Han skyndade till stället och såg, att för ögonblic-
ket ingea muotanstalt kunde vidtagas. Sedan han
hastigt öfversett skadan så mycket, att han derom
kunde gifva berättelse till sin far, samlade han ar-
betarne omkring sig, ingaf dem mod, tät dem skyn-
da förut och sjelf var han sist vid trappan. En
hastig blick öfvertygade honom att ännu många
saknades: genast vände han om inåt galleriet, ehuru
vattnet redan stod honom till midjan; han skynda-
de till det stället hvarifrån han hörde ett oredigt
sorl, och märkte en hel hop arbetare, som i stället
att fly genom det vanliga galleriet, förirrat sig i det
andra, genom hvilket man icke kan komma till
trappan; i stället att vända om, försökte dessa o-
lycklige att bryta genom muren hvilket var omöj-
ligt. Brunel kom till dem, befallte tystnad och
förde dem mot trappan. Alla voro fiamför honom,
utom tvenne hvilka icke kunde simma, och gvå-
tande besvuro de honom att öfverlemna dem åt
deras öde. Brunel befaltz den ene (fader för fie-
ra barn), att sätta sig på hans rygg och uppnådde
lyckligt trappan med honom. Saoart slet han sig
Jös från de händer, som med våld ville qvarhålla
bonom, simmade åter inåt galleriet och räddade äfven
den andra. Åedan var han sårad af det flytande
ställa :ngsverket, och då han med den sednast räd-
dade skulle stiga på trappan, stötte han hufvudet
mot en stö re limmerstock; men hundrade händer
voro då tillreds att frälsa honom: afdånad bars han
hem, der hans skador tvenne månader hötlo honom
vid sävgen.