utrota synden, först ho: eder sjelfva, sedan hos andra, och träldomen utur samhället. i Det är ej derigenom, att man tager något från en annan, man förmår utrota fattigdomen; ty huru skall de fattiges antal minskas devigenorn, att man gör fattiga? Hvar och en äger rätt att behålla hvad han har, utan detta skulie ingen kunna äga något. Men hvar och en äger rätt att genom sitt arbete förvärfva hvad ban icke har, utom detta skulle fattigdomen fortfara i evighet. Gifven deiföre friheten åt edert arbete, bereden frihet åt edra armar, och fattigdomen skall bland menniskorna endast blifva ett undantag, af Gud tillåtet, för alt påminna dem om deras naturs svaghet, och om det ömsesidiga bistånd och den kärlek, hvilken de äro skyldige hvarandra. Avarföre finna djuren sin föda, hvart och ett efter sin art! Emedan ingen bland dem röfvar den ifrån den andra, och emedan hvarje djur nöjer sg med hvad som är tillväckligt för dess behof. Om, ui en bikupa, ett bi sade: all ho ung, som finnes här tillhörer mig, och om det sedan började, att, som det fann för godt, förfara med frukte:na af det gemensamma arbetet, hvad skulle då blifva af de andra bien? Jorden är såsom en stor bikupa och menniskorna såsom bier. i Hva-je bi har rättighet till så stor andel af honuzen, som är nödvändig för d-ess uppehälle, och om ibland m:enni korna någon finnes, som saknar detta nödvändiga, kommer det deraf, att, rättvisa och kärlek icke finnas ibland dem. Ho 8 Rättvisan är lifvet, och kärleken är ännu. mera lifvet och ett bufligare och ymnigare lif. Det var en vinternatt. Vinden stormade i rymden, och snön klädde taken i hvitt. Under ett af dessa tak, i en trång kammare, suto id deras arbete en qvinna med gråa hår, och en ung flicka. Och tia efter annan värmde den gamla qvinnan sina bleka hander vid ett litet fyrfat. En lampa af ler upply te den usla boningen, och en svåle från lampan slocknade matt mot den Heliga Jungfruns bild på väggen. i Och den unga flickan slog opp ögonen, och betraktade tyst några ögonblick qvinnan med de hvita hår n, hvarpå hon sade: min mor, du har icke allt:d varit så fattig. Och i hennes röst Iåg någonting ljuft och ömt, som :cke kan beskrifvås. Och qv:nnan med de hvita håreir svarate: min dotter, Gad är den som styrer, och head han gör är val -jo:dt. Sedan bon sagt detta, teg hon en stund, hvarp hon å!tertog: : Då jag förlorade din fader, var det en smärta, för hwviken jag trodde icke fanns någon tröst: dock ggde jag annu dig; men jag kande icke då hvad j:g nu vet. Sedermera bar jag tänkt, att om han nu lefde, och sag oss i denna fattigdom, skulle hans hjerta brista; och jag har insett att Gud varit god mot honom. Den unga flickan svarade icke, men hon lutade sitt hufvud, och några tå: ar, dem hon sökte dölja, tillrade på arbetet som hon höll i sina händer. Modren tllade: Gud, som varit god mot honom, ha: varit god äfven mot oss. Hvad har vål felat oss, under det så många andra lida brist på allt? Det år sant, vi hafva måst värja oss vid litet, och förvärfva detta lilla genom vårt arbete; men detta lila, är det ej tillräckligt för oss? och är icke domen öfver elia menniskor, från begynnelsen, att de skola lefva af sitt arbeie? Gud, i sin godhet, har gifvit oss vårt dagliga bröd; och huru många sakna ej det? ett tak öfver vårt hufvud? och buru många gifvas icke, som ej veta hvaremot de skola luta deras? Han har gifvit mig dig, min dotter: hvaröfver skulle jag väl beklaga mig? Vid dessa sista ord föll den unga flickan, djupt rörd, till sin moders knän, fattade hennes händer; kyste dem, fade hufvudet i hennes sköte, och gret. Och modren, höjande sin röst, sade: min dotter, lyckan ligger icke deri att äga mycket, men att hoppas och älska mycket. Få GJ OA