömsesidig fördel. De sednare tilidragelserna uti Europeiska politiken synas bevittna uppkomsten, om också icke ännu det öppna erkännandet, af en sådan riktning. Hvad de åtminstone med säkerhet bevittna, är ett för längre tid befästadt fredstillstånd, genom öfvervigten af de staters politik, hvilka erkänt hvarje nations naturliga rättighet, att, oförhindradt af andre, besluta om sina egna inre angelägenheter och institutioner. Af sådane skäl har jag ansett, att ökade anslag till krigsväsendet i vårt land i allmänhet icke vore för tiden behöfliga eller ens lämplige, utan att man borde afvakta fixationen af en plan för nationalförsvaret i det heia, lämpad efter landets läge och ekonomiska tillgångar, samt naturliga ställning inom politikens högre och allmännare synkrets, samt hämtad från grunder af djupare och mera genomgripande art än dagens skiftande små intressen, innan man utkastade dryga stats-utskylder, för hvilka ändamålet ofta vore lika ensidigt, som obegränsadt och omöjligt att på sådant sätt uppnå. Jag har ansett, att banan måste utstakas och dess mål förut bestämmas, inran man planlöst derå fortgår i beviljandet af den ena dryga summan efter den andra. Jag har ansett att det tillhör regeringen uppgöra och framställa ett sådant mål för nationen, innan den af nationen med skäl kan fordtia beredvillighet till förnyade uppoffringar, för hvilka den icke ser någon gräns. Jag har föreställt mig, att den enda sanna vägen till stadgande af förtroende emellan regering och folk vore en sådan öppenhet och ett sådant planmässigt förfarande af regeringen, hvarigenom natiopen lemnas möjlighet att bedöma och uttala, huruvida den finner regeringens planer öfverensstämmande med nationaliteten, d. v. s. med folkets lynne, önskningar, resurser och förmåga att bära statsutgifterna om. m. Jag bar ansett att, så länge regeringen icke med en sådan plan i sin helhet framträder; icke med en sådan Ööppenhet förfar, är det ett åliggande för nationens representanter att säga nej till de ökade anslager, för att dermed tillika göra regeringen begripligt , alt nationen verkligen numera fordrar andra vilkor för ett fortfarande förtroende till sin