ven J gifvit edra ägodelar, gifven ytterligare ert
Ef, och kärleken skall återgifva eder allt.
Jag säger eder i sanning, den som älskar, hans
hjerta är ett paradis på jorden. I honom bor Gud,
ty Gud är kärlek.
Den lastfulle älskar icke, han begär: han hung-
rar och törstar efter allt; hans öga, liksom ormens,
tjusar och lockar, men för att uppsluka.
Kärleken hvilar i diupet af de rena själar, liksom
daggens droppa i rosenkalken.
Ack! om I visten hvad det vill säga att älska.
J sägen att J älsken, och många af edra bröder
felas bröd till lifvets uppehälle, kläder att skyla
deras nakna lemmar, ett tak mot stormen, en halm-
kärfve att sofva på, under det J hafven fullt opp
af allt.
J sägen att J älsken, och det finnes, i stor mängd,
sjuka som försmäkta utan hjelp på en usel bädd,
olyckliga som gråta, utan att någon gråter med dem,
små barn som, stela af köld, gå från dörr till dörr,
och bedja de rike om en smula från deras bord, och
få intet.
J sägen att J älsken edra bröder: och hvad skul-
len J väl då göra, om J hataden dem?
Och jag, jag säger eder, att hvar och en som kan
hjelpa och icke hjelper sin broder, som är i nöd,
han är sin broders fiende; och hvar och en, som
kan spisa sin broder, som hungrar, och icke spisar
hozom, han är hans mördare.
Det har gifvits tider då menniskan, genom att
mörda sin like, hvars tro afvek från hennes, ansåg
sig bringa ett offer behagligt inför Gud.
Afskyn med fasa dessa förbannade word!
Huru skulle mordet af en menniska kunna täckas
Gud, som sagt åt menniskan: Du skall icke dräpa.
Da menniskoblod rinner på jorden, såsom ett of
fer åt Gud, skyvda djeflarne fram för att dricka
det, och fara in i den, som utgjutit det.
Man börjar icke att förfölja, utan då man miss-
tröstar att kunna öfvertyga, och den som. misströ-
star att kuova öfvertyga, håsar antingen bos sig
sjelf sasningens makt, eller tror han icke på san-
ningen ef de läror han framställer.
Hvad gfves väl vansinnigare, än att säga åt men-
niskan: tro eller dö!
T on är en dotter af ordet: hon intränger i hjer-
tat med ordet, och icke med dolken.
Jesus gick ikring och gjorde väl, drog menni-
skorna till sig genom sin godhet, och rörde genom
sin mildhet de hårdaste hjertan.
Hans gudaläppar välsignade, och förbannade icke,
om ej skrymtare. Han valde icke bödlar till a-
stlar.
Han sade till de sina: låten hvetet och ogräset växa
tillsamman till skördetiden; husbonden skall skilja
det åt i sin lada.
Och till dem, som ville att han skulle nedkalla
himmelens eld öfver en otrogen stad: J veten icke
hvars andas barn i ären.
Jesu anda er en fridens, barmhertighetens och kär-
lekens avda.
De som förfölja i hans namn, som ransaka sam-
veten med svärdet, som pina kroppen för att om-
vända själen, som utpressa tårar i stället för att af-
torka dem; dessa hafva icke Jesu anda.
Ve den, som vanhelgar evangelium, derigenom
att han väcker räddhåga för evangeaum hos men-
niskor na! Ve den, som skrifver det glada buvdska-
pet på ett blad doppadt i blod,
Kommen ih:g grifterna.
I den tide: drog man eder till stupstocken, man
kastade eder för vilda djur på skådeplatsen, för att
förlusta hopen ; man nedsänkte eder tusentals i dju-
pet af grufvor och fängelsen; man lade beslag på
eder egendom ; man trampade eder under fötterna,
såsom smutsen på torgen; J haden ingen annan fri-
stad för eder bannlysta gudstjenst, än bergens skref-
vor och jordens hålor.
Hv-d sade edra förföljare? De sade att J utsprid-
den farliga läror; att eder sekt, som de kallade den,
störde orduingen och allmänna lugnet; att J, lagar-
nes öfverträdare och menniskoslägtets fiender, ska-
kaden riket, emedan J skakaden rikets religion.
Och i denna nöd, under detta förtryck, hvad
begärden J? Frihet. I begärden hvad som var e-
der rättighet: att endast lyda Gud, att tjena honom,
att dyrka horom efter edert samvete.
(Slutet n. g).