ven J gifvit edra ägodelar, gifven ytterligare ert Ef, och kärleken skall återgifva eder allt. Jag säger eder i sanning, den som älskar, hans hjerta är ett paradis på jorden. I honom bor Gud, ty Gud är kärlek. Den lastfulle älskar icke, han begär: han hungrar och törstar efter allt; hans öga, liksom ormens, tjusar och lockar, men för att uppsluka. Kärleken hvilar i diupet af de rena själar, liksom daggens droppa i rosenkalken. Ack! om I visten hvad det vill säga att älska. J sägen att J älsken, och många af edra bröder felas bröd till lifvets uppehälle, kläder att skyla deras nakna lemmar, ett tak mot stormen, en halmkärfve att sofva på, under det J hafven fullt opp af allt. J sägen att J älsken, och det finnes, i stor mängd, sjuka som försmäkta utan hjelp på en usel bädd, olyckliga som gråta, utan att någon gråter med dem, små barn som, stela af köld, gå från dörr till dörr, och bedja de rike om en smula från deras bord, och få intet. J sägen att J älsken edra bröder: och hvad skullen J väl då göra, om J hataden dem? Och jag, jag säger eder, att hvar och en som kan hjelpa och icke hjelper sin broder, som är i nöd, han är sin broders fiende; och hvar och en, som kan spisa sin broder, som hungrar, och icke spisar hozom, han är hans mördare. Det har gifvits tider då menniskan, genom att mörda sin like, hvars tro afvek från hennes, ansåg sig bringa ett offer behagligt inför Gud. Afskyn med fasa dessa förbannade word! Huru skulle mordet af en menniska kunna täckas Gud, som sagt åt menniskan: Du skall icke dräpa. Da menniskoblod rinner på jorden, såsom ett of fer åt Gud, skyvda djeflarne fram för att dricka det, och fara in i den, som utgjutit det. Man börjar icke att förfölja, utan då man misströstar att kunna öfvertyga, och den som. misströstar att kuova öfvertyga, håsar antingen bos sig sjelf sasningens makt, eller tror han icke på sanningen ef de läror han framställer. Hvad gfves väl vansinnigare, än att säga åt menniskan: tro eller dö! T on är en dotter af ordet: hon intränger i hjertat med ordet, och icke med dolken. Jesus gick ikring och gjorde väl, drog menniskorna till sig genom sin godhet, och rörde genom sin mildhet de hårdaste hjertan. Hans gudaläppar välsignade, och förbannade icke, om ej skrymtare. Han valde icke bödlar till astlar. Han sade till de sina: låten hvetet och ogräset växa tillsamman till skördetiden; husbonden skall skilja det åt i sin lada. Och till dem, som ville att han skulle nedkalla himmelens eld öfver en otrogen stad: J veten icke hvars andas barn i ären. Jesu anda er en fridens, barmhertighetens och kärlekens avda. De som förfölja i hans namn, som ransaka samveten med svärdet, som pina kroppen för att omvända själen, som utpressa tårar i stället för att aftorka dem; dessa hafva icke Jesu anda. Ve den, som vanhelgar evangelium, derigenom att han väcker räddhåga för evangeaum hos menniskor na! Ve den, som skrifver det glada buvdskapet på ett blad doppadt i blod, Kommen ih:g grifterna. I den tide: drog man eder till stupstocken, man kastade eder för vilda djur på skådeplatsen, för att förlusta hopen ; man nedsänkte eder tusentals i djupet af grufvor och fängelsen; man lade beslag på eder egendom ; man trampade eder under fötterna, såsom smutsen på torgen; J haden ingen annan fristad för eder bannlysta gudstjenst, än bergens skrefvor och jordens hålor. Hv-d sade edra förföljare? De sade att J utspridden farliga läror; att eder sekt, som de kallade den, störde orduingen och allmänna lugnet; att J, lagarnes öfverträdare och menniskoslägtets fiender, skakaden riket, emedan J skakaden rikets religion. Och i denna nöd, under detta förtryck, hvad begärden J? Frihet. I begärden hvad som var eder rättighet: att endast lyda Gud, att tjena honom, att dyrka horom efter edert samvete. (Slutet n. g).