sa personer ingenting lärt och ingenting glömt, och
ett nytt bevis derpå, att hvad som kan verka på
andras öfvertygelse, med. dem är förgäfves.
Något närmare uppraärksamhet förtjenar en ar-
tikel i Dagbladet för i Onosdags, äfven angående
försvarsverket, hvars riktning redan finnes på för-
hand tillkännagifven genom rubriken Irsändt, hvar-
af betydelsen i nämde blad icke är okänd. Den är
egentligen riktad emot ett par reflekterande artik-
lar i samma ämne, i Aftonbladet förliden vecka,
hvilka läsaren torde erinra sig, och hvaraf den ena,
var föranledd af en brochyr med titel: Några ord om
Stockholms befästande. Hvad som isynnerhet iden
insända artikeln förtjenar anmärkas, är att författa-
ren i början deraf synes hafva föresatt sig att skrif-
va med moderation och hålla sig vid saken; men,
innan artikelns slut, har lugnet så öfvergifvit ho-
nom, att han utbrister i följande uttryck: Den
som i ord och handling oupphörligt, så långt kraf-
terne förmå, visar sig vara en fiende till landet
och dess regering, som, under sken af sparsamhet,
vill lemna våra armåeer utan vapen, våra fästnin-
gar utan bestyckning, våra soldater utan kläder,
och våra kuster utan flotta, — — den har verk-
gen råkat ut för en moralisk gastkramning, och
den har i sanning icke kunnat bibehålla ett Svenskt
hjerta. — len är Ryss, Fransman eller Engels-
man, eller kvad annat som helst, men Svensk är
?och blir han icke,
Det må förlåtas oss, om vi anse af någon vigt,
att, på en tid, då det hörer till jargongen inom vis-
sa mäktiga kotterier att söka nedsätta den liberala
pressen genom beskyllningen för bitterhet, persona-
Jiteter och bristande moderation i skrifsättet, fästa
Läsarens uppmärksamhet på hvilket språk, som å
andra sidan föres vid hvarje tillfälle, då publicite-
ten vidrör någon öm punkt för Styrelsen. Hvar och
en kan öfvertyga sig genom en återläsning af våra
artiklar, buruvida der rådde brist på hofsamhet.
Nåväl — hurudan blir här jemförelsen?
Att beskylla andra för dåliga afsigter, blir alltid
ett klent vapen. Vi hafve likväl om författaren af
den recenserade skriften yttrat motsatsen. Hvad
rätt har Insändaren att emot alla dem, som icke
finna hans ideer ofelbara, göra tilvitelser för bri-
stande patriotism? Huru skulle det smaka honom
och hans liktänkta, om vi vände om beskyllningen,
och sade: Den som i ord och handling, så långt
krafterna förmå, visar sig vara en fiende till folket
och de skattdragande, som, utan att någonsin lyssna
till de förslag, hvilka göras till besparing af öfver-
flödiga utgifter, eller till sakkunnige personers inty-
gande om landets fattigdom och behof af hushåll-
ning, eupphörligen endast fordrar nya anslag; den
kan icke hafva ett Svenskt sinnelag, han åsyftar att
utarma folket, på det att det må kunna desto bätt-
re beherrskas; — — hvad skulle väl Ins. säga der-
om? — Vi hafva dock aldrig hvarken yttrat eller
tänkt något sådant. Vi tro tvertom, att de perso-
ner, -som föra Insändarens jargong, äro ganska Svenskt
sinnade ; men att de beherrskas af ett visst sinnes-
högmod, som hos dem väcker en förbittring deröf-
ver, att allmänva ärender blifva fritt och of-
fentligt behandlade, utan afseende derpå, om sådant
sker med den största moderation i verlden, och som
af sjelfva vanan, att finna allt gå efter deras vilja
vid riksdagarna, hämta en anledning till harm emot
det :minsta motstånd, som kan tvinga dem att hä-
danefter se sig före, att statens nödvändiga behof må
kunna besörjas, utan en oupphörlig tillökning i skat-
tebördorna.
Och hurudant är väl det vilkor Ins. gör vid en
fordran, attallt, hvad styrelsen ansett nödigt, skall
bifallas? — Yrkar någon att styrelsens förslager sko-
la närmare uppgifvas, innan millioner beviljas till
Dbefästningsförslag, så heter det, att man i alla ci-
viliserade länder icke gerna lemnar publicitet öfver ;
försvarsanstalterna, och att utlänningen i annat fall
hade skäl att skratta åt vår godtrogenhet, som til-
ika tillfredsställde hans nyhetsbegär. Men hvar-
före skulle det vara vådligare, att lemna folkets
ombud del af planens omfång och kostnadsförsla-
gerna till en tillämnad befästning, hvarvid sjelfva
fertifikationsritningarna visserligen icke behöfde bi-
fogas, än att låta främmande makters Genioffice-
rare inspektera tygförråder och fästningar? Hvar
och en torde finna att, om ej denna fråga kan be-
svaras, så blir argumentet ett af desssa toma moln,
som vanligen kallas blå dunster, af hvilka ingen
erfaren förvillas. Alla de upplysningar, som behöf-