gel, och aflagsnade sig, hvarvid det hkväl 1 iorbigående lossade några lag, som nedslogo fyrdubbla antalet Danskar, eller 200. Om vi nu antaga, att dessa några lag voro till och med sju, således på halfva antalet af skeppets kanoner 200 skott, så träffade följaktligen hvart enda af dessa skott, medan detta var fallet med icke mer, än hvarje 180:de af de Danska. Nu är likväl, som vi förut sagt, probabiliteten att träffa, emellan linie-skeppet och kamonslupen 50 gångor större för den sednare, än för det förra. Vi vilja förminska den ända ned till 10 gånger. I alla fall skjöto således Danskarne allra minst aderton kundra gångor sämre än Engelsmännen. Och likväl försäkrar författaren att kanonaden gör dem heder!? Vi vilja icke afgöra . huru belåtna våra grannar finna sig med denna kompliment. Säkert är emellertid, att om de 30 kanonsluparna varit Svenska, skulle det Engelska linieskeppet aldrig mer lossat ett skott emot oss. För lika säkert torde det kunna antagas, att hela berättelsen, åtminstone i sin nuvarande form, får hänföras till sagans område. Hvad författaren säger om lättheten för ett linieskepp, att öfversegla ett ångfartyg, är ett foster af en lika briljant imagination. I händelse ett ångfartyg, som sjelft kan bestämma sina rörelser, hade en nog vanvettig befälhafvare, att han lade sig framför limeskeppet, och blottställde sig för dess påstötning, så är det väl troligt, att han deraf led betydlig skada, ehuru linieskeppet icke heller blefve utan en sådan. Men om ångfartyget hade en befälhafvare med endast vanlig skicklighet, så se här hvad som troligen hände, i fall en dylik manöver försöktes. Ångfartyget låge då stilla med sin bredsida vänd emot linieskeppets bog, och afbidade dess ankomst. När det hunnit på ungefär 100 alnars afstånd, lossade det sitt lag af 10 eller 12 kanoner, hvardera försedd med half laddning, men 2 elier 3 kulor, emot skeppet, satte derefter sitt maschineri 1 rörelse, och vore i ett ögonblick undan den annalkande fiendens segellinie. Det blefve då icke ångfartyget, som led mest på det tillämnade företaget, hvilket likväl hörer till den arten, som troligen aldrig vågas. Artikeln innehåller för öfrigt så många paradoxer, så många oriktigheter eller halfva sanningar, att en liten bk fordrades, för att upptaga och vederlägga dem, och, för att göra det med framgång, fordrades i synnerhet, att vara en man af yrket, och att hafva tillgång till nödiga materialier, hvilka jag för närvarande saknar. Blott ett par deraf torde ej böra förbigås. Af sådan art är uppgiften, att Danmark anstränger alla sina krafter, för att få linieskepp. Dessa krafter måste då i sanning icke vara stora, enär Danmark icke på 27 år ännu hunnit få mer, än 2 eller 3, som det för närvarande äger. Allt hvad författaren talar om det linieskeppen uträttat, och om den spik, som deras försäljning skulle inslå i Svenska sjelfständighetens likkista, är rent af taladt i vädret. De bevis på deras nytta han anfört derigenom, att de tjenstgjort som transportfartyg, tala värst emot dem. När ett linieskepp härtill skall begagnas måste det antingen borttaga ena lagets kanoner, eller hala in begge lagens, och ställa dem långskepps, samt förlorar följaktligen sin egenskap af linieskepp. Det kostar likväl, nyttjadt som transportfartyg, ojemförligt mer, än ett annat sådant, hvilket kan slutas deraf, att då t. ex. några af våra linieskepp år 1814 begagnades, för att återföra våra trupper från Tyskland till Sverge, och ett sådant kunde emottaga 11 ä 1200 man, utgjorde dess besättning 400. För huru mycket lindrigare pris hade man ej kunnat, hyra köpmansfartyg! Yt vad Linieskeppen uträttat till betryggande af vår sjelfständighet, torde kunna inhämtas genom följande öfversigt af Svenska sjökrigens historia sedan Carl XII:s död. År 1719 var det Ryska skärgårdsfartyg, som härjade och brände Svenska kusterna, samt deribland äfven uppbrände Norrköping. De Svenska fartygen kunde ej hindra det, och sjelfva den Engelska linieflottan, som låg i Östersjön, förblef dervid en overksam åskådare. Under 1741 års krig uträttade denna flotta intet, mer än att några hundrade man af dess besättning på densamma omkommo af sjukdomar, och Ryssarne intogo Finland. År 1788 stod slaget vid Hogland d. 17 Juli. Båda flottorna tillskrefvo sig segern, båda återvände för att reparera, och ingendera hade något inflytande på krigshändelserna under årets fält1åg. Ar 1789 träffades båda flottorna vid Öland,