d kall man vaga del algorande Steget, eller skall man be Sagna den möjlighet, som ännu finnes för hander att afdämma den vådliga källådran, innan dem : oo4 hunnit uppsvälla till en oemotståndlig Å a : bj ström. . . AA För 10,9 def måste jag öppet förklara, och är viss att de.vid tolka det verkliga tänkesättet hos större dalen af natiowen, att skuldsättningsbanans ytterligare bet.rädande under närvarande statsskick, och för det hav framställde hufvudändamålet af extra militäransl 2g under det djupaste fredslugn, samt vid ett tillfville, då en myntförbättring sättes i verket som: måste göra statsintraderne drygare men näringarne till en tid lidande, ingalunda kap af mig vid detta tillfälle gillas; hvarföre jag ock emot utgiftsafdelningem: llillstyrkande i detta afse—r ende måste, såsom tfolkrepresentant, enligt pligt och: samvete, opponera mig. Det förefaller äfven här vid den märkbara omständigheten, att man nu vill göra nya lån på samma gång som man beslutit att afbetala BiksgäldsKontorets iräkade skuld. Skuldafbetalning, eller såsom den ock kallas amortissement, är till sin natur en motsats och ett korrektiv emot sjelfva låneidden. Amortissementet är i det hela ex fiktion så länge man gör nya lån. Föreställer man sg nu, att statskrediten skall retableras eller vinna en vy lyftning genom upptagande af nya lån, under det de gamla äro i fallande värde och fördenskull måste afbetalas, så fruktar jag ati en sådan tavk gång icke finner stöd af sunda förnuftet — den ma 1 ötrigt vara utgången från de lärdaste teorier. RiksgäldsKontorets förut ägande skuld är redan ett fält för statens bemödande att ådagalägga noggranhet i förbindelsers uppfyllande, för ait dermed återvinna en förut vanvårdad kredit; men innan detta vigtiga bemödande blifvit, just inom det förbanden varande faltet, kröat med fullständig framgåns, är det ändamålsvidrigt i afseende på kreditens återställande att öppna nya låneförsök, för andra, än rent af vinstgifvande företag, de der i sig sjelfva innebära en direkt och snar reproduktionsförmåga af det lånade kapitalet samt sålunda icke erfordra nya statsanslag för amortissementet. Krediten ar af ömtålig natur; den låter icke binda sig af maktspråk eller af konstigt uppstapplade finanslåror. Vill man njuta kredit, så måste man klokt använda hvad man lånar, samt ådagalägga förmåga till återbetalning. Detta gäller staten såväl som den enskilte. Icke vinnes någon ökad kredit af den, vare sig stat eller individ, som visar sig behöfva låna för de dagliga behofvens fyllande, eller för underhållande af lyx och öfverflöd, eller för att betäcka skulder, som uppkomma genom inproduktiva utgifter utöfver inkomsterne. Statskrediten hvilar ytterst på nationens välstånd och lugn; den hvilar på harmonien emellan styrelse och folk samt på styrelsens klokhet och rättvisa t behandlingen af statens angelägenheter. Hvarje annan grund för statskredit ar lös eller fåvitsk; man må planera den huru som helst. i Kan denna sanning icke jäfvas, så måste ock deraf. slutas, att landets framskridande uti industri och välstånd, samt deraf belåtenbet och lugn, är hvad i första rummet bör afses, om man vill grundlägga en statskredit; och att allt hvad som strider emot detta vilkor, leder ifrån, men icke till, det sökta ändamålet. Den stat, som vanvårdar sin egen ekonomi, kan icke länge äga kredit; den styrelse, som skattar landets fortgående välstånd och tillfredsställelse lägre, än ett tillfälligt yttre anseende, går ej den väg som leder till kreditens förbättring. En styrelse deremot, som är känd för sparsamhet, ordning och omsorg om sitt lands industriella förkofran, med åsidosättande af onödig statslyx, samt på sådant sätt förvärfvat sig folkets kärlek och förtroende, larer icke komma att stå utan kredit i behofvets stund, så länge långifvare finnas att tillgå och krediten ej blir allt för hårdt tillitad. Om detta gäller i allmänhet, så lärer det icke eller sakna tillämpning till förhållanderne i vårt land. Vi borde då kunna boppas, att en klok Regering skall på sådant sätt grundlägga vår statskredit, utan att anlita den uti oträngdt mål, eller, såsom man stundom nu hör yttras, blott för att visa alllmänheten prof derå, att man vill och kan honorera förbindeiser. AA En ledamot af BorgareStåndet, Hr Rådman Hallgren, har begärt rum för följande: Till Bed af Aftanhladet.