Han skyndade till stället och såg, att för ögonblicket ingea muotanstalt kunde vidtagas. Sedan han hastigt öfversett skadan så mycket, att han derom kunde gifva berättelse till sin far, samlade han arbetarne omkring sig, ingaf dem mod, tät dem skynda förut och sjelf var han sist vid trappan. En hastig blick öfvertygade honom att ännu många saknades: genast vände han om inåt galleriet, ehuru vattnet redan stod honom till midjan; han skyndade till det stället hvarifrån han hörde ett oredigt sorl, och märkte en hel hop arbetare, som i stället att fly genom det vanliga galleriet, förirrat sig i det andra, genom hvilket man icke kan komma till trappan; i stället att vända om, försökte dessa olycklige att bryta genom muren hvilket var omöjligt. Brunel kom till dem, befallte tystnad och förde dem mot trappan. Alla voro fiamför honom, utom tvenne hvilka icke kunde simma, och gvåtande besvuro de honom att öfverlemna dem åt deras öde. Brunel befaltz den ene (fader för fiera barn), att sätta sig på hans rygg och uppnådde lyckligt trappan med honom. Saoart slet han sig Jös från de händer, som med våld ville qvarhålla bonom, simmade åter inåt galleriet och räddade äfven den andra. Åedan var han sårad af det flytande ställa :ngsverket, och då han med den sednast räddade skulle stiga på trappan, stötte han hufvudet mot en stö re limmerstock; men hundrade händer voro då tillreds att frälsa honom: afdånad bars han hem, der hans skador tvenne månader hötlo honom vid sävgen.