d kall man vaga del algorande Steget, eller skall man
be Sagna den möjlighet, som ännu finnes för han-
der att afdämma den vådliga källådran, innan
dem : oo4 hunnit uppsvälla till en oemotståndlig
Å a : bj
ström. . . - AA
För 10,9 def måste jag öppet förklara, och är
viss att de.vid tolka det verkliga tänkesättet hos
större dalen af natiowen, att skuldsättningsbanans
ytterligare bet.rädande under närvarande statsskick,
och för det hav framställde hufvudändamålet af
extra militäransl 2g under det djupaste fredslugn,
samt vid ett tillfville, då en myntförbättring sättes
i verket som: måste göra statsintraderne drygare
men näringarne till en tid lidande, ingalunda kap
af mig vid detta tillfälle gillas; hvarföre jag ock
emot utgiftsafdelningem: llillstyrkande i detta afse—r
ende måste, såsom tfolkrepresentant, enligt pligt och:
samvete, opponera mig.
Det förefaller äfven här vid den märkbara omstän-
digheten, att man nu vill göra nya lån på samma
gång som man beslutit att afbetala BiksgäldsKonto-
rets iräkade skuld. Skuldafbetalning, eller såsom
den ock kallas amortissement, är till sin natur en
motsats och ett korrektiv emot sjelfva låneidden.
Amortissementet är i det hela ex fiktion så länge
man gör nya lån. Föreställer man sg nu, att
statskrediten skall retableras eller vinna en vy lyft-
ning genom upptagande af nya lån, under det de
gamla äro i fallande värde och fördenskull måste
afbetalas, så fruktar jag ati en sådan tavk gång
icke finner stöd af sunda förnuftet — den ma 1 öt-
rigt vara utgången från de lärdaste teorier.
RiksgäldsKontorets förut ägande skuld är redan
ett fält för statens bemödande att ådagalägga
noggranhet i förbindelsers uppfyllande, för ait der-
med återvinna en förut vanvårdad kredit; men in-
nan detta vigtiga bemödande blifvit, just inom det
förbanden varande faltet, kröat med fullständig
framgåns, är det ändamålsvidrigt i afseende på kre-
ditens återställande att öppna nya låneförsök, för
andra, än rent af vinstgifvande företag, de der i
sig sjelfva innebära en direkt och snar reproduk-
tionsförmåga af det lånade kapitalet samt sålun-
da icke erfordra nya statsanslag för amortisse-
mentet.
Krediten ar af ömtålig natur; den låter icke bin-
da sig af maktspråk eller af konstigt uppstapplade
finanslåror. Vill man njuta kredit, så måste man
klokt använda hvad man lånar, samt ådagalägga
förmåga till återbetalning. Detta gäller staten så-
väl som den enskilte. Icke vinnes någon ökad kre-
dit af den, vare sig stat eller individ, som visar sig
behöfva låna för de dagliga behofvens fyllande,
eller för underhållande af lyx och öfverflöd, eller
för att betäcka skulder, som uppkomma genom in-
produktiva utgifter utöfver inkomsterne. Stats-
krediten hvilar ytterst på nationens välstånd och
lugn; den hvilar på harmonien emellan styrelse
och folk samt på styrelsens klokhet och rättvisa t
behandlingen af statens angelägenheter. Hvarje an-
nan grund för statskredit ar lös eller fåvitsk; man
må planera den huru som helst. i
Kan denna sanning icke jäfvas, så måste ock der-
af. slutas, att landets framskridande uti industri och
välstånd, samt deraf belåtenbet och lugn, är hvad i
första rummet bör afses, om man vill grundlägga
en statskredit; och att allt hvad som strider emot
detta vilkor, leder ifrån, men icke till, det sökta
ändamålet. Den stat, som vanvårdar sin egen eko-
nomi, kan icke länge äga kredit; den styrelse, som
skattar landets fortgående välstånd och tillfreds-
ställelse lägre, än ett tillfälligt yttre anseende, går
ej den väg som leder till kreditens förbättring. En
styrelse deremot, som är känd för sparsamhet, ord-
ning och omsorg om sitt lands industriella förkofran,
med åsidosättande af onödig statslyx, samt på så-
dant sätt förvärfvat sig folkets kärlek och förtroen-
de, larer icke komma att stå utan kredit i behof-
vets stund, så länge långifvare finnas att tillgå och
krediten ej blir allt för hårdt tillitad. Om detta
gäller i allmänhet, så lärer det icke eller sakna
tillämpning till förhållanderne i vårt land. Vi bor-
de då kunna boppas, att en klok Regering skall på
sådant sätt grundlägga vår statskredit, utan att
anlita den uti oträngdt mål, eller, såsom man stun-
dom nu hör yttras, blott för att visa alllmänhe-
ten prof derå, att man vill och kan honorera för-
bindeiser.
AA
En ledamot af BorgareStåndet, Hr Rådman Hallgren, har
begärt rum för följande:
Till Bed af Aftanhladet.