Cronbjelms jemförelse emellan staten och den enskilte. Ingenting irrigare än denna jemförelse, påstod han, kan gifvas, Staten är ej underkastad passioner, staten är e2lltid vederhäftig. Stater veta ej af ett för den enskilte fult ord: uppsägning. Irvgenting är obehagligare för statens kreditorer, än om kapitalet betalas. Jemförelsen är således olämplig, och deruti instämma alla financiella autoriteter. Ytterligare påstod talaren, att en stat, som redan är inne på statsskuldsbanan, har ostridigt större kredit, än en stat; som derpå ej inträdt. Denna sanning erkännes i Amsterdam, London, Newyork hka väl som att 2 gånger 2 är 4; här deremot antages motsatsen som ett axiom. Man har talat om medlens användande. Detta bestämmes i konstitutionella stater af ständerna; hvilka hafva samma garantier för rätta användandet af de pengar som lånas, som för användandet af dem hvilka irgå genom skatterna. Det är pengar som pengar. Talaren ogillade deras tanka, som ville, att man skulle dröja med lånets upptagande till behofvets stund. Antingen borde man såsom princip stadga: intet lån, — eller ock upptaga det, då det lätt kan erhållas. — Frih. Boije L., fortfor att orda för statsskuldssystemet, samt påstod ibland annat, att vi genom en statsskuld hade kunnat bibehålla Finland. — Grefve Gyldenstolpe yrkade bifall till betänkandet, och trodde, att statsskuldssystemet då först borde användas, när det blifver omöjligt för den närvarande generationen att draga statens bördor. Riksgälds kontorets ifrågavarande skuld hade uppkommit derigenom, att R. Ständer utan någon fond anvisat utgifter. — Hr Lefren ville hellre räknas bland deras antal, som vilja att statens finanser regleras efter ett ordentligt system, än bland deras, som vilja fortfara med Rackel-Systemet. Det är nödigt, att man äger en inskränkt statsskuld, för att visa den typ, efter hvilken man förstår att styra statens finanser, Rätta tiden är inne att anlita krediten, då man genom ett rackel-system åsamkat sig en skuld som besvärar. Man hushållar och gnider, och: kommer aldrig till något dugligt resultat. Det är bättre att sköta sina affärer som en klok och förståndig man, än som en racklare, hvilken utgifver små summor här och små summor der, och aldrig kommer till stånd. Hr Tham Z7. instämde med Hr Lefren, och trodde ej, att Svenska folket tålde någon ökad bevillning. — Friherre Silfverschjöld taladeäfven för statsskuldssystemet, samt ansåg ej obilligt att något af bördan lades på kommande generation, alldenstund en stor del af skulden blifvit åsamkad genom spanmålskreditivet, hvarigenom folket undgått att förgås. — Friherre Palmstjerna anställde jemförelse emellan det nu föreslagna system och förra tiders, då man för statsskuld pantsatte statens tillhörigheter, utgaf mynttecken, Riksgäldssedlar, Bankosedlar m. m. Han fann besynnerligt, att man vill föredraga detta, med rätta kallade, Rackel-System framför ett ordentligt skuldsystem, hvarigenom förluster, som af fordna operationer blifvit en följd, kunna undvikas. Han frågade, huru stora kreditivet skulle kunna upptagas, om ej ett system ordnas för Riksgäldskontoret, att det kan upptaga lån. Han ansåg statsskulds-systemet nödvändigt att införa, och yrkade återremiss af betänkandet. — Hr Cederschjöld hade föreslagit ökad bevillning, emedan man då vid frågan om ökade anslag måtte ihågkomma allmänhetens känslor och förmåga. Hvad Finlands räddning genom ett statslån beträffar, så trodde han, att detta land ej kunnat räddas under en sådan styrelse, med huru stort statslån som helst. — Grefve Cronhjelm kunde ej afstå ifrån sin Jemförelse emellan staten och den enskilte, samt trodde, att det vore bättre att hafva uppsägbara papper, än sådana som ej vore det. Det är just dessa extra anslag, fortfor talaren, inflytande i stora summor, som lemna styrelsen tiilfälle att misshushålla. Han ansåg Riksgäldskontorets kredit kunna ordnas till nästa Riksdag genom för händer varande medel. Angående Friherre Silfverschjölds erinran om spanmålskreditivet, hvilket af efterkommande generation bör återbetalas, påstod han, att det tillbörer samtiden att föda siva brödlöse. — Grefve Löwenhjelm åberopade andra länders erfarenhet till stöd för sin, angående uppsägning, vttrade sats. I Norge finnas 2:me siatslång lånet till 6 pet, som hade 2:ne utlottningar om året, sted alltid lägre än lånet å 5 ct, som ej. hade några. Han ville ej påstå, att statsskuld är statsrikedom, men att den är medel et ih adAnam oTaulban Am fandevcetamuna oo vv 0