ee RA PR na dem åt en förslappad ålderdom. Man behöfver dervid blott föreställa sig ännu hundrade år lika krigiska som det förflutva seklet, beräknande de utgifter som vu äro oskiljaktiga från kriget, och man skall lätt inse på hvilken punkt Europeiska staterna efter ett sådant antal år skall befinna sig, derest de icke, medan tid är, upphöra att hålla sig till statslåns systemet för underhåll af sina armeer. Hvarje klok styrelse måste således, framför det lätta men ruinösa medlet af Iån, föredraga det mera mödosamma, men tryggare, skattesystemet. Utaf tvenne nationer skall den, som följer sistnämde system, om ock dess finanser i början icke synas så lysande som dess medtäflares, likväl vid utgången utur kampen befinnas vara den rikare och mäktigare; och denna öfverlägsenhet är en rättvis belöning för dess uppoffringar och mödor, samt dess ädla återhållsamhet emot framtiden. Med hvad jag nu anfört vill jag icke hafva sagt, att tillfällen aldrig kunna finnas, då en regering, utan att erfara rättvist tadel för oklokhet, må begagna sig af lån. Jag har blott velat utmärka de olyckliga följderna af statslånesystemet uti sin vanliga tillämpning, samt visa felet uti dess finansläI ror, hvilka uti regelbunden ordning beräkna tillgångarne för statens utgifter till delning emellan skatter och lån; anseende för min del, att skatterna alltid, så länge möjligheten medgifver, böra fylla de verkliga behofven, utan skilnad i dessas natur af mer eller mindre tillfällige, samt att lånesystemet icke bör tillgripas annorlunda, än såsom en nödfallsutväg i följd af en oundviklig nödvändighets tvingande kraf, samt då hvarje annan utväg saknas till fyllande af sådane behofver, som röra ett skyndsamt afgörande om samhällets väl eller ve. En slutsats, hvartill man härigenom kommer, är den, att det väl kan vara nyttigt för en stat att äga kredit; men att denna kredit bör begagnas så sparsamt som möjligt, och icke såsom hitintills I skett af de fleste regeringar, hvilka varit i tillfälle att skaffa sig långifvare. En annan slutsats är den, att statsskuld ingalunda gör folken rika, som man I velat förespegla; utan att kreditens ofta repeterade användning snarare leder till fattigdom och försvagande. En tredje slutsats är, att statslånssystemet icke, mera än någon annan mensklig uppfinning, förmår göra underverk, eller att af intet skapa annat än intet; att hvad som lånas måsie förr eller senare betalas; samt att den enda sanna grunden för staternes välstånd och financiella styrka ytterst hvilar på individernes, hvilken åter i sin ordning beror på idoghet och hushållning. i En nation, som utan tvingande behof inträder på skuldsättningsbanan för att på efterkommande äldrars bekostnad göra sig goda dagar, är redan ett godt stycke sjunken uti moralitet, samt förer i sitt sköte elementerne till fortgående försämring och depravation, deraf förlust af frihet och ära blir den slutliga följden. Omsorgen för framtiden och efterkommandes väl är deremot en af de ädlaste attributer, som tillhöra menskliga intillegensen. För öfrigt lärer icke kunna nekas, att hvad skuldsystemet innebär förledande, är just det, som utgör dess fara, nemligen den skenbara lättheten af de deraf uppkommande bördorne. Denna skenbara båtnad fördöljer för nationerne deras verkliga belägenhet, undangömmer svårigheterna, qvarhåller de skattdragande uti okunnighet och ovarsamhet, samt insöfrver dem i en olycksbådunde säkerhet och i en dröm om rikedom och makt, hvarifrån de sent men förfärligt skola återuppvakna. Den noggrannare hushållning med statens medel, som ensam förmår göra dessa tillräcklige för de mångartade statsbebofven, är vanligen främmande der statslånsoch skuldsättningssystemet slagit fullständig rot. Missbruken äro i allmänhet stora, i samma mån som lättheten är star för anskaffande af medel till utgifter och slöserier; och dessa missbruk äro vanligen farligast, der representationen är svag samt styrelsen fåfäng eller planlös. Ofta bör man Englands exempel åberopas till fördel för statsskuldssystemet. Man säger: England är rikt, England har stor statsskuld, ergo är statsskuld ett vilkor för rikedom. Denna argumertation må gerna inför det oförvillade omdömet gälla hvad den kan; men ovädersägligt är, att den förbiser de effektiva källorne till Englands rikedom, dess handel och näringar, samt att den sats står sanningen närmare, som uttrycker, att om England