utrota synden, först ho: eder sjelfva, sedan hos an-
dra, och träldomen utur samhället. i
Det är ej derigenom, att man tager något från
en annan, man förmår utrota fattigdomen; ty huru
skall de fattiges antal minskas devigenorn, att man
gör fattiga?
Hvar och en äger rätt att behålla hvad han har,
utan detta skulie ingen kunna äga något.
Men hvar och en äger rätt att genom sitt arbete
förvärfva hvad ban icke har, utom detta skulle fat-
tigdomen fortfara i evighet.
Gifven deiföre friheten åt edert arbete, bereden
frihet åt edra armar, och fattigdomen skall bland
menniskorna endast blifva ett undantag, af Gud
tillåtet, för alt påminna dem om deras naturs svag-
het, och om det ömsesidiga bistånd och den kär-
lek, hvilken de äro skyldige hvarandra.
Avarföre finna djuren sin föda, hvart och ett ef-
ter sin art! Emedan ingen bland dem röfvar den
ifrån den andra, och emedan hvarje djur nöjer sg
med hvad som är tillväckligt för dess behof.
Om, ui en bikupa, ett bi sade: all ho ung, som
finnes här tillhörer mig, och om det sedan började,
att, som det fann för godt, förfara med frukte:na
af det gemensamma arbetet, hvad skulle då blifva
af de andra bien?
Jorden är såsom en stor bikupa och menniskor-
na såsom bier. i
Hva-je bi har rättighet till så stor andel af ho-
nuzen, som är nödvändig för d-ess uppehälle, och
om ibland m:enni korna någon finnes, som saknar
detta nödvändiga, kommer det deraf, att, rättvisa
och kärlek icke finnas ibland dem. Ho 8
Rättvisan är lifvet, och kärleken är ännu. mera
lifvet och ett bufligare och ymnigare lif.
Det var en vinternatt. Vinden stormade i rym-
den, och snön klädde taken i hvitt.
Under ett af dessa tak, i en trång kammare, su-
to id deras arbete en qvinna med gråa hår, och
en ung flicka.
Och tia efter annan värmde den gamla qvinnan
sina bleka hander vid ett litet fyrfat. En lampa
af ler upply te den usla boningen, och en svåle
från lampan slocknade matt mot den Heliga Jung-
fruns bild på väggen. i
Och den unga flickan slog opp ögonen, och be-
traktade tyst några ögonblick qvinnan med de hvi-
ta hår n, hvarpå hon sade: min mor, du har icke
allt:d varit så fattig.
Och i hennes röst Iåg någonting ljuft och ömt,
som :cke kan beskrifvås. Och qv:nnan med de hvi-
ta håreir svarate: min dotter, Gad är den som sty-
rer, och head han gör är val -jo:dt.
Sedan bon sagt detta, teg hon en stund, hvarp
hon å!tertog: :
Då jag förlorade din fader, var det en smärta,
för hwviken jag trodde icke fanns någon tröst: dock
ggde jag annu dig; men jag kande icke då hvad j:g
nu vet.
Sedermera bar jag tänkt, att om han nu lefde,
och sag oss i denna fattigdom, skulle hans hjerta
brista; och jag har insett att Gud varit god mot
honom.
Den unga flickan svarade icke, men hon lutade
sitt hufvud, och några tå: ar, dem hon sökte dölja,
tillrade på arbetet som hon höll i sina händer.
Modren tllade: Gud, som varit god mot honom,
ha: varit god äfven mot oss. Hvad har vål felat
oss, under det så många andra lida brist på allt?
Det år sant, vi hafva måst värja oss vid litet,
och förvärfva detta lilla genom vårt arbete; men
detta lila, är det ej tillräckligt för oss? och är icke
domen öfver elia menniskor, från begynnelsen, att
de skola lefva af sitt arbeie?
Gud, i sin godhet, har gifvit oss vårt dagliga bröd;
och huru många sakna ej det? ett tak öfver vårt
hufvud? och buru många gifvas icke, som ej veta
hvaremot de skola luta deras?
Han har gifvit mig dig, min dotter: hvaröfver
skulle jag väl beklaga mig?
Vid dessa sista ord föll den unga flickan, djupt
rörd, till sin moders knän, fattade hennes händer;
kyste dem, fade hufvudet i hennes sköte, och
gret.
Och modren, höjande sin röst, sade: min dotter,
lyckan ligger icke deri att äga mycket, men att
hoppas och älska mycket.
- Få GJ OA