To pr pA OS UFR padUn, Slaet ddl-
tade beskrifningar på de misstag, den funnit eller
trott sig finoa hos styrelse och representation, iic-
ke obetydlig mån Skat missnöjet.
Det vore !ångt ifrån Frih. att påstå, att denna
sinnesstämning änau tagit någon vådlig riktning, el-
ler att den kräfver hastiga och genomgripande re-
former. Han trodde, att blott statsmakterna ådaga-
lägga ett allvarligt uppsåt och göra en böijan att
beträda reformernas goch inskränkningarnes bana,
skall den mildras och med hvarje stez derå allt
mer och mer utplinas. Redan vid innevarande
Riksmöte, hafva dels blifvit föreslagna, dels beslu-
iade flere nyitiga åtgärder. Må realisationen hin-
na att vinna stadga och förtroende, och en väl ord-
nad kreditrörelse gifva ökadt lif åt handelsnäringar!
Må flere nu föreslagna nyttiga förändringar till lag-
skipningens förenkling återgifva aktning för dom-
stolarne och återställa den enskilta krediten! Må
folket blifva förv ssadt, att en ändamålsenlig admi-
nistrations- och repiesentationsförbättring är att för-
vänta, och må det erfara, att statsmakterna vilja hus-
hålla med dess medel för att befrämja dess välstånd!
— då, neml. vid nästa Riksdag, vore Talaren viss
att man utan betänklighet kan bevilja, ej blott hvad
som nu är begärdt, utan måhända deröfver. Emel-
lertid och i närvarande förhållande vore det, efter
hans öfvertygelse, obetänksamt handladt, att bevilja
andra ökade anslag, än de oundgängligaste, hvar-
före han yrkade bifall till den ifråsavarande punkten
af betänkandet.
Bondeståndets Plenum den 6 Augusti.
Lagmans-, Kämners- och Riddaresyncrätternas
projekterade afska(l ande.
Anders Pålsson från Jönköpings län, en bland de
många Ledamöter i Ståndet, hvilka väckt motioner i det-
ta ämne, ville nu söka förekomma den förvillande verkan,
som de vid Utskettets betänkande fogade reservationer
möjligen skulle kunna medföra, och upptog derföre till
vederläggning reservanternas skäl. De hade nemligen först
och främst förmenat, att Lagmansrätternas indragning
skulle alitför mycket öka Hofrätternas och Högsta Dom-
stolens göromål. Talaren hemställde, om ej största delen
af de parter, som fullfölja mål från Härads- till Lagmans-
rätt, antingen göra det af processlystnad, eller för att
vinna tidsutdrägt, hvilket senare ock flere af reservanter-
ne medgifvit. Kostraden att draga målet till Lagm ansrätt
är föga betydlig, ty man behöfver ju blott inom behörig
tid uppsåga vadet, och man har då genom erläggande af
vadeskillingen, 12 sk. hko, kunnat uppehålla den rättvi-
saste sak, ja ett erkändt skuldfordringsmål, ett helt år.
Lagmansrätternas organisation är ej tjenlig att gifva dess
dömar större kredit, än första instansens; de äro blett en
onödig formalitet, för att komma till: Hofrätten. I bän-
delse, någon vinner i Häradsrätt, men tappar i Lagmans-
rätt, är ofta den tappande tvehogse, hvilket utslag han.
skall gifva företrädet, och nödgas då ännu mera att draga
saken under Hofrätt, hvilket måbända ej: skett, derest ic-
ke möellaninstansen funnits. Behöfves det, kan ju.:en och
annan ny ÅAssessor. tillsättas i Hofrätterna. . Lagmanslö-
nerna gifva med tiden medel härtill. ;:Man har sagt, att
Lagmansrätterna voro nödiga för parternas ömsesidiga
persobliga hörande. Är saken med: urskilning handlagd i
Uniuderrätt, blir sådant. högst sällan: af nöden. Muntliga
förbör med ombuden ske i allt fall inför Hofrätt, hvilken
ej heller vägrar en part, att under det målet är anhän-
gigt, låta i hemorten afböra sina vittnen. Talaren be-
stred i allo Lars Hanssons från Bohuslän och öfrigas
reservationer vid betänkandet, hvarå ham: yrkade bifall.
Lars Hansson deremot vidhöll sin reservation, och åbe-
ropade det af Lag-Utskottet i Betänkandet N:o 83 före-
slagna korrektiv mot fördröjande af Häradsrätts beslut
i erkända skuldfordringsmål. Johannes Svensson från
Jönköpings län ansåg, att, om detän ej blefve någon eko-
nomisk besparing för staten att indraga ifrågavarande
Rätter, borde dock ett sådant förbållande ingalunda mot-
verka en så högst behöflig reform. Heurlin erinrade om
procentsjuka parters och klyftiga Advokaters metod attut-
ledsna sin vederpart, just genom denna mellaninstans.
Många hördes yrka bifall. V. Talmannen uppmanade sär-
deles härtill, och påminde om hvad som vid föregående
Riksdagar tilldragit sig i denna fråga. Erik Persson
från Gefleborgs län yrkade deremot Lagmansrätternas bi-
behållande, synnerligen för deras! närbelägenhet till Hä-
radsrätterna, i:jemförelse med Hofrätten, Wiklu nd de-
lade denna mening. Jehan Eriksson från Dalarne åbe-
ropade hvad ban vid sista Riksdag yttrat för Lagmansrät-
ternas bibehållande. Anders Eriksson från Orebro
län biföll betänkandet, med undantag af förslaget vid Rb.
29: 2, att äfven, sedan Lagmansrätterna blifvit afskaffade,
böter skulle åläggas såväl part, som fullmäktig, då saken
tappats i Under- och Hofrätt. Häri instämde Nils Måns-
son, som äfven tillkännagaf sitt missnöje med stadgan-
det, att ingen må vädja mot Underrätts dom, då hufvud-
saken ej går öfver 50 daler, hvilken summa: ofta utgör
Jen fattiges hela förmögenhet, Strindlund hade ingen
förkärlek för Lagmansrätterna, men gillade hvad som
blifvit framstäldt rörande olägenheten af dessa rätters af-
skaffande. Yrkade återremiss. Anders Daniel:sson famn
Je af And. Pålssen anförda skäl, hvilka ock utgjort grun-:
den för Bondeståndets vid. föregående Riksdagar fattade
seslut i frågan, vara tillräckligen talande för bifall. Lars
I arsson fråm Elfsborgs län yrkade återremiss, af den