haiva vunnit, och än ytterligare tror s:g komma att skörda. På upplyste Domare verka icke heller byarken skryt eller trotsiga ord. Dem tillkommer en lugn pröfning och samvetsgrann tillämpving af Lag; hvarom jag äfven i detta mål är säker. Ifter denra nödig ansedda förklaring i afscende å allt hvad Hr Kapten Lindeberg anfört utöfver ämnet, går jag att till besvärande närmäre upptaga hvad Hc Kapten till sitt försvar åberovat. I sådan afsigt har Hr Kaptenen framkommit med förebärandet, att de såsom brettslige i hans skrift anmärkte ttranden och omdömen ej skulle röra Konungens Höga erson, utan enaast allmänna Regering:åtgärder, öfrer hvilka, såsom i Tryckfrihetslagen icke undantagne, det, lika -å väl, som öfver hvarje annat ämne, som utgör föremal för mensklig kunskap, skulle, enligt samma Gruadjag, stå hvarje författare fritt att kungöra sina tankar ges nom tryck, cch i följd deraf med Hka, om ej mera skäl, uti sktrift, såsom varande ett framställningssätt mindre otfeniligt än det förra. Lika litet, sora jag vill bestrida den hvarje Svensk medborgare uti Tryckfribetslagen tillförsäkrade rättighet, att fritt, således äfven ogillande, genom tryck eller skrift ytira sina tankar äfven om Högsta Styrclsemaktens åtgärder, lika litet kan jag dock, emot nämde Grundlags bestämda janchåll och idten af den konstitutionella samhilisinrättningen i allmärhet, — som i sig innebär frihet, men ej sjelfsvåld, — frångå att denna yttranderätt, lika så väl då den rörer Högsta Styrelsersaktens åtgärder, som hvarje annat allmänt eller enskilt förhållarde, kan missbrukas och att dessa missbruk kunna blifva straffbara. Man må dock, med apledning häraf, icke tro, at min mening är, det hvarje i tryck eler skrift fram:täldt ogiilande yttrande eller kKlandrande omdöme om Regeringens åtgärder ovilkorligen i sig innebär brott emot Konungens Majestät, derföre, alt det omfattar ämnen, i hvilka ionungens Höga vilja ingått såscm bufvudsaklig beståndsdel. Nej! Då först öfvergår det cffentliga klandret af Regeringens åtgärder till Majestätsbrott, när dcrmed förena siz otillständiga yttranden. och omdömen om Konungens Höga personlighet, och vrångsinta förnedrande uppgifter om låga motiver hos Konungen sjelf vid Styrelseätgärdernas vidtagande. WVidröres icke Konungeus Höga Person eller sådana förhållanden, som omedelbarligen afse Högstdensamme, så iuträtfar icke brott emot Kopungens Majestät; men det tilläfventyrs ohöfviska och förnärmande i de fällda yitranderne måste då anses vara riktadt emot dem, som i Stats-Bådet tillstyrkt de klandrade Regeringsåtgärderne, eller emot den Embetsman, som genom Expeditionernas kontrasignering gifvit Kongl. Maj:ts Beslut grundlagsenlig betydelse och kraft. Sådana förgripliga yttranden, eburu de ej innefatta brott emot Konungens Majestät, äro likväl icke ansvarsf:ie inför Lagen. Tvertom måste med Grundlag och Allmän Lag vara öfverensstämmande, att då, enligt desamma, hvarje Ledamot i den lägsta Rätt blifvit tillförsäkrad skygd för smädelse och förolämpning i och för tjensteutöfningen, samma skygd måste vara utsträckt äfven till Ledamöterne af Konungens Stats-Råd i och för utöfningen af deras vigtiga kall. Straffet för denna sistnämde förbrytelse igenfinnes ock i 18 Kap. 8 5 Missgerningsbalken, jemförd med 60 Kap. samma Balk. y Pp t Hr Kapten Lindeberg har missförstått, eller, troligare, ej velat förstå Advokat-Fiskals-Embetets anmärkningsmemorial, då han påstår, att deri blifvit såsom Majestätsbrott karakteriserade några spridda uttryck, som af honem i förklaringen blifvit utdragne ur. de af mig från den åtalade skritten citerade ställen, såsom t. ex. att den Kgl. Teatern är till vinst för Konungen, ätt den är ett monopolium, och att åtskilliga af Kongl. Maj:t rörande den Kongl. Teatern vidtagne åtgärder skulle vara stridande emot Regerings-Formens 57, 76 och 77 SS. I dessa yttranden, i och för sig, ehuru de äro sanningslöse och synbarligen framställde i afsigt att förvilla den oerfarne och lättrogne, ligger. visserligen icke något så beskaffadt brott, och detta är ej heller af mig påstådt. Nej! först då dessa uttryck sammanbindas med det föregående och det efterföljande i den åtalade skriften, och detta allt betraktas i hela sitt sammanhang, upptäckes af en hvar genast och utan möda hvad som i densamma utgör brottet emot Konungens Majestät. En framställning derom, ehuru visserligen för Kongl. Hof-Bätten öfverflödig, torde dock, om ej för annat, åtminstone för Hr Kapten Lindebergs skull, vara af nöden. Efter det nemligen Hr Kapten Lindeberg uti nu åtalade skrift fästat Rikets Ständers JustitieOmbudsmans uppmärksambet derpå, att Kongl. Maj:t, genom Nådig Resolution den 13 Oktober 1832, afslagit Hr Kaptenens underdåniga ansökning om tillåtelse att få här i bufvudstaden inrätta en Teater, bvilket afslag hån förment vara lagstridigt, icke i och för sig, emedan Hr Kaptenen erkänt den Kongl. Maj:t i Grundlagen tillagde ekonomiska lagstiftningsrätten, utan (enligt en bögst egen, Hr Kaptenen troligen ensam tillbörig deduktionsförmåga) derföre, att i St.ckholm då förut fanns en teater, som, efter hvad Hr Kaptenen förmenade, skulle vara Konungen sjelf tillhörig, och hvilken, genom herörde, Hr Kaptenen förvägrade tillåtelse att anlägga em amnan, förvandlades till ett emot Regerings-Formens 60 stridande monopolium till vinst för Konungen, bar Hr Kaptenen, sedan han i avledning deraf med sällsperd djerfbet förklarat, att Konungen således till förmån för denna sin teater förbjuder andra teateranläggningar, ja till och med förnekar nödställda personer att till räddning undan bungersnöden eller tiggarstafven i nägon sal uppföra små teaterstycken, och att Hr Kaptenen ej kunde förstå, att Konungen, som förnekar andra hvad ban tillåter sig sjelf, handlar konstitutionsenligt, samt derefter, genom de mest förvrängda kombinationer och falska slutföljder, sökt bevisa att den Kongl. Teatern vore till vinst för Konungen, ej dragit i betänkande att öppet tillkännagifva: att, för att betrygga och öka denna vinst Konungen förbjöde den Svenske Medborgaren att ingå någon täflan med Jaana QOQIA Taren TT 4 oo a Bo ee mm — I KPA CC