To pr pA OS UFR padUn, Slaet ddltade beskrifningar på de misstag, den funnit eller trott sig finoa hos styrelse och representation, iicke obetydlig mån Skat missnöjet. Det vore !ångt ifrån Frih. att påstå, att denna sinnesstämning änau tagit någon vådlig riktning, eller att den kräfver hastiga och genomgripande reformer. Han trodde, att blott statsmakterna ådagalägga ett allvarligt uppsåt och göra en böijan att beträda reformernas goch inskränkningarnes bana, skall den mildras och med hvarje stez derå allt mer och mer utplinas. Redan vid innevarande Riksmöte, hafva dels blifvit föreslagna, dels besluiade flere nyitiga åtgärder. Må realisationen hinna att vinna stadga och förtroende, och en väl ordnad kreditrörelse gifva ökadt lif åt handelsnäringar! Må flere nu föreslagna nyttiga förändringar till lagskipningens förenkling återgifva aktning för domstolarne och återställa den enskilta krediten! Må folket blifva förv ssadt, att en ändamålsenlig administrationsoch repiesentationsförbättring är att förvänta, och må det erfara, att statsmakterna vilja hushålla med dess medel för att befrämja dess välstånd! — då, neml. vid nästa Riksdag, vore Talaren viss att man utan betänklighet kan bevilja, ej blott hvad som nu är begärdt, utan måhända deröfver. Emellertid och i närvarande förhållande vore det, efter hans öfvertygelse, obetänksamt handladt, att bevilja andra ökade anslag, än de oundgängligaste, hvarföre han yrkade bifall till den ifråsavarande punkten af betänkandet. Bondeståndets Plenum den 6 Augusti. Lagmans-, Kämnersoch Riddaresyncrätternas projekterade afska(l ande. Anders Pålsson från Jönköpings län, en bland de många Ledamöter i Ståndet, hvilka väckt motioner i detta ämne, ville nu söka förekomma den förvillande verkan, som de vid Utskettets betänkande fogade reservationer möjligen skulle kunna medföra, och upptog derföre till vederläggning reservanternas skäl. De hade nemligen först och främst förmenat, att Lagmansrätternas indragning skulle alitför mycket öka Hofrätternas och Högsta Domstolens göromål. Talaren hemställde, om ej största delen af de parter, som fullfölja mål från Häradstill Lagmansrätt, antingen göra det af processlystnad, eller för att vinna tidsutdrägt, hvilket senare ock flere af reservanterne medgifvit. Kostraden att draga målet till Lagm ansrätt är föga betydlig, ty man behöfver ju blott inom behörig tid uppsåga vadet, och man har då genom erläggande af vadeskillingen, 12 sk. hko, kunnat uppehålla den rättvisaste sak, ja ett erkändt skuldfordringsmål, ett helt år. Lagmansrätternas organisation är ej tjenlig att gifva dess dömar större kredit, än första instansens; de äro blett en onödig formalitet, för att komma till: Hofrätten. I bändelse, någon vinner i Häradsrätt, men tappar i Lagmansrätt, är ofta den tappande tvehogse, hvilket utslag han. skall gifva företrädet, och nödgas då ännu mera att draga saken under Hofrätt, hvilket måbända ej: skett, derest icke möellaninstansen funnits. Behöfves det, kan ju.:en och annan ny ÅAssessor. tillsättas i Hofrätterna. . Lagmanslönerna gifva med tiden medel härtill. ;:Man har sagt, att Lagmansrätterna voro nödiga för parternas ömsesidiga persobliga hörande. Är saken med: urskilning handlagd i Uniuderrätt, blir sådant. högst sällan: af nöden. Muntliga förbör med ombuden ske i allt fall inför Hofrätt, hvilken ej heller vägrar en part, att under det målet är anhängigt, låta i hemorten afböra sina vittnen. Talaren bestred i allo Lars Hanssons från Bohuslän och öfrigas reservationer vid betänkandet, hvarå ham: yrkade bifall. Lars Hansson deremot vidhöll sin reservation, och åberopade det af Lag-Utskottet i Betänkandet N:o 83 föreslagna korrektiv mot fördröjande af Häradsrätts beslut i erkända skuldfordringsmål. Johannes Svensson från Jönköpings län ansåg, att, om detän ej blefve någon ekonomisk besparing för staten att indraga ifrågavarande Rätter, borde dock ett sådant förbållande ingalunda motverka en så högst behöflig reform. Heurlin erinrade om procentsjuka parters och klyftiga Advokaters metod attutledsna sin vederpart, just genom denna mellaninstans. Många hördes yrka bifall. V. Talmannen uppmanade särdeles härtill, och påminde om hvad som vid föregående Riksdagar tilldragit sig i denna fråga. Erik Persson från Gefleborgs län yrkade deremot Lagmansrätternas bibehållande, synnerligen för deras! närbelägenhet till Häradsrätterna, i:jemförelse med Hofrätten, Wiklu nd delade denna mening. Jehan Eriksson från Dalarne åberopade hvad ban vid sista Riksdag yttrat för Lagmansrätternas bibehållande. Anders Eriksson från Orebro län biföll betänkandet, med undantag af förslaget vid Rb. 29: 2, att äfven, sedan Lagmansrätterna blifvit afskaffade, böter skulle åläggas såväl part, som fullmäktig, då saken tappats i Underoch Hofrätt. Häri instämde Nils Månsson, som äfven tillkännagaf sitt missnöje med stadgandet, att ingen må vädja mot Underrätts dom, då hufvudsaken ej går öfver 50 daler, hvilken summa: ofta utgör Jen fattiges hela förmögenhet, Strindlund hade ingen förkärlek för Lagmansrätterna, men gillade hvad som blifvit framstäldt rörande olägenheten af dessa rätters afskaffande. Yrkade återremiss. Anders Daniel:sson famn Je af And. Pålssen anförda skäl, hvilka ock utgjort grun-: den för Bondeståndets vid. föregående Riksdagar fattade seslut i frågan, vara tillräckligen talande för bifall. Lars I arsson fråm Elfsborgs län yrkade återremiss, af den