gan. Om det blott absorberar ett nyligen bildadt
kapital, som äneu icke erhållit användnicg, så är
dermed ett uppehåll åstadkommet uti industriens
framskridande. I begge fallen skadar lånet allmän-
na välfärden, och om i det senare detta onda är
mindre påfallande, så har det i alla fall ej mindre
vigt och verklighet, och verkningarne häraf äro all-
tid mest kännbara uti ett på kapitaler i sig sjelf fat-
tigt land. Det vore visserligen öfverdrifvet att jem-
föra beloppet af det förstörda kapitalet med sjelf-
va lårebeloppet, enär Jånesystemet icke kan nekas
hos de skaitdragande qvarlemna en större del af
deras inkomster, hvaraf de äga medel att bilda nya
zapitaler; men då omständigheteroe härvid i al-
1o öfvervägas, qvarstår alltid såsom en sanning, att
lånesvstemet förtär en del af samhällskapvitalet,
då deremot skattesystemet, uti en riktig tillämp-
ning, endast förtär revenuerna.
Då utgiften är gjord och det lånade kapitalet
förtärdt, qvarstår skyldigheten att betala ränta,
och landet bär deraf för alltid, eller åtminstone
för en lång följd af år, en deremot svarande be-
skattning. I utbyte emot den tillfälliga lättnaden
är den skattdragande belastad med en evärdelig
börda,
Kapitalers förstörande genom Regeringens depen-
ser, skatter pålagde för alltid, kapitalers utgårg
ur landet, förorsakad genom den svårighet, att
med förde! använda dem, som dryga taxor slutii-
gen och ovilkorligen medföra; sådane äro de slutli-
ga följderna af ett statsskuldssystem hvars bländan-
de yta inom sig innebär frö till sitt eget förderf.
Men det är åt staternas effektiva styrka, som
detta system gifver i långden det farligaste så-
ret. Om det är förledande att förskaffa sig ofant-
liga summor geoom en för tillfället ringa tillök-
ning i skalter, och om lånet, i det ögonblick då
det kontraheras, synes vara ett nästan underbart
medel till makt, så är likväl denna förförelse ganska
bedräglig, enär denna så mycket beprisade maktök-
ning icke är möjlig annorlunda, än på framtidens
bekostnad. Alen framtiden har också sina behofver,
fika såväl som nutiden, och om vi kasta blicken
tillbaka på det förflutna, så vill det ingalunda sy-
nas såsom ägde hehofverna någon egenskap att för-
minskas och aftaga, utan fastmera att ständigt till-
taga och utvidgas. Dessutom, hvilka tillgångar sko-
la väl återstå för framtiden, då vi belasta densam-
ma med våra bördor och på förhand förskingra de
medel, som skulle utgöra grundvalen för dess styr-
ka? Det låter visserligen bra, då det säges, att med
blott 120 å 150,000 Rdr (4 proc:ts ränta och 3 pe:ts
amortissement) skatteökning kan staten förskaffa sig
en tillgång af 3 millioner. Men i morgon och
öfvermorgon skola nya millioner erfordras; uppre-
pom då ofta denna lätta utväg, och snart skall man
finna till hvilken afgrund samhället derigenom blif-
vit bragt.
Föreställom oss att något såmhälle gör en stats-
utgift, t. ex. för ett krig, som räcker i 10 år och
kostar 20 milliorer om året, samt bedrifves med
lågesystemet. Om räntan (för vighetens skull) an-
tages till 5 procent, så blir skatten till dess fyl-
lande, hvilken alltid måste uttaxeras det ena året
för att motsvara utgifterne det följande första året,
er million; men växer sedermera med en million
för hvarje år och hvarje nytt lån, så att vid tion-
de årets utgång har man utbetalt 535 mill:r i ränteskatt
och samlat 200 millioner skuld, förutom den upp-
offring i kapital, som varit oundviklig, om man, så-
som förmodas måste, icke kunnat låna till pari, u-
tan nödgats antaga t. ex. högst 85 procent, och hvil-
ken kapital-förlust i sådan händelse utgör 30 mil-
lioner, hvarigenom skuldsumman förhöjes till 230
millioner. Med 1i1:te året har man sålunda skat-
terna ökade med 11 1-2 millioners evärdelig taxa-
tion i och för rän!orna på denna skuld. Men vill
man då undvika denna perpetuela ränteskatt och
afbetala skulden på circa 15 år, så får man 23 mil-
lioner skatter att under denna tid årligen utgöra,
hvarigenom totalsamman af utbetalningarne inalles
blifver 4oo millioner. Häraf synes påtagligt, att
man genom en sådan operation ingenting fått till
skänks, utan att fast bättre hade varit, att, om möj-
ligt, genast underkasta sig 20 millioner årlig utgift
under de första 10 åren. Man hade då, om de ut-
betalte räntorne inberäknas, vunnit ändamålet med
200 millioners mindre utgift, eller med jemnt hälf-
tan af det skattebelopp, som det genom begagning
af lånesystemet kostat.
Man invärder, att, emedan välmågan kan växa
er —— — — — --K--—----—-ZZX?X-XX XX2XLL2D7mr,rm4 r-— ee