ee RA PR
na dem åt en förslappad ålderdom. Man behöfver
dervid blott föreställa sig ännu hundrade år lika
krigiska som det förflutva seklet, beräknande de
utgifter som vu äro oskiljaktiga från kriget, och
man skall lätt inse på hvilken punkt Europeiska
staterna efter ett sådant antal år skall befinna sig,
derest de icke, medan tid är, upphöra att hålla sig
till statslåns - systemet för underhåll af sina ar-
meer.
Hvarje klok styrelse måste således, framför det
lätta men ruinösa medlet af Iån, föredraga det
mera mödosamma, men tryggare, skattesystemet.
Utaf tvenne nationer skall den, som följer sistnäm-
de system, om ock dess finanser i början icke sy-
nas så lysande som dess medtäflares, likväl vid ut-
gången utur kampen befinnas vara den rikare och
mäktigare; och denna öfverlägsenhet är en rättvis
belöning för dess uppoffringar och mödor, samt dess
ädla återhållsamhet emot framtiden.
Med hvad jag nu anfört vill jag icke hafva sagt,
att tillfällen aldrig kunna finnas, då en regering,
utan att erfara rättvist tadel för oklokhet, må be-
gagna sig af lån. Jag har blott velat utmärka de
olyckliga följderna af statslånesystemet uti sin van-
liga tillämpning, samt visa felet uti dess finanslä-
I ror, hvilka uti regelbunden ordning beräkna tillgån-
garne för statens utgifter till delning emellan skat-
ter och lån; anseende för min del, att skatterna all-
tid, så länge möjligheten medgifver, böra fylla de
verkliga behofven, utan skilnad i dessas natur
af mer eller mindre tillfällige, samt att lånesyste-
met icke bör tillgripas annorlunda, än såsom en
nödfallsutväg i följd af en oundviklig nödvändig-
hets tvingande kraf, samt då hvarje annan utväg
saknas till fyllande af sådane behofver, som röra ett
skyndsamt afgörande om samhällets väl eller ve.
En slutsats, hvartill man härigenom kommer, är
den, att det väl kan vara nyttigt för en stat att ä-
ga kredit; men att denna kredit bör begagnas så
sparsamt som möjligt, och icke såsom hitintills
I skett af de fleste regeringar, hvilka varit i tillfälle
att skaffa sig långifvare. En annan slutsats är den,
att statsskuld ingalunda gör folken rika, som man
I velat förespegla; utan att kreditens ofta repeterade
användning snarare leder till fattigdom och försva-
gande. En tredje slutsats är, att statslånssystemet
icke, mera än någon annan mensklig uppfinning,
förmår göra underverk, eller att af intet skapa an-
nat än intet; att hvad som lånas måsie förr eller
senare betalas; samt att den enda sanna grunden
för staternes välstånd och financiella styrka ytterst
hvilar på individernes, hvilken åter i sin ordning
beror på idoghet och hushållning. i
En nation, som utan tvingande behof inträder på
skuldsättningsbanan för att på efterkommande äl-
drars bekostnad göra sig goda dagar, är re-
dan ett godt stycke sjunken uti moralitet, samt
förer i sitt sköte elementerne till fortgående för-
sämring och depravation, deraf förlust af frihet och
ära blir den slutliga följden. Omsorgen för fram-
tiden och efterkommandes väl är deremot en af de
ädlaste attributer, som tillhöra menskliga intille-
gensen.
För öfrigt lärer icke kunna nekas, att hvad skuld-
systemet innebär förledande, är just det, som ut-
gör dess fara, nemligen den skenbara lättheten af
de deraf uppkommande bördorne. Denna skenba-
ra båtnad fördöljer för nationerne deras verkliga
belägenhet, undangömmer svårigheterna, qvarhåller
de skattdragande uti okunnighet och ovarsamhet,
samt insöfrver dem i en olycksbådunde säkerhet och
i en dröm om rikedom och makt, hvarifrån de
sent men förfärligt skola återuppvakna. Den nog-
grannare hushållning med statens medel, som ensam
förmår göra dessa tillräcklige för de mångartade
statsbebofven, är vanligen främmande der statslåns-
och skuldsättningssystemet slagit fullständig rot.
Missbruken äro i allmänhet stora, i samma mån
som lättheten är star för anskaffande af medel till
utgifter och slöserier; och dessa missbruk äro van-
ligen farligast, der representationen är svag samt
styrelsen fåfäng eller planlös.
Ofta bör man Englands exempel åberopas till
fördel för statsskuldssystemet. Man säger: Eng-
land är rikt, England har stor statsskuld, ergo är
statsskuld ett vilkor för rikedom. Denna argu-
mertation må gerna inför det oförvillade omdömet
gälla hvad den kan; men ovädersägligt är, att den
förbiser de effektiva källorne till Englands rikedom,
dess handel och näringar, samt att den sats står
sanningen närmare, som uttrycker, att om England